Senaste inläggen

Av Tanya - Onsdag 19 juni 02:06

Hej. Jag bloggar just nu med ett tungt hjärta. Men jag brukar ha ett tungt hjärta rent generellt om sommrarna, allt psykiskt ohälsa dyker upp till ytan, som egentligen finns där året runt, men just nu är det som en konstant påminnelse om det. Jag minns när jag var hängiven Herren, innan depressionen och hopplösheten kom in och slukade upp mig. Innan min gammelmormor dog November år 2016 så lyssnade jag på lovsånger nästan hela tiden. Visst, jag kämpade med saker då med. Jag var instabilare då, men var ändå lyckligare då måste jag säga. Jag är på något sätt stabilare nu, men känner mig ändå allmänt mer hopplös och tom inombords. Jag var ute och handlade idag, på vägen hem så såg jag min gamla hemgruppsledare. En hemgrupp, där kristna samlas, tillber och prisar Gud. Jag var hängiven, gick dit varje vecka samma tid. Nu har jag inte vart där på över ca 8 månader och jag har skämts så mycket över mig själv. Vad säger det om mig och min karaktär? Att jag inte kan binda mig till något bra? Att jag är ännu trasig, att jag var svag nog att låna min depression sakta men säkert ta över mig mer och mer och slukta upp mig? Jag är kristen! Jag borde vara bättre än såhär, veta bättre än så. Inte falla sönder i bitar pga mitt psyke och själ sviker mig gång på gång. Jag borde vars starkare i Herren än så. Och jag försöker det, gemom att läsa/lyssna till min bibel i princip dagligen. Jag vill låta Guds ord bygga upp mig. Jag provade på mitt lilla världsliga sätt, det går inte framåt riktigt... Nu ska jag prova på Guds sätt!

 

När jag såg honom, han som håller i hemgruppen, han kollade på mig med medlidande och frågade hur jag mår egentligen... Han sa att han inte har sett mig i kyrkan i ett par månader, vilket stämmer. För jag har inte kunnat hänge mig, har mått för dåligt och jag låter mitt psyke isloera mig. Jag låter den varje dag vinna över mig, men jag vill inte längre! Han sa att han har velat få tag i mig men inte kunnat för han har varken min mail, adress eller telefonnummer. Så han fick mitt nummer, han sa att någon stor profet eller likande skulle dyka upp nästa vecka på både fredag och lördag. Han skulle skicka exakta tiden och sånt. Vi får se om det kan befria, eller åtminstone underlätta mina plågor. Jag hoppas verkligen det, för dem enda gångerna jag känner frid och ro i själen är när jag ska sova i mitt svala sovrum med en predikan i bakgruden via min telefon. 

 

När jag såg honom och kom hem efter jag hade handlat klart, så grät jag och bröt ihop. Jag kände mig som en hemsk kristen, som att jag sviker Gud och mig själv gång på gång, Jag räcker inte till. Men jag vet att Gud inte ser mig på det sättet, jag vet att han älskar mig och det är jag som är för hård mot mig själv då jag lider av presentationsångest. Jag känner just nu i denna sekund massa ängslan, som om pulsen är vid halsgropen lite grann. Värmen triggar igång detta elände i mig. Men jag försöker motverka det genom att lyssna på lovsånger, det hjälper faktiskt lite. Jag vet inte vad jag mer jag ska skriva, än att jag hoppas, och ber till min Gud, till min älskade Jesus, att han ska befria mig från mina sommarplågor och depression. Men det kommer bli bra, det vet jag. Inte för att "jag känner det" för mina känslor säger tvärtemot just nu och ljuger för mig, men jag tror på det för jag sätter mitt hopp i Herren. Inte denna värld eller mig själv. Utan i Gud, han är den enda som kan genuint befria mig från mina plågor och det tror jag att han kommer göra!

