Senaste inläggen

Av Tanya - Måndag 19 sept 21:44

Hej... Jag kände att jag behöver skriva av mig lite. Denna månaden har jag känt mig lite ensam, av olika personliga anledningar. Jag går igenom något, som inte alla kan förstå sig på, det förväntar jag mig inte heller att folk ska. Det är få som jag har berättat för vad jag går igenom. Det känns ensamt, frustrerande och lite tufft ärligt talat. Jag kan inte låta bli att få lite tårar i ögonen medan jag skriver ut det här. Jag vet att jag är egenligen aldrig ensam, för jag har ju Jesus. Men mänskligt sätt, känner jag mig rätt så ensam på ett sätt. Jag är den som bär alla andra som mår dåligt och behvöer hjälp, men det är få som kan eller ens vill bära mig på samma sätt. Jag har endast Jesus att vända mig till när det gäller såna saker. Det är endast han som bär mig och jag bär alla andra, verkar det som.

 

Jag väntar på att få bönesvar från Gud. Det är tufft att vänta. För det är inget som jag själv kan påverka eller skynda på procssen. Det är inte så att jag har en dålig hälsa och jag själv kan ändra på det genom motion t.ex Nej, det är något som endast ligger i Guds händer. Jag har väntat så länge. Jag har utvecklat enormt mycket tåldamod generellt och det tackar jag Gud för. Men det är tufft. Ibland kan det känns ledsamt, ensamt och frustrerande att få bönesvar. Att ens hjärtas begär ska äntligen få bli uppfyllda. Men jag kan inte göra något annat än att fortsätta vänta, ha modet och tålamodet uppe. Det går liksom inte. Jag har en positiv attityd för det mesta, även om det känns tufft ibland.

 

Vissa saker känns lite sorgligt, lite smärtsamt till och från. Men jag får fortätta ta mig framåt, vänta på Guds timing med en god attityd och fortsätta. Det är inget jag kan göra åt det. Jag vet att jag upprepar mig, men jag behöver det få ut från mitt system. Jag kan tyvärr inte nämna vad det handlar om. Det angår inte andra. Jag tänkte avlsluta det här inlägget nu, med tanke på att jag ändå inte kan eller vill gå in djupare på vad det handlar om. Jag får fortsätta att be och hålla ut helt enkelt.

 

Ni andra får ha det så bra. Sköt om er! /Tanya

ANNONS
Av Tanya - Söndag 7 aug 09:22

Hej. Jag insåg precis att jag inte hade bloggat något under hela förra månaden. Jag vet egentligen inte ens vad jag ska skriva längre. Jag är 26 nu, är 1 år äldre. Det känns inget speciellt att fylla år ärligt talat. Jag vill nästan avsluta inlägget här, haha. För jag vet inte alls vad jag ska skriva. Jag har kollat på 2 bra kristna filmer, både igår och imorse. Den jag såg igår heter War Room och den jag såg för några timmar sen efter The war within. Jag rekommenderar starkt dessa filmer, helt underbara! Jag tänkte faktiskt börja se på fler kristna filmer generellt. Det har väldigt bra budskap och är baserat på sanningen. Guds ord är sanningen :).

 

Anledningen till att jag inte har så mycket att skriva om är att för att på utsidan ser det lugnt och stilla ut. Det är som vanligt liksom. Men jag går konstant igenom en personlig, inre andlig utveckling. Visst skulle jag kunna skriva lite om det då. Jag har alltid haft kontroll behov och varit svarsjuk av mig. Min svartsjuka har minskat DRAMATISKT efter en månads konstant mardrömmar om att min framtida partnet var otrogen mot mig. Ibland ångrade han sig och bad om förlåtelse i drömmen, ibland så var han kall vilket sårade mig mer i drömmen. Så jag valde att släppa kontrollen till Gud. Nu är svartsjukan i princip som bortblåst :). Jag kämpar fortfarande med kontrollbehov men jag har gjort stora framsteg där med...

