Senaste inläggen

Av Tanya - Måndag 18 feb 18:40

Hejsan! Jag känner att jag ville verkligen blogga just nu. Oftast har jag bloggat när jag mår dåligt men vill även blogga nu när jag mår bra! Jag har tagit det hyfsat lugnt idag. Tagit en promenad, hämtat ut 2 paket, (köpte en parfym från Olympa och ansiktspimer från Hourglass, ifall någon undrar.) Jag har på senaste tiden känt mig lugn inombords, jag har mått bra. Eller tja, bättre i alla fall. Och det finns en anledning till det. Eller ja, flera. Men en utav dem anledningarna är stort för mig. Som ni vet (ni som känner mig eller har läst min blogg ett tag) vet att jag har växt upp utan en pappa och har inte haft någon relation med honom och hur mycket jag har lidit av detta.

 

Jag har vart så ledsen till och från i alla dessa år. Men så är det inte längre! För några veckor sen så sökte jag vänförfrågan till min pappa på Facebook, men jag tänkte inget mer om det och trodde inget mer om det. Inte nog med att han accepterade min vänförfrågan (vilket jag misstänkte att åtminstone det borde han göra) utan han skrev till mig senare samma kväll. Han är skild nu, och han har berättat för mig en del saker om hans ex fru, bland annat hur mycket hon störde sig på den gången pappa träffade mig november år 2011. Ja, i alla fall. Pappa ville jag skulle träffa honom redan dagen efter och åka hem till honom och sova där, Men vi båda kom överens på den torsdagen att det skulle vara för mycket för snabbt. Vi träffades denna veckan, på en fredag, hos mina kusiner. Kusiner från pappas sida alltså, som också har vart som främlingar för mig, men som jag nu håller på och lär känna. Det känns mer och mer naturligt och bra ju längre tiden går.

 

Vi hade trevligt den kvällen vi alla träffades, hemma hos mina kusiner. Pappa bor väldigt nära dem så det var ju lägligt för oss alla. Jag känner att jag har landat mycker mer i mig själv nu, som person men även min självkänsla sen pappa kom in i mitt liv. Vi har kontakt nästan dagligen (det är mest han som kontaktar mig först) vilket glädjer mig, för det betyder att han genuint visar intresse och att han vill ha mig i mitt liv. Gud har äntligen hört mina böner, han räknade mina tårar och torkade dem och nu läker mitt hjärta. Jag känner mig inte alls lika trasig som jag brukade göra förut. Tack Jesus för bönesvar!   Jag är så tacksam så ni anar inte. Det är värmande, ödmjukande och inger glädje och trygghet i mitt liv. Detta hade inte vart möjligt utan Gud, för utan Gud så hade jag inte orkat hålla hoppet uppe. Jag hade antingen gett upp, blivit bitter eller så hade det vart en kombination utav dem båda. Ledsen har jag vart på min pappa, men aldrig riktigt arg och bitter, vilket jag är faktiskt glad över! Pappa har också berättat för mina bröder att jag existerar. Min yngsta lillebror Kristoffer tog det bra. Viktor däremot? Not so much. Men jag vet att det är inget personligt mot mig, han mår dåligt och vill inte ha nya människor i hans liv, vilket jag faktiskt kan förstå. Det enda jag kan göra nu är att fokusera på Jesus, på mitt liv och på min relation med min pappa och be för min bror undertiden. Mer än så kan jag inte göra. Är det något jag har lärt mig så är det att tålamod är nyckeln. Tid, tålamod och bön. Det inger hopp, glädje och styrka i det långsiktiga. 

 

Tack för er som läser min blogg och bryr er nog att läsa den. Trots jag har blivit mycket sämre på att blogga jämfört med förut. Eller vissa av er kanske inte bryr er så mycket, utan är mest nyfikna. Det är jag också okej med!   . Ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

ANNONS
Av Tanya - Fredag 25 jan 07:03

Hejsan. Jag känner att jag behöver blogga lite mer, jag har fortfarande saker i mitt hjärta som jag bär med mig. Jag har på den senaste tiden upplevt mycket jobbiga frestelser, tankar som säger åt mig saker som jag egentligen inte vill göra och därför ska jag inte heller fullfölja det tankarna säger till mig, för skulle jag lyssna på det så skulle mitt liv gå åt helvete och det skulle sluta med döden, i värsta fall. Ja, ni läste rätt. Minns ni att jag har bloggat förut att innan jag blev kristen så var jag självmordsbenägen? Jag hade mycket självmordstankar, jag har vart fri ifrån det i 10 år, sen den dagen jag tog emot Jesus. Frestelserna var att jag skulle slita bort mitt korshalsband, lämna min tro och säga "hejdå Gud" och göra som jag själv vill, vilket är dumma och skadliga saker som skulle leda åt helvete som sagt.