 

Jag vet inte vad jag ska skriva mer, har inget mer att säga och orkar inte heller blogga mer nu. Ha det så bra och Gud välsgine er alla. Hoppas ni alla mår bättre än vad jag gör just nu. /Tanya

ANNONS
Av Tanya - Onsdag 5 juni 19:56

Hej bloggen och ni alla där ute. Jag sitter här i mitt vardagsrum, ska strax ut och handla, reflekterar och lyssnar på kristen musik. Jag minns när jag brukade lyssna på lovsånger i princip 24/7 innan min gammelmormor dog November år 2016. Det var lite som att när hon dog så dog en del av mig också. Min glädje försvann, än i dag kämpar jag med glädjen. Jag har haft svårt för att lyssna på lovsånger under en längre period eller mer än 2-3 låtar, för då blir jag för känslosam och triggar igång smärtan i mig ibland. Det vill man ju inte, så jag stänger av mig själv då. Men jag tycker det är dags att lyssna på lovsångerna igen, gråta ut tillsammans med Jesus och låta mig själv må dåligt för stunden. Det är okej, det tillhör processen. För att jag ska kunna innerligt kunna må bra och le och skratta, prisa Gud intensivt som jag gjorde förut så får jag bite the bullet så att säga. Jag gick till en hemgrupp också ett tag (ett gäng kristna som samlas där man ber tillsammans, får höra undervisning osv.) Jag gjorde det förra året men sen så slutade jag gå dit, för jag befann mig i en mörk period där jag tappade hoppet mer och mer. Jag blev så pass hopplös där ett tag så jag tänkte på att lämna allt jag visste om, kände till och börja om från början. Gå min egen väg istället för Guds smala stig.

 

Det var inte vad jag ville egentligen,men jag var frestad i månader för jag mådde väldigt dåligt förra året och även i början av det här året. Jag började må dåligt igen under april månad, led av vårdepression som jag gör varje år sen dem senaste 3-4 åren. Är det okej att sakna sig själv? Den sprudlande glada Tanya jag var innan min gammelmormor gick bort, den som brann för Jesus, istället för att vara likgiltlig och fylld med skam och skuldkänslor periodvis? Jag känner inte skam just nu, lite ledsen bara över att jag inte längre är den jag brukade vara. Jag saknar henne. När jag tänker på hur jag mådde förut och hur jag var förut så får jag tårar i ögonen, eller åtminstone så sjunker mitt hjärta lite till. Jag har dessutom nyligen gått igenom en annan prövning som gjorde mig ytterliggare modlös, det var det som satte igång frestelsen att lämna allt bakom mig.

 

Jag hanterar det bättre nu, men det gör ännu ont. Jag har ännu inte helt läkt än, men jag är på väg dit. Förlåtelsen är nyckeln dit och att bearbeta allt med Jesus. Människor sviker oss hela tiden och hugger i hjärtat, Jesus är den enda man kan lita på till 100%.  Jag vill gå tillbaka till den jag en gång var, jag vill få tillbaka min glädje igen, men jag vet att jag måste sörja först det som jag har så länge undvikit och stängit in. Visst, jag har sörjt till en viss del och periodvis, men inte alltid helt frivilligt eller sammarbetsvilligt från min sida. Inte bara sörja den jag var, inte bara sörja klart min gammelmormors död, men även sörja det jag nyligen har fått gå igenom, som jag inte tänker nämna här. Dem som vet, de vet. Det angår inte andra människor känner jag. Aja, nu ska jag lyssna klart på min låt, gå ut och handla och se vad som händer sen. Ha det så bra och Gud välsigne er alla. Puss och kram! /Tani

ANNONS
Av Tanya - Måndag 18 feb 18:40

Hejsan! Jag känner att jag ville verkligen blogga just nu. Oftast har jag bloggat när jag mår dåligt men vill även blogga nu när jag mår bra! Jag har tagit det hyfsat lugnt idag. Tagit en promenad, hämtat ut 2 paket, (köpte en parfym från Olympa och ansiktspimer från Hourglass, ifall någon undrar.) Jag har på senaste tiden känt mig lugn inombords, jag har mått bra. Eller tja, bättre i alla fall. Och det finns en anledning till det. Eller ja, flera. Men en utav dem anledningarna är stort för mig. Som ni vet (ni som känner mig eller har läst min blogg ett tag) vet att jag har växt upp utan en pappa och har inte haft någon relation med honom och hur mycket jag har lidit av detta.