 

Jag kämpar också med lustar, nästan dagligen. På olika sätt i olika områden i mitt liv. Problemet är att jag är bekväm med mina lustar. Jag älskar de mer än vad jag hatar de, för jag ser mer fördelar än nackdelar med det. Jag vet att det gör mitt hjärta mer kallt har jag nyligen insett och det är inte bra. Men jag hatar inte det tillräckligt för att ge upp om mina lustar. Inte än... Men jag måste omvända mig. Det känns som om jag måste komma till något slags djupare insikt innna jag helt kan ge upp det. Jag får be om det, be om att få se konsekvenserna utav lustar. Jag bad om samma grej angående kontrollbehov, då visade Gud mig att kontrollbehov och rädslor går hand i hand. Så länge jag har behovet att kontrollera mig själv, min omgivning och andra människor så kommer rädslan finnas kvar - och växa dessutom. Då kände jag att jag ville helt ge upp om det. Jag sa till Jesus att han får ta det, för jag vill inte vara rädd längre...

 

Eftersom jag fortfarande kämpar med kontrollbehov så kämpar jag fortfarande med rädslor. Men i mildare grad nu. Jag har fortfarande mina basic rädslor kvar, men i mildare och sundare form utav det. Jag brukade vara rädd för nästan allting. Men nu så är jag mycket friare, starkare. Allt det tack vare Jesus. Jag har då inte tagit hjälp av psykologer, mediciner för psyket eller liknande. Utan all ära går till Gud! :)

 

Jag känner att jag inte har så mycket mer att skriva om just nu. Men ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

ANNONS
Av Tanya - Torsdag 30 juni 23:02

Hej... Jag bloggar bara för att jag vill blogga något denna månad, innan juli är här... haha. Jag har haft en bra juni månad, ända tills igår. Då jag blev sviken. Så konstiga människor det finns... Jag vet inte ens om jag vill blogga om det. Jag känner mig allmänt nedstämd idag. Mina hormoner far och flyger då jag får min mens snart, så jag ogillar människor lite extra mycket just nu. Rent generellt alltså.

 

Jag vet inte vad jag ska säga... Jag har varit i Uppsala iförrgår, för att ta massa prover. Men ingenting gjordes, blev lite snack bara och ska ta massa prover och skit i December eller Januari månad. Sen så träffade jag en "vän" i Uppsala. Vi hade det trevligt. Vi gick in i affärer, jag shoppade som vanligt, vi åt sedan i en grekisk restaurang, sedan så gick vi till kyrkan och var med i en Gudstjänst sådär helt random. Det var intressant. I just den kyrkan var det väldigt "religöst" och "dött-" Med det menar jag, det spelades inte in några morderna lovsånger, de hade konstiga gammalmodiga dräkter på sig (de som skötte Gudstjänsten) samt man fick inge förbön efteråt- Helt tväremot min kyrka med andra ord, där det finns liv, en hel del lovsånger och förbön efteråt :). Sen så efter det gick vi till stan igen där det blev mer shopping. Mamma valde att följa med till Uppsala men hon gjorde annat. Sen så mötte vi upp mamma och tog en fika. Jag och mamma tog oss hemåt tillsamman senare, tog bussen hem. Min "kompis" och jag skiljdes åt efter en trevlig dag i Uppsala.

 

Ni kanske undrar varför jag påpekar att vi inte är vänner längre? För hon gillar inte att min relation med min mamma inte är alltid sunt och hon skyller det på mig. Säger att jag borde ta ansvar för att jag är tydligen en dålig dotter? (Enligt min mamma själv är jag en underbar dotter, men ja okej, skyll allt på mig.) Hon sa att hon tänker ta avstånd från mig tills jag har förlåtit min mamma fullt ut, tills jag har redigt ut min relation med min mamma.Jag undrar, vad har HON med det att göra? Är det sjukaste och det dummaste jag har hört (nå väl, en utav de sakerna i alla fall.)  Som om jag inte har försökt det, typ en miljon gånger. Jag har då ännu inte lyckats, vilket hon också vet om. Om våran vänskap baseras på hur min relation är med min mamma, så kan hon dra åt helvete så långt det bara går. Det märks att denna människa varken förstår sig på mig eller har allmänt en djupare förståelse för min situation. Hon påstår också att jag kommer hamna i helvetet om jag inte förlåter min mamma och enligt henne drar hon sig undan för att hon inte vill uppmuntra denna oförlåtelse jag har och på så sätt hamna i helvetet.