 

Men jag tänker inte ge upp min tro, hur jobbigt jag än har det just nu, även om det är tilltalande att lämna allt jag känner till och gå mot en destruktiv väg. Jag vill till och med lämna människor bakom mig, bara frigöra mig själv och glömma allt jag känner till i princip, men det är inte hälsosamt eller hållbart i längden, så några korkade beslut baserade på tillfälliga tankar och känslor kommer jag inte ta. Det gäller att ha fokus, veta att det gör ont just nu men det kommer inte alltid göra det. Jag har den senaste halvåret känt mig deprimerad och hopplösheten har utökat mer och mer för varje dag. Jag har börjat tro och tänka att jag inte är älskvärd och att jag kommer dö och leva ensam, vilket jag vet inte stämmer.

 

Jag behöver Jesus och bön nu mer än någonsin, men jag orkar inte alltid lyfta upp mig själv längre i bön. ja, jag ber. Men jag är och känner mig passiv.Jag lyssnar på lovsånger, ser på predikningar då och då, läser bibeln, för att hålla mig flytande. Så att jag inte gör farliga, skadliga saker mot mig själv. För att hålla mig kvar vid det hoppet som finns kvar, medan jag väntar och ber att hoppet ska växa mer i mig, istället för att tyna bort... Jag vet varför jag har hamnat här. Jag tappade fokus. På det som är bra. På Jesus. Jag vände mig bort blicken från Jesus och började kolla på mig själv istället. På det som är fel och trasigt och brustet, då försöker jag fixa mig själv på helt fel sätt eller så flyr jag ifrån allt, vilket är fel. Jag få mig själv ur vägen och ha min blick fäst på Jesus igen, det är då jag mår som bäst och är som mest levnadsglad. Det är då jag vill leva, istället för att hoppas på att Gud tar mig hem snart och tro/tänka att mitt liv kommer vara fylld med elände och smärta.

 

Jag behöver börja gå till kyrkan igen och min hemgrupp, vi människor är inte skapta för att vara eller gå igenom saker ensam. Jag behöver mer stöd, mer positivtet i mitt liv. Jag får helt enkelt mata mig själv med Guds ord mer, så jag blir glad och hoppfull igen som jag var förra året i somras :). Jag vet att Gud är med mig, det gäller bara att prioritera om, prioritera rätt. Jag klarar detta! Jag ÄR stark i Kristus. I mig själv är jag ingenting, men i Kristus är jag allting. Jag är älskad, värdefull, godkänd, bra som jag är. Tack Jesus för bibeln och för Psaltaren särskilt   . När jag började blogga så kände jag sorg och hopplöshet, jag känner ännu sorg men hoppet börjar framträda lite mer nu. Det är säkert en kombination utav mitt bloggande och det faktum att jag lyssnar på en lovsång just nu :). Tack ni som vill och orkar läsa min blogg, jag uppskattar det! Puss och kram, ta hand om er fina ni! /Tanya

ANNONS
Av Tanya - Måndag 21 jan 05:07

Hejsan. Jag känner att jag behöver blogga (skriva) av mig just nu, men jag kommer inte skriva exakt vad eller vem det skulle gälla om, det är privat och huvudaken är ju att jag vet om det. Sen så behöver ni resten inte förstå, huvudsaken är att jag förstår. Jag är en sökare, jag har alltid varit det. Jag söker efter det jag inte kan förstå, gripa mig tag på, efter en högre sanning och mening det som sker med mig. Med mitt liv, eller folk jag bryr mig om. Jag försöker förstå varför vissa gör och säger som dem gör. Varför ljuger folk? Jag kan ibland låta det gå över till besatthet.