 

Jag har vart så ledsen till och från i alla dessa år. Men så är det inte längre! För några veckor sen så sökte jag vänförfrågan till min pappa på Facebook, men jag tänkte inget mer om det och trodde inget mer om det. Inte nog med att han accepterade min vänförfrågan (vilket jag misstänkte att åtminstone det borde han göra) utan han skrev till mig senare samma kväll. Han är skild nu, och han har berättat för mig en del saker om hans ex fru, bland annat hur mycket hon störde sig på den gången pappa träffade mig november år 2011. Ja, i alla fall. Pappa ville jag skulle träffa honom redan dagen efter och åka hem till honom och sova där, Men vi båda kom överens på den torsdagen att det skulle vara för mycket för snabbt. Vi träffades denna veckan, på en fredag, hos mina kusiner. Kusiner från pappas sida alltså, som också har vart som främlingar för mig, men som jag nu håller på och lär känna. Det känns mer och mer naturligt och bra ju längre tiden går.

 

Vi hade trevligt den kvällen vi alla träffades, hemma hos mina kusiner. Pappa bor väldigt nära dem så det var ju lägligt för oss alla. Jag känner att jag har landat mycker mer i mig själv nu, som person men även min självkänsla sen pappa kom in i mitt liv. Vi har kontakt nästan dagligen (det är mest han som kontaktar mig först) vilket glädjer mig, för det betyder att han genuint visar intresse och att han vill ha mig i mitt liv. Gud har äntligen hört mina böner, han räknade mina tårar och torkade dem och nu läker mitt hjärta. Jag känner mig inte alls lika trasig som jag brukade göra förut. Tack Jesus för bönesvar!   Jag är så tacksam så ni anar inte. Det är värmande, ödmjukande och inger glädje och trygghet i mitt liv. Detta hade inte vart möjligt utan Gud, för utan Gud så hade jag inte orkat hålla hoppet uppe. Jag hade antingen gett upp, blivit bitter eller så hade det vart en kombination utav dem båda. Ledsen har jag vart på min pappa, men aldrig riktigt arg och bitter, vilket jag är faktiskt glad över! Pappa har också berättat för mina bröder att jag existerar. Min yngsta lillebror Kristoffer tog det bra. Viktor däremot? Not so much. Men jag vet att det är inget personligt mot mig, han mår dåligt och vill inte ha nya människor i hans liv, vilket jag faktiskt kan förstå. Det enda jag kan göra nu är att fokusera på Jesus, på mitt liv och på min relation med min pappa och be för min bror undertiden. Mer än så kan jag inte göra. Är det något jag har lärt mig så är det att tålamod är nyckeln. Tid, tålamod och bön. Det inger hopp, glädje och styrka i det långsiktiga. 

 

Tack för er som läser min blogg och bryr er nog att läsa den. Trots jag har blivit mycket sämre på att blogga jämfört med förut. Eller vissa av er kanske inte bryr er så mycket, utan är mest nyfikna. Det är jag också okej med!   . Ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

Av Tanya - Fredag 25 jan 07:03

Hejsan. Jag känner att jag behöver blogga lite mer, jag har fortfarande saker i mitt hjärta som jag bär med mig. Jag har på den senaste tiden upplevt mycket jobbiga frestelser, tankar som säger åt mig saker som jag egentligen inte vill göra och därför ska jag inte heller fullfölja det tankarna säger till mig, för skulle jag lyssna på det så skulle mitt liv gå åt helvete och det skulle sluta med döden, i värsta fall. Ja, ni läste rätt. Minns ni att jag har bloggat förut att innan jag blev kristen så var jag självmordsbenägen? Jag hade mycket självmordstankar, jag har vart fri ifrån det i 10 år, sen den dagen jag tog emot Jesus. Frestelserna var att jag skulle slita bort mitt korshalsband, lämna min tro och säga "hejdå Gud" och göra som jag själv vill, vilket är dumma och skadliga saker som skulle leda åt helvete som sagt.