 

Ja, ni hör själva hur sjukt det låter. I hennes ögon gör hon mig en tjänst. Men det enda hon åstadkommer med det här är att jag kickar ut henne från mitt liv. Min relation varken med min mamma, henne eller någon annan blir varken bättre eller sämre med den här behandligen/denna metod. Så jag hade en bra månad men slutade dåligt. What´s new? Jag känner redan att jag till och från bär världen på mina axlar, som om jag behöver fler bördor i mitt liv. Nepp, jag orkar inte mer. Så... Jag skiter i denna såkallad "vänskap" och går vidare med mitt liv. Jag får fortsätta med min förlåtelse process med en person mindre vid min sida, så är det bara. För det är inte så att jag vägrar att förlåta... men jag har inte förmågan i mig. Det gör för ont. Jag har väldigt svårt för att släppa det förflutna, det är inget jag kan hjälpa. Inte medvetet i alla fall...

 

Ja ja, nu så ska jag lyssna på musik, eventuellt se på en serie eller en film och försöka lugna ner mig lite då jag har känt mig allmänt ledsen och stressad idag. Men ni får ha det så bra. Puss och kram... /Tanya

:(

Av Tanya - Torsdag 26 maj 05:49

Hej... Jag mår verkligen, konstigt. Dåligt men ändå inte. Jag är ofta ledsen och känner mig aggressivare än vanligt. Jag känner mig ofta modlös, nedstämd och "sårad." Ja, jag är sårad. Jag vet ju varför. Men det är ingen som har nyligen sårat mig så. Däremot har jobbiga människor skapat onödig drama och huvudvärk för mig. Jag sittet här bara, lyssnar på lovsånger och skriver här för att få ut allting. Eller nej, inte allting. Inte ens i närheten utav det. Mer,,, det värsta eller det nödvändigaste kanske jag ska säga Jag blir nedstämd VARJE SOMMAR. Men tro det eller inte, jag har det bättre den här sommaren. Förra sommaren hade jag stark ångest och fick någon enstaka starka panikattacker. Jag har vart fri från ångest i hela 2 månader nu. Så jag känner inte alls ångest längre. Äntligen har Gud befriat mig från det, som jag visste att det skulle ske! Jag har känt såhär nedstämd och ledsen i under en månad ungefär (kanske lite mindre.)

 

Däremot kämpar jag fortarande med ilska, bitterhet, oförlåtelse, sorg, smärta, ängslan, oro, är lite paranoid ibland osv. Jag valde att vara konkret och välja att förlåta alla som har gjort mig ont. Det var 20 personer som jag behövde förlåta... (Man ber en bön där man säger i princip till Gud att man vill förlåta dessa personer, vad de gjorde med en, hur det kändes och i slutändan välsignlar de.) Jag mådde skit efteråt, för mycket sår revs upp och jag fick bara gråta ut. Samt ilskan kom upp till ytan ytterliggare. Jag blir rensad just nu och för att bli rensad måste allt skit som finns inom en komma upp till ytan. Om jag hade haft något att säga till om, så hade jag personligen stängt av mig själv helt och hållet. Men jag kan inte göra det längre. För jag har flytt tillräckligt länge ifrån mig själv.Det är dags att möta den hårda kalla sanningen och avslöja alla lögner som jag har trott på i hela mitt liv. Det är dags att permanent börja må bra och inte ha längre perioder då man mår dåligt och under kortate perioder är det bra. För det är så jag har haft det i alla dessa år.

 

Något som jag kan säga som är postivt, är att jag har valt att träffa en pyskolog. Sen hur bra det går, det återstå att se. Jag har försökt många gånger förut men det har inte direkt hjälpt mig. Sen så omger jag mig mer med kristna människor och har genrellt mindre kontakt med icke kristna/energi tjuvar. Förut hade jag mest bara kristna tjejkompisar, men nu börjar det växa. Jag har även kristna manliga vänner just nu. Vilket är bra, för mitt mål att gifta mig med en kristen man en dag närmar sig :). Men jag måste må bättre först, kan inte fokusera på män riktigt just nu (även om min största dröm är att gifta mig.)