 

Det är precis det som har skett mig de senaste dagarna. Jag drar mig undan från folk och tänker mycket. När jag väl sover så drömmer jag obehagliga drömmar och jag söker svar. Jag börjar förstå, men ändå inte. Sanningen är uppenbarad för mig nu, på nära håll men ändå på distans. Jag måste möta det här och konfrontera detta och det kommer jag att göra. Men tills dess drar jag mig undan och försöker leva på. Jag har sen dess tappat intresset för det ytliga. Smink, skönhet och sånt som jag älskar. För tankarna slukar upp mig. Jag blir som besatt. Jag har berättat endast för få vad det är som försiggår, andra vet inte. Jag vill inte höra för mycket andras tankar eller åsikter, jag vill kunna urskilja på deras tankar och mina, på sanning och lögn. Det kan jag inte göra om jag hör för mycket röster omkring mig.

 

Jag måste kunna höra mig själv, mina egna tankar och känslor. Vad vill jag? Vad händer nu? Hur tar jag mig vidare genom detta? Jag måste finna det som är bäst för mig, människors åsikter kvittar i det här läget. Mina känslor räknas, mina tankar, mina handlingar. Inte andras, för det här är min resa. Min unika situation. Ingen annans. Må Gud hjälpa mig och vägleda mig i detta. Jag ber, men upplever Gud rätt så tyst. Det här kanske är ett test, man brukar säga att läraren brukar vara tyst när en elev går igenom ett test. Likadant är det nog här. Jag känner mig inte vilse, inte alls. Men mina tankar säger en sak, mitt hjärta/känslor säger något annat.

 

Varför vill de aldrig sammarbeta med varandra? Varför ska det ständigt vara konflikter mellan tankar, känslor och sanningen? Bibeln talar om att man inte ska förlita sig på sitt förstånd och att hjärtat är falskt. Det finns ingen sanning i tankar eller hjärtat, bara frågor utan svar. Däremot finns det sanning i Guds ord. Fastnar man för mycket i sitt huvud eller känsloliv så kan man tappa perspektiv, men att lyssna på för mycket olika röster kan få en att känna sig ännu mer tillfälligt off och "förvirrad. " Det är därför vi människor behöver Guds ord och vägledning. Få glömma sig själv lite, sina tankar och känslor och se vad Guds ord säger. Det ger en ett bättre perspektiv än vad jag själv kan finna i mig själv eller andra människor. Jag är inte rädd, bara bekymrad och lite osäker, men samtidigt säker. Jag vet vad jag borde göra och vad som är rätt att göra och det kommer jag att göra. Jag behöver bara tid för mig själv, att smälta detta. Fortsätta bearbeta, fortsätta drömma, fortsätta tänka till lite. Fortsätta att be och söka Gud, en högre mening och sanning med allt detta. För Gud vet bäst och det är Han som har det sista ordet... Inte jag, inte andra människor, inte tankar eller känslor. Utan Gud och endast Gud. Må Guds vilja ske detta och i mitt liv, det är det jag har alltid velat och sökt efter och strävat efter...

 

Jag vet inte vad mer jag kan eller ska skriva, så jag väljer att avsluta det här. /Tanya

Av Tanya - 4 december 2018 18:35

Hej alla! Jag brukar i vanliga fall knappt blogga längre, men se... Nu blir det 2 inlägg på raken idag! Jag har flera gånger funderat på om jag borde radera mitt förra inlägg eller inte, då det var så negativt, mörkt och känner inte att det presenterar mitt bästa jag. Men jag har bestämt mig att behålla inlägget, för det är en del av mig, som kanske inte är lika vacker. Jag blir såhär ledsen ibland och jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv. Det är okej att känna sig och visa sig svag ibland, det är en styrka och inget negativt i längden.

 

Jag har gråtit ut rätt så mycket igår över allt möjligt som har spökat i mitt huvud under de senaste månaderna. Det är flera saker som orsakade att jag mådde så dåligt, inte bara på grund utav min pappa. Men det med min pappa blev ju pricken över i:et, bägaren rann över. Jag mår mycket bättre idag och känner mig lättare. Ingen skam, skuldkänslor eller ängslighet. Jag känner ren frid i min själ och sinne. 