 

Men jag tänker inte ge upp min tro, hur jobbigt jag än har det just nu, även om det är tilltalande att lämna allt jag känner till och gå mot en destruktiv väg. Jag vill till och med lämna människor bakom mig, bara frigöra mig själv och glömma allt jag känner till i princip, men det är inte hälsosamt eller hållbart i längden, så några korkade beslut baserade på tillfälliga tankar och känslor kommer jag inte ta. Det gäller att ha fokus, veta att det gör ont just nu men det kommer inte alltid göra det. Jag har den senaste halvåret känt mig deprimerad och hopplösheten har utökat mer och mer för varje dag. Jag har börjat tro och tänka att jag inte är älskvärd och att jag kommer dö och leva ensam, vilket jag vet inte stämmer.

 

Jag behöver Jesus och bön nu mer än någonsin, men jag orkar inte alltid lyfta upp mig själv längre i bön. ja, jag ber. Men jag är och känner mig passiv.Jag lyssnar på lovsånger, ser på predikningar då och då, läser bibeln, för att hålla mig flytande. Så att jag inte gör farliga, skadliga saker mot mig själv. För att hålla mig kvar vid det hoppet som finns kvar, medan jag väntar och ber att hoppet ska växa mer i mig, istället för att tyna bort... Jag vet varför jag har hamnat här. Jag tappade fokus. På det som är bra. På Jesus. Jag vände mig bort blicken från Jesus och började kolla på mig själv istället. På det som är fel och trasigt och brustet, då försöker jag fixa mig själv på helt fel sätt eller så flyr jag ifrån allt, vilket är fel. Jag få mig själv ur vägen och ha min blick fäst på Jesus igen, det är då jag mår som bäst och är som mest levnadsglad. Det är då jag vill leva, istället för att hoppas på att Gud tar mig hem snart och tro/tänka att mitt liv kommer vara fylld med elände och smärta.

 

Jag behöver börja gå till kyrkan igen och min hemgrupp, vi människor är inte skapta för att vara eller gå igenom saker ensam. Jag behöver mer stöd, mer positivtet i mitt liv. Jag får helt enkelt mata mig själv med Guds ord mer, så jag blir glad och hoppfull igen som jag var förra året i somras :). Jag vet att Gud är med mig, det gäller bara att prioritera om, prioritera rätt. Jag klarar detta! Jag ÄR stark i Kristus. I mig själv är jag ingenting, men i Kristus är jag allting. Jag är älskad, värdefull, godkänd, bra som jag är. Tack Jesus för bibeln och för Psaltaren särskilt   . När jag började blogga så kände jag sorg och hopplöshet, jag känner ännu sorg men hoppet börjar framträda lite mer nu. Det är säkert en kombination utav mitt bloggande och det faktum att jag lyssnar på en lovsång just nu :). Tack ni som vill och orkar läsa min blogg, jag uppskattar det! Puss och kram, ta hand om er fina ni! /Tanya

Av Tanya - Måndag 21 jan 05:07

Hejsan. Jag känner att jag behöver blogga (skriva) av mig just nu, men jag kommer inte skriva exakt vad eller vem det skulle gälla om, det är privat och huvudaken är ju att jag vet om det. Sen så behöver ni resten inte förstå, huvudsaken är att jag förstår. Jag är en sökare, jag har alltid varit det. Jag söker efter det jag inte kan förstå, gripa mig tag på, efter en högre sanning och mening det som sker med mig. Med mitt liv, eller folk jag bryr mig om. Jag försöker förstå varför vissa gör och säger som dem gör. Varför ljuger folk? Jag kan ibland låta det gå över till besatthet.