 

Jag känner att jag inte vill skriva så mycket mer. Jag hade kunnat skriva mycket mer, som vad som har hänt på senaste tiden osv. Men det orkar jag inte med just nu. Kanske nämnwe  jag det en annan gång. Jag tänkte länka en låt som jag lyssnar på, det skänker mig tröst och frid nu under denna jobbiga period. Lovsånger hjälper mig verkligen, bön och hålla sig brinnande kristna människor :) .Men ni får ha det så bra... Sköt om er. Puss och kram! /Tanya

 

Av Tanya - Onsdag 13 april 23:05

Hejsan! Jag har mått så otroligt bra de senaste dagarna och senaste veckorna generellt. Jag brukar må mycket bättre under våren MEN jag mår extra bra, bättre än vanligt. Varför? Jo, för jag har inte haft ångest under flera veckor nu! Det går verkligen bra för mig, Gud har verkligen befriat mig från ångest känner jag. Jag tror inte jag är immun mot att någonsin känna ångest igen såklart. men jag tror verkligen på att de mörka dagarna att konstant leva med ångest varje dag flera gånger om dagen, dessa mörka tider är förbi. Nu är det ljusa tidet här, bokstavligen! :)

 

Jag har lett flera människor till frälsning, jag  tar hand om mig själv mer och passar på att tar några extra promenader nu när solen är framme och när det är så fint väder, samt att det är såklart varmare ute :). Det enda jobbiga just nu är (och det är en stor grej) är att en nära kär vän till mig, har cancer... Han heter Michael. Han har en godartad tumör i bröstet som snart ska opereras bort och chanserna att det ska lyckas är goda. Jag har bett så otroligt mycket för honom och fortfarande ber för honom. Jag har bett ca 50 kristna att de ska be för honom (nej jag känner inte så många människor personligen, men de finns en del kristna man har snackat med genom åren + jag kontaktar kristna genom kristna grupper på Facebook.) 

 

Jag har en väldigt stark, god och fridfull känsla att han kommer klara av operationen galant och att han kommer bli fri från cancern. Men jag ber också om att den inte ska återvända efter ett tag. Så ni som läser min blogg, oavsett om ni tror på Gud eller inte... Snälla be för honom. Ju fler som ber desto starkare blir det. Det som är Guds vilja, det ska ske helt enkelt. Be att hans cancer INTE ska återvända i framtiden. Det skulle betyda allt för mig om ni kunde göra det!   

 

Just nu så sitter jag här bara och lyssnar på musik och bara mår allmänt bra. Jag har haft en bra, fridfull givande dag och imorgon är man också upptagen. Jag har en läkartid att passa sen efter det ska jag hem till mamma och hälsa på :). Sen så får vi se vad som händer. Jag tippar på att det blir lite lugnare i helgen för denna vecka har jag haft en del att göra (det är precis så jag vill ha det också.) Eftersom jag är fri från ångest nu. så tar saker och ting inte emot lika mycket längre. Allting flyter bara på och man känner sig inte jämt överväldigad, trött och ängslig.

 

Vilket i sig är en stor befrielse att kunna fungera som en normal sund människa, för det blir ett stort hinder i vardagen när man har mycket ångest. Allting tar emot då och man måste verkligen kämpa och prioritera, för de dagar det är värre så kan man inte göra allt man hade velat göra. Utan då måste man välja lite. Men jag har inte behövt välja på så sätt under senaste tiden utan jag har kunnat göra allt jag har velat göra och behövt göra utan att jag blir senare nli helt förstörd och slutkörd! :) Men nu så ska jag gå, jag känner att jag har bloggat klart nu. Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Av Tanya - Söndag 20 mars 23:50

Hejsan! Idag har jag bott själv i exakt ett år... Wow så fort tiden går! Jag kommer ihåg som om det vore igår när jag flyttade in hit. Det var jag, mamma och några till som höll på och packa upp grejer så mycket man kunde. Köket var det första vi sysslade med. Eftersom jag fick mycket praktiskt hjälp så blev vi klara väldigt fort, allt hamnade på plats fortare än vad jag hade tänkt mig. Jag älskar seriöst att bo själv, det finns inget bättre! Eftersom jag är introvert som person så tycker jag inte heller att blir för ensamt ?. Idag har jag inte gjort så mycket. Jag har lyssnat på musik (lyssnar på musik just nu) jag har duschat & sminkat mig samt tagit nya bilder (ska lägga upp någon bild här snart.) Samt jag har handlat lite gott. Jag har haft en bra och en lugn dag.