 

Det som också hjälpte mig att komma till det sinnestillståndet jag är i idag, är delvis att blogga och gå igenom mina känslor och tankar. Vara ärlig, transperant och geniun mot sig själv med andra ord. Men också att jag grät ut. Men det som påverkade mig positivt som alla mest är det faktum att jag tog extra tid att be, lyssna på lovsånger (kristen musik) tillåta mig själv att gråta och släppa all dömande tankar jag hade mot mig själv innan. Sen så läste jag biblen också och för mig är bibeln alltid uppmuntrande. Det stillar min själ på något sätt. Jag vet ju vad som fungerar för mig, så det gäller bara att göra mer utav det som fungerar för mig. Jag tänkte precis skriva att jag funderar på att ta upp mitt bloggande igen, men ni vet vid det här laget hur det brukar gå, haha. Jag kommer inte per automatik blogga regelbundet. Jag hade till och med "glömt bort" min blogg ett tag där.

 

Men jag kommer på att blogga när jag har mycket bekymmer i mitt hjärta som jag behöver få ur mig. Jag lovar er att jag inte är negativ och ledsen/arg osv 24/7 haha. Det är just därför mitt bloggande har mer eller mindre upphört, för att mitt intresse försvann för att blogga när behovet försvann. Behovet försvann för att jag mår bättre idag än vad jag gjorde för flera år sen.

 

Så jag bloggar inte längre "för skojs skull" utan mer när jag känner mig väldigt nertyngd och känner att jag MÅSTE få ur mig mina känslor och tankar eller när jag helt enkelt vill uppdatera er om mitt liv lite. Så jag skulle säga i det stora helheten har jag blivit en gladare och positivare människa av mig, men jag delar bara inte alltid med mig mer er kanske. Jag delar mest de dåliga stunderna för det är då jag behöver skriva av mig som mest. Att blogga är lite som terapi för mig, för det hjälper med mitt psyke faktiskt att bara "vräka" allt ur sig. Jag har fortfarande trasiga sidor i mig, men det är mindre nu och kommer ut mer sällan, vilket i sig är väldigt bra. Jag känner mig som en helt ny och fräsch Tanya idag!   . Men mycket är tack vare att jag fokuserade på Jesus istället för på mig själv.

 

Jag har inte gjort så mycket idag i övrigt. Sovit, ätit lite, ska sen duscha senare ikväll. Jag har mest bara vilat och tagit det lugnt idag, vilket jag kände var välbehövligt. Men nu så tänkte jag göra annat ja. Troligen fortsätta se på min kristna film från gårdagen :). Men ni får ha det så bra och Gud välsigne er alla!   . /Tanya

Av Tanya - 4 december 2018 05:43

Hej bloggen... och ni som fortfarande läser min blogg. Jag vet inte varför någon skulle ännu läsa min blogg längre, jag bloggar knappt mer och ärligt talat, så intressant är jag inte. Det tycker i alla fall inte jag... Men aja. Det är som det är.

 

En del saker har hänt sen jag bloggade senast. Först och främst, min födelsedag var bra! Blev för första gången i mitt liv överraskad, släkten kom över till mig. Men HELT överraskad blev jag ändå inte, då jag har en profetisk gåva och har en förmåga att förutse framtiden ;). Så 2 timmar innan de dök upp så kände jag på mig att folk var på väg. En väldigt tydlig och stark magkänsla. Jag tror att Gud visade mig det så jag inte skulle få en chock, då människor med aspies som mig ogillar överraskningar eller oväntade saker här i livet. Vi hatar att känna att vi inte har någon kontroll. Ju större saker är, desto mer vänder det våran värld helt upp och ner.

 

 

Det är ett helevte som jag får leva med dagligen. Det är delvis därför jag behöver Jesus så mycket och konstant lugna ner mina nerver, då livet generellt stressar upp mig. Jag hade en bra sommar rent generellt. Sen så kom hösten och blev deprimerad. Nu så vill man mer eller mindre ge upp om sig själv, andra människor och livet. Ja, till och med om Gud. Jag vill inte överge min tro, men jag vill göra konstant uppror. Jag har inte känt annat än ren och skär panik de senaste veckorna, ängslighet, oro, sorg, smärta och ilska. Väldigt mycket ilska.