 

Det är precis det som har skett mig de senaste dagarna. Jag drar mig undan från folk och tänker mycket. När jag väl sover så drömmer jag obehagliga drömmar och jag söker svar. Jag börjar förstå, men ändå inte. Sanningen är uppenbarad för mig nu, på nära håll men ändå på distans. Jag måste möta det här och konfrontera detta och det kommer jag att göra. Men tills dess drar jag mig undan och försöker leva på. Jag har sen dess tappat intresset för det ytliga. Smink, skönhet och sånt som jag älskar. För tankarna slukar upp mig. Jag blir som besatt. Jag har berättat endast för få vad det är som försiggår, andra vet inte. Jag vill inte höra för mycket andras tankar eller åsikter, jag vill kunna urskilja på deras tankar och mina, på sanning och lögn. Det kan jag inte göra om jag hör för mycket röster omkring mig.

 

Jag måste kunna höra mig själv, mina egna tankar och känslor. Vad vill jag? Vad händer nu? Hur tar jag mig vidare genom detta? Jag måste finna det som är bäst för mig, människors åsikter kvittar i det här läget. Mina känslor räknas, mina tankar, mina handlingar. Inte andras, för det här är min resa. Min unika situation. Ingen annans. Må Gud hjälpa mig och vägleda mig i detta. Jag ber, men upplever Gud rätt så tyst. Det här kanske är ett test, man brukar säga att läraren brukar vara tyst när en elev går igenom ett test. Likadant är det nog här. Jag känner mig inte vilse, inte alls. Men mina tankar säger en sak, mitt hjärta/känslor säger något annat.

 

Varför vill de aldrig sammarbeta med varandra? Varför ska det ständigt vara konflikter mellan tankar, känslor och sanningen? Bibeln talar om att man inte ska förlita sig på sitt förstånd och att hjärtat är falskt. Det finns ingen sanning i tankar eller hjärtat, bara frågor utan svar. Däremot finns det sanning i Guds ord. Fastnar man för mycket i sitt huvud eller känsloliv så kan man tappa perspektiv, men att lyssna på för mycket olika röster kan få en att känna sig ännu mer tillfälligt off och "förvirrad. " Det är därför vi människor behöver Guds ord och vägledning. Få glömma sig själv lite, sina tankar och känslor och se vad Guds ord säger. Det ger en ett bättre perspektiv än vad jag själv kan finna i mig själv eller andra människor. Jag är inte rädd, bara bekymrad och lite osäker, men samtidigt säker. Jag vet vad jag borde göra och vad som är rätt att göra och det kommer jag att göra. Jag behöver bara tid för mig själv, att smälta detta. Fortsätta bearbeta, fortsätta drömma, fortsätta tänka till lite. Fortsätta att be och söka Gud, en högre mening och sanning med allt detta. För Gud vet bäst och det är Han som har det sista ordet... Inte jag, inte andra människor, inte tankar eller känslor. Utan Gud och endast Gud. Må Guds vilja ske detta och i mitt liv, det är det jag har alltid velat och sökt efter och strävat efter...

 

Jag vet inte vad mer jag kan eller ska skriva, så jag väljer att avsluta det här. /Tanya

Av Tanya - 4 december 2018 18:35

Hej alla! Jag brukar i vanliga fall knappt blogga längre, men se... Nu blir det 2 inlägg på raken idag! Jag har flera gånger funderat på om jag borde radera mitt förra inlägg eller inte, då det var så negativt, mörkt och känner inte att det presenterar mitt bästa jag. Men jag har bestämt mig att behålla inlägget, för det är en del av mig, som kanske inte är lika vacker. Jag blir såhär ledsen ibland och jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv. Det är okej att känna sig och visa sig svag ibland, det är en styrka och inget negativt i längden.