På senaste tiden har jag varit väldigt glad och fridfull, mer glad. Jag känner att den intensiva perioden som jag gick igenom är äntligen över nu! Jag tror såklart att förr eller senare kommer jag gå igenom andra jobbiga perioder/dagar då jag inte är hel ännu. Men jag börjar närma mig! ?. Sen så ÄLSKAR jag våren. Jag känner mig alltid lyckligare då, jag känner mig så hoppfull och har mer energi rent generellt. Jag har insett en grej: det är just under våren som jag brukar ta tag i jobbiga grejer som jag annars flyr ifrån... Jag har insett att jag har en väldigt undvikande beteendet. Jag har bestämt mig för att ta tag i det och våga möta mina rädslor ännu mer!

Jag önskar att våren kunde vara längre, för jag känner mig som starkast då. Jag har blandade känslor inför sommaren. Värmen brukar tyvärr trigga igång min ångest så många gånger under sommaren kan jag må tyvärr rätt så dåligt... Vi får se hur det blir i år helt enkelt. Men nu känner jag att jag har bloggat klart. Jag har inget mer att tillägga just nu... Men ni får ha det så bra. Sköt om er! Puss & Kram. / Tanya

Av Tanya - Onsdag 9 mars 05:35

Hej... Jag vet att det är en konstig tid att blogga på just nu. Men jag känner att jag behöver skriva av mig lite. Jag har haft det ganska så tufft. Det jag går igenom har jag inte gått igenom förut på samma sätt. Det är annorlunda nu. Lite mer... djupare, intensivare. Jag känner att jag rensas ordentligt. Jag bearbetar alla känslor, smärtan, rädslor, oro och ångest. Samt min rädsla är att tappa/ge upp kontrollen till en viss del, samt min rädsla för att bli/känna mig övergiven. Jag sov... Jag vaknade av att min bästa vän Nathalie ringde mig. Jag brukar alltid ha ljudlöst så det borde jag egenligen inte ha vaknat utav men jag hade ljud på denna gång. Jag vaknade och hoppade typ till. Sen så när vi pratade sa hon något lite smått jobbigt (ingen big deal egentligen.) Vad hände? Jo... jag fick en ordentlig panikattack medans vi pratade i telefon. Jag grät något så hysteriskt. Jag skrek och vred i sängen utav smärta. Jag satte mig så att jag kände att jag hade mer koll/kontroll. Ligger jag ner i sängen känner jag att jag förlorar kontrollen ännu mer (hon föreslog att jag skulle ligga ner i sängen men kände att det skulle bli värre för mig då.) Jag skrek, grät, kunde inte andas och hela min kropp skakade. Hon blev rädd sa hon, det skrämde henne att hon inte var där och kunde hålla om mig. Hon bad mig och om och igen att lugna ner mig. Jag bara skrek och sa hur trött jag var. Att jag är stressad och att jag inte orkar med vissa människor längre för vissa är en stor börda i mitt liv.

 

Jag till och med la undan telefonen (hade högtalade på) jag halvt låg i sängen och la den bredvid mig och jag bara vred utav smärta (inte fysisk.) Den här dagen har varit lite jobbigt alltså stressigt för mig (eller snarare igår kanske jag ska säga istället.) Jag hade bara sovit i 5 timmar, haft ont i magen samt min oväntade förändringar skedde (jag ogillar förändringar) på det så attackerade min mamma mig verbalt. Säger saker som att jag gräver min egen grav osv, börjar att predika om mitt liv och hälsa rent genrellt. Men det stämmer inte. Hon har alltid varit den som gräver min grav, jag ber och bönar henne att sluta men hon knuffar undan mig. Sen så ger hon mig spaden och ber mig att hålla i den. Sen så säger hon "Kolla Tanya vad DU gjorde!!" Ungefär sådär är hennes stil. Hon gör inte det med flit, hon är inte ens medveten om det. Men det var inte det som triggade igång så att jag fick min panikattack utan det var när Nathalie ringde mig. Men jag kände att jag var på gränsen ändå så vad som helst hade kunnat trigga igång mig vid det laget.