 

Varför då, undrar ni kanske? Tja, flera saker. Jag är ett kontrollfreak vilket ställer till det sjukt mycket för mig. Jag har svårt att lita på att processen, eller livet snarare, kommer att bli bra för mig. Jag lever just nu lite som om hoppet är ute. Nu är det kört. Men jag vet att det inte är så, det sitter i huvudet på mig. Som har triggats igång rejält... Som några av er vet om, jag växte upp utan en pappa. Det är inget nytt liksom, jag hade vänjt mig att leva med den smärtan och "gått vidare."

 

Jag blev dock aldrig helad från det, eftersom jag är väldigt känslig för när folk överger mig/lämnar mig. Det är näst intill omöjligt att få mig att lita på en människa igen då. Ja, jag är en långsint människa. Ja, jag har svårt att släppa mitt förflutna, smärtan, förlåta och gå vidare. Allt dessa "underbara" egenskaper som jag hatar med mig själv. Hårdast är jag nog med mig själv. Gud är god mot mig, så varför kan jag inte vara god mot mig själv? Varför är jag så trög? Så seg? Jag blir trött på mig själv många gånger. Jag känner konstant fördömelse, skuld och skamkänslor...

 

Aja nu ska jag komma till saken, jag fick reda på för nån månad sen att jag har en kusin från pappas sida som vill ha kontakt med mig. Vilket gör mig väldigt glad! Jag fick reda på att min pappa är ofta där hos henne. Jag fick också höra av min kusin att min pappa hade sagt att han älskar mig - Vilket jag ABSOLUT INTE!!! tror på, och kommer inte heller tro på förrän jag får något slags bevis på det. Jag tror han sa så för det skulle låta bra helt ärligt talat... Han har nog aldrig älskat mig. Jag har alltid vart den övergivna, bortglömda och oälskade dottern. Usch, bara att skriva detta får mig att få tårar i ögonen...

 

Hur som helst, jag sa till min nyfunna kusin att hälsa till honom att om han vill så är det bara för honom att nå ut till mig. Men jag fick höra att tydligen så var timingen fel, att han skulle gå igenom en skilsmässa. För mig är det en VÄLDIGT dålig ursäkt. Att han lider är ingen ursäkt såklart, men att han flyr och vill inte möta mig. Jag hatar det han har gjort mot mig. Men jag kommer förlåta honom en dag och bli helt läkt, blicka framåt och räkna mina välsignelser istället för mina "förluster." Jag förstår inte varför jag aldrig kan komma över att ja, jag är övergiven. Nej, jag är inte älskad. Det har alltid vart så. Så varför river det upp så mycket sår inom mig så man blir både förbannad, ledsen och känner sig helt värdelös som människa? Varför låter jag mina negativa upplevelser i livet definera den jag är? Jag borde inte leva på det här sättet.

 

Jag borde inte ens bry mig. Men ändå så gör jag det och det har delvis bidragit till min depression som jag befinner mig i just nu, den här hopplösheten jag känner i min själ. Jag har inte ens låtit mig själv bearbetat detta på ett sunt sätt, utan det har gått ut över några personer i mitt liv istället... För det gör så ont. Hela tiden, varje dag. I veckor. Må Gud ge mig styrka att gå framåt och bli helt läkt denna gång. Jag är trött på mina sätt, mina vägar och mina gamla spår som alltid besöker mig förr eller senare för att skada mig.

 

I need to move on. Det gör ont, men det är som det är. Jag har ju i alla fall Gud, han är den bästa fadern man kan ha.  Jag måste komma över denna modlösheten, sorgen och smärtan. Inte genom att rycka upp mig, men genom att låta mig själv bli läkt, utan att jag ska döma mig själv på processen. Aja, jag har inte så mycker mer att skriva just nu. Om det är någon som ens läser detta så hoppas jag att just du mår bra. /Tanya.

Av Tanya - 26 juli 2018 17:58

Hejsan. Detta är troligen sista gången jag bloggar som 27 åring, då jag blir 28 nu på söndag... Det blir inte alls mycket till firandet, delvis för jag bryr mig inte riktigt om sånt längre men också för jag har inte planerat in något särskilt. Det blir jag, min lilla syster och en utav mina bäsra vänner: Nathalie. Jag vet inte vad vi ska göra. Jag ska eventuellt ta mig till kyrkan nu på söndag, sen så kommer de hit men mer än så vet jag inte. Det