 

Jag har gråtit ut rätt så mycket igår över allt möjligt som har spökat i mitt huvud under de senaste månaderna. Det är flera saker som orsakade att jag mådde så dåligt, inte bara på grund utav min pappa. Men det med min pappa blev ju pricken över i:et, bägaren rann över. Jag mår mycket bättre idag och känner mig lättare. Ingen skam, skuldkänslor eller ängslighet. Jag känner ren frid i min själ och sinne. 

 

Det som också hjälpte mig att komma till det sinnestillståndet jag är i idag, är delvis att blogga och gå igenom mina känslor och tankar. Vara ärlig, transperant och geniun mot sig själv med andra ord. Men också att jag grät ut. Men det som påverkade mig positivt som alla mest är det faktum att jag tog extra tid att be, lyssna på lovsånger (kristen musik) tillåta mig själv att gråta och släppa all dömande tankar jag hade mot mig själv innan. Sen så läste jag biblen också och för mig är bibeln alltid uppmuntrande. Det stillar min själ på något sätt. Jag vet ju vad som fungerar för mig, så det gäller bara att göra mer utav det som fungerar för mig. Jag tänkte precis skriva att jag funderar på att ta upp mitt bloggande igen, men ni vet vid det här laget hur det brukar gå, haha. Jag kommer inte per automatik blogga regelbundet. Jag hade till och med "glömt bort" min blogg ett tag där.

 

Men jag kommer på att blogga när jag har mycket bekymmer i mitt hjärta som jag behöver få ur mig. Jag lovar er att jag inte är negativ och ledsen/arg osv 24/7 haha. Det är just därför mitt bloggande har mer eller mindre upphört, för att mitt intresse försvann för att blogga när behovet försvann. Behovet försvann för att jag mår bättre idag än vad jag gjorde för flera år sen.

 

Så jag bloggar inte längre "för skojs skull" utan mer när jag känner mig väldigt nertyngd och känner att jag MÅSTE få ur mig mina känslor och tankar eller när jag helt enkelt vill uppdatera er om mitt liv lite. Så jag skulle säga i det stora helheten har jag blivit en gladare och positivare människa av mig, men jag delar bara inte alltid med mig mer er kanske. Jag delar mest de dåliga stunderna för det är då jag behöver skriva av mig som mest. Att blogga är lite som terapi för mig, för det hjälper med mitt psyke faktiskt att bara "vräka" allt ur sig. Jag har fortfarande trasiga sidor i mig, men det är mindre nu och kommer ut mer sällan, vilket i sig är väldigt bra. Jag känner mig som en helt ny och fräsch Tanya idag!   . Men mycket är tack vare att jag fokuserade på Jesus istället för på mig själv.

 

Jag har inte gjort så mycket idag i övrigt. Sovit, ätit lite, ska sen duscha senare ikväll. Jag har mest bara vilat och tagit det lugnt idag, vilket jag kände var välbehövligt. Men nu så tänkte jag göra annat ja. Troligen fortsätta se på min kristna film från gårdagen :). Men ni får ha det så bra och Gud välsigne er alla!   . /Tanya

Av Tanya - 4 december 2018 05:43

Hej bloggen... och ni som fortfarande läser min blogg. Jag vet inte varför någon skulle ännu läsa min blogg längre, jag bloggar knappt mer och ärligt talat, så intressant är jag inte. Det tycker i alla fall inte jag... Men aja. Det är som det är.

 

En del saker har hänt sen jag bloggade senast. Först och främst, min födelsedag var bra! Blev för första gången i mitt liv överraskad, släkten kom över till mig. Men HELT överraskad blev jag ändå inte, då jag har en profetisk gåva och har en förmåga att förutse framtiden ;). Så 2 timmar innan de dök upp så kände jag på mig att folk var på väg. En väldigt tydlig och stark magkänsla. Jag tror att Gud visade mig det så jag inte skulle få en chock, då människor med aspies som mig ogillar överraskningar eller oväntade saker här i livet. Vi hatar att känna att vi inte har någon kontroll. Ju större saker är, desto mer vänder det våran värld helt upp och ner.