 

Jag har bestämt mig för att inte ha kontakt med min mamma så mycket mer bland annat. Jag behöver paus, jag måste kunna andas... Hon stjälper mig genom att kritisera mig och "attackera" mig. Hon sprider liksom negativ energi :(. Så jag måste komma bort från henne nu för hon verkligen stjälper för mig just nu. Jag har nog med mitt eget ändå: Mitt mående som jag kämpar med (både fysiskt och psykiskt) mediciner, hormonrubbingar och ja, allt som ingår liksom. Jag måste välja mina stider, välja bort det som inte gynnar mig. Just nu vill jag eller jag MÅSTE fokusera på mig själv och min hälsa för att bli en sund frisk fungernade människa. Jag är trött på att lida utav rädslor, ångest och oro. Jag behöver inte någon som ger mer ved i elden, det är jag redan själv duktig på att göra, thank you very much. Jag försöker ändra mitt tänk angående vissa grejer, jag försöker vara mer snällare mot mig själv, mer förlåtande. Jag måste finna sinnesfrid. Inte tillfälliga som jag får ibland, utan en sinnesfrid som verkligen varar. Då måste jag verkligen ta hand om mig själv... 

 

Förutom att jag går igenom det här perioden med hälsan och vissa negativet som jag behöver rensa från mitt liv, så går det bra för mig faktiskt. Trots jag går igenom denna period känner jag mig starkare än någonsin. För i alla dessa år jag har fått panikattacker har jag varit rädd för det. Jag har liksom kämpat emot det vilket har lett till att jag mår illa, på gränsen att man vill spy liksom. Men denna gång var jag inte rädd för mina känslor, jag kämpade inte emot själva attacken utan jag fokuserade på att ta djupa andetag och bara ta det lugnt...Wow, till och med där utvecklas jag! Hur awesome är inte det, att inte vara rädd för panikattacker längre?! Jag som alltid har varit rädd för det... Well, det är obehagligt men inte farligt och absolut inte dödligt :). (Det kan kännas som om man ska dö ibland.)

 

Som jag sa så går andra saker uppåt i mitt liv. Jag snackar med fler nya, kristna människor! :D. Speciellt kristna män. Yay! Jag som har alltid bett till Gud att jag vill ha en kristen man. Haha, ta det inte på fel sätt... Jag är inte intresserad utav någon på det sättet. Men jag går framåt, jag skapar mig fler kristen gemenskap. Det är det som är stärkt mig otroligt mycket, som har hjälpt mig att inte vara rädd för mina panikattacker bland annat. För det finns en hel del människor som ber för mig. Jag tackar Gud för mina kristna vänner när ens egen familj är dysfuktionell. Det behövs verkligen. Jag känner mig välsignad... 

 

Okej vad hände? När jag började blogga var jag ledsen och nu känner jag mig lite gladare. Jag tror jag verkligen behövde få ur mig det här från systemet... Jag känner mig ganska klar med att blogga just nu. Jag fick ut det jag ville få sagt. Ni får ha det så bra. Sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Av Tanya - Onsdag 2 mars 04:28

Hej... Nu känner jag att jag behöver babbla på om mina känslor. Jag har känt mig ledsen på senaste tiden (veckorna) och jag kan inte ta på det, på vad det är eller varför. Inget traumatiskt har hänt mig (nå väl, inget mer/nytt i alla fall.) Jag känner mig frustrerad och distraherad. Jag har ingen riktig fokus längre. Jag hoppas och ber till Gud att det är endast på grund utav kosten och ingenting annat. Jag har ätit väldigt lite på senaste tiden, dricker dåligt med vatten och gott om läsk. Så jag har haft störningar med min dygnsrytm igen samt med sömnen.

 

Jag är energilös, överstressad och rastlös samt överväldigad som sagt. Nästan hela tiden, oavsett om jag gör något eller om jag är sysslolös. Jag känner en lätt känsla utav nedstämdhet. Nä, jag måste faktiskt ändra på kosten. Såhär kan jag inte ha det. Det är det första steget, då märker jag verkligen om det är endast kosten eller om det är något mer som spökar. Jag ska börja äta mer igen och inte äta ordenligt mat en gång om dagen... förut var det 2 gånger om dagen och nu har jag minskat ytterligare. Jag kan gå runt och vara hungrig i många timmar utan att bry mig om att äta. Jag har inte intresset att äta helt enkelt. Jag vill liksom inte, samt jag slavar med mediciner nu igen... ganska så big time. Haha... Så dålig jag är. Jag tar fortfarande mediciner dagligen men under väldigt konstiga tider. (Konstigare än vanligt då jag har eskalerat.) Jag orkar inte känna mig ledsen/nedstämd/off  nästan varje dag. Så jag vill börja ta hand om mig själv igen och åtminstone äta 2 ordentliga måltider igen. Jag känner mig seriöst fysiskt, psykiskt och själsligen svagare. Nästan som om en del av mig tynar bort lite grann vilket inte alls känns bra. Jag börjar till och med tappa intresset för att be regelbundet. Vill bara be när jag är i riktigt nöd, vilket jag gjorde för längesedan innan jag blev kristen. Men jag tvingar mig själv att be ändå varje dag även om det känns tungt, jag kan inte andas känns det som. Jag känner mig kvävd och jag känner att jag börjar tappa modet lite grann. Jag har bett om Guds beskydd att jag inte ska börja bli deprimerad igen, jag har vart fri ifrån depression under ca 1 år och vill verkligen inte få tillbaka det igen. Får jag det så är jag körd, då kommer jag inte vilja kämpa överhuvudtaget längre. Då kommer jag att sluta leva/överleva och jag kommer till slut bara... existera i princip. Jag vill inte förlora denna fight. Jag vill vinna nån gång. Varför ska allt vara så svårt? Varför ska det ta emot att äta mat som normala människor gör TROTS jag ÄR hungrig nästan hela tiden? Jag har totalt slutat lyssna på min kropp.

 

Jag är så van vid det så jag tänker inte automatiskt "oj jag är hungrig, jag borde äta något." Utan jag tänker mer "äsch jag orkar inte äta nu, jag äter senare" Sen så äter man typ 5 timmar senare... Vilket verkligen inte är bra. Det är så mycket motstånd nu bara, det är något (rädslor) som håller mig tillbaka. Snälla Gud, befria mig. Hjälp mig att få lusten, viljan och motivationen till att orka leva på riktigt och ta hand om mig själv. Jag vet inte i hur många år jag har bett den bönen. Periodvis är det mycket bättre, andra perioder eskalerar jag precis som jag har gjort nu.

 

Nog med det... Jag vill också berätta om hur min dag har varit. Jag har umgåtts med min bästa vän Nathalie (hon är en utav mina bästa vänner.) Sen så kände jag att jag saknade min syster så mycket (det var evigheter sen jag umgicks med henne senast) så jag bad henne att sova över. Vi kollade på film, har vart iväg och handlat lite gott snabbt och gått ut med hunden. (Min syster har en underbar söt liten hund som heter Charlie.) Gud vad jag älskar honom, han är så gullig, glad och sprallig av sig och så sjukt mysig! Nathalie gick hem för ca 4 timmar sen. Min syster valde att sova över här med hunden. Så nu ligger hon i vardagsrummet i min bäddsova och sover :).

 

Så fort jag blev ensam, alltså så fort Nathalie gick hem och min syster la sig så kände jag denna tunga börda igen... Ledsenhet, oro och lite modlöshet. Jag har känt så hela tiden egenligen men det känns inte lika starkt, eller jag uppmärksammar inte det på samma sätt när jag är med andra människor. Men när jag är ensam så känner jag mig bara så... ledsen på ett sätt ärligt talat. Jaja, nu så ska jag sluta babbla på. Jag ska börja äta mer mat igen och LYSSNA på min kropp när den ber om mat. Det är det första steget att komma ur denna onda cirkeln. Jag ska självklart hålla mig kvar vid Gud, för utan Gud har jag ingenting och är ingenting också för den delen. Jag kan lika gärna gå och då dö utan Gud, han är den som har hållit mig levande under dessa senaste 7 åren som jag har varit kristen... Jag tror inte någon orkade läsa det här inlägget (jag klandrar dig inte, haha.) Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Ha det så bra och sköt om er... Puss och kram. /Tanya

Presentation

Gästbok

Fråga mig

16 besvarade frågor

Omröstning

Tycker du att min blogg är intressant?
 Ja, jätte intressant!
 Ja, den är intressant.
 Ganska intressant.
 Helt okej.
 Nja, sådär.
 Inte riktigt...
 Nej.
 Nej, det är inte riktigt min stil.
 Nej, den är tråkig.
 Nej, den är ganska tråkig.
 Nej, den är jätte tråkig.

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< September 2016
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ♥ Hold My Hand... ♥ med Blogkeen
Följ ♥ Hold My Hand... ♥ med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se