 

 

Det är ett helevte som jag får leva med dagligen. Det är delvis därför jag behöver Jesus så mycket och konstant lugna ner mina nerver, då livet generellt stressar upp mig. Jag hade en bra sommar rent generellt. Sen så kom hösten och blev deprimerad. Nu så vill man mer eller mindre ge upp om sig själv, andra människor och livet. Ja, till och med om Gud. Jag vill inte överge min tro, men jag vill göra konstant uppror. Jag har inte känt annat än ren och skär panik de senaste veckorna, ängslighet, oro, sorg, smärta och ilska. Väldigt mycket ilska.

 

Varför då, undrar ni kanske? Tja, flera saker. Jag är ett kontrollfreak vilket ställer till det sjukt mycket för mig. Jag har svårt att lita på att processen, eller livet snarare, kommer att bli bra för mig. Jag lever just nu lite som om hoppet är ute. Nu är det kört. Men jag vet att det inte är så, det sitter i huvudet på mig. Som har triggats igång rejält... Som några av er vet om, jag växte upp utan en pappa. Det är inget nytt liksom, jag hade vänjt mig att leva med den smärtan och "gått vidare."

 

Jag blev dock aldrig helad från det, eftersom jag är väldigt känslig för när folk överger mig/lämnar mig. Det är näst intill omöjligt att få mig att lita på en människa igen då. Ja, jag är en långsint människa. Ja, jag har svårt att släppa mitt förflutna, smärtan, förlåta och gå vidare. Allt dessa "underbara" egenskaper som jag hatar med mig själv. Hårdast är jag nog med mig själv. Gud är god mot mig, så varför kan jag inte vara god mot mig själv? Varför är jag så trög? Så seg? Jag blir trött på mig själv många gånger. Jag känner konstant fördömelse, skuld och skamkänslor...

 

Aja nu ska jag komma till saken, jag fick reda på för nån månad sen att jag har en kusin från pappas sida som vill ha kontakt med mig. Vilket gör mig väldigt glad! Jag fick reda på att min pappa är ofta där hos henne. Jag fick också höra av min kusin att min pappa hade sagt att han älskar mig - Vilket jag ABSOLUT INTE!!! tror på, och kommer inte heller tro på förrän jag får något slags bevis på det. Jag tror han sa så för det skulle låta bra helt ärligt talat... Han har nog aldrig älskat mig. Jag har alltid vart den övergivna, bortglömda och oälskade dottern. Usch, bara att skriva detta får mig att få tårar i ögonen...

 

Hur som helst, jag sa till min nyfunna kusin att hälsa till honom att om han vill så är det bara för honom att nå ut till mig. Men jag fick höra att tydligen så var timingen fel, att han skulle gå igenom en skilsmässa. För mig är det en VÄLDIGT dålig ursäkt. Att han lider är ingen ursäkt såklart, men att han flyr och vill inte möta mig. Jag hatar det han har gjort mot mig. Men jag kommer förlåta honom en dag och bli helt läkt, blicka framåt och räkna mina välsignelser istället för mina "förluster." Jag förstår inte varför jag aldrig kan komma över att ja, jag är övergiven. Nej, jag är inte älskad. Det har alltid vart så. Så varför river det upp så mycket sår inom mig så man blir både förbannad, ledsen och känner sig helt värdelös som människa? Varför låter jag mina negativa upplevelser i livet definera den jag är? Jag borde inte leva på det här sättet.

 

Jag borde inte ens bry mig. Men ändå så gör jag det och det har delvis bidragit till min depression som jag befinner mig i just nu, den här hopplösheten jag känner i min själ. Jag har inte ens låtit mig själv bearbetat detta på ett sunt sätt, utan det har gått ut över några personer i mitt liv istället... För det gör så ont. Hela tiden, varje dag. I veckor. Må Gud ge mig styrka att gå framåt och bli helt läkt denna gång. Jag är trött på mina sätt, mina vägar och mina gamla spår som alltid besöker mig förr eller senare för att skada mig.

 

I need to move on. Det gör ont, men det är som det är. Jag har ju i alla fall Gud, han är den bästa fadern man kan ha.  Jag måste komma över denna modlösheten, sorgen och smärtan. Inte genom att rycka upp mig, men genom att låta mig själv bli läkt, utan att jag ska döma mig själv på processen. Aja, jag har inte så mycker mer att skriva just nu. Om det är någon som ens läser detta så hoppas jag att just du mår bra. /Tanya.

Av Tanya - 26 juli 2018 17:58

Hejsan. Detta är troligen sista gången jag bloggar som 27 åring, då jag blir 28 nu på söndag... Det blir inte alls mycket till firandet, delvis för jag bryr mig inte riktigt om sånt längre men också för jag har inte planerat in något särskilt. Det blir jag, min lilla syster och en utav mina bäsra vänner: Nathalie. Jag vet inte vad vi ska göra. Jag ska eventuellt ta mig till kyrkan nu på söndag, sen så kommer de hit men mer än så vet jag inte. Det känns tråkigt att fylla år om jag ska vara helt ärlig. Det känns inte som något speciellt men samtidigt så känner jag mig smått "gammal."

 

Sen så hatar jag detta tropiska värme, det är inte nådigt! Jag och fler kristna har börjat be till Gud att han ska sända regn då det har börjat brinna under flera olika ställen här i Sverige. Det är svårt för mig att sova gott non stopp om nätterna. Jag längtar till hösten faktiskt! Jag gillar själva kylan och svala känslan det är i början av hösten, men jag gillar inte mörkret, Det vore perfekt om det kunde vara svalt/kallt men ändå ljust ute om dagarna till ganska så sent på kvällen. Men men, det är som det är.

 

Jag har mått konstigt, som vanligt på den senaste tiden. Det är upp och ner hela tiden, men jag mår mentalt bättre  nu än vad jag gjorde hela förra året. Jag hatade året 2017, en utav de jobbigare åren som jag fick genomlida av flera olika anledningar, en utav dem var på grund utav min gammelmormors död, vilket jag ännu bearbetar. Sen så misstänker jag att jag kanske har bipolär också, då mina svackor och känslor pendlar ganska mycket. Jag har alltid "skyllt" det på mina hormonrubbningar och brist på ordentliga rutiner, men nej... jag tror det är mer än så faktiskt. Jag har alltid gett mig själv skulden för mitt mående men jag tror att jag börjar inse att det finns saker som jag inte helt kan kontrollera, som inte är mitt fel. Det är aldrig kul att känna skuld och skamkänslor för att ens humör och dagar kan svaja så mycket från period till perod, man börjar tillslut känna sig galen när man skyller allt på sig själv. Så jag försöker släppa skulden men ändå ta ett visst ansvar på något sätt. Det är en svår balansgång att gå på kan jag säga er, men jag lär mig sakta men säkert! :)

 

Ja, jag känner att jag inte har så mycker mer att lägga till. Jag har shoppat ganska så mycket på senaste tiden för att trösta mig själv, känner att jag behöver dra ner på det då det orsakar mer stress än lättnad i längden. En liten påminnelse till mig själv bara :). Men jag hoppas att ni mår bra. Ha det så bra och Gud välsigne er alla. Puss och kram /Tanya.

Presentation

Gästbok

Fråga mig

16 besvarade frågor

Omröstning

Tycker du att min blogg är intressant?
 Ja, jätte intressant!
 Ja, den är intressant.
 Ganska intressant.
 Helt okej.
 Nja, sådär.
 Inte riktigt...
 Nej.
 Nej, det är inte riktigt min stil.
 Nej, den är tråkig.
 Nej, den är ganska tråkig.
 Nej, den är jätte tråkig.

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< Juni 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ♥ Hold My Hand... ♥ med Blogkeen
Följ ♥ Hold My Hand... ♥ med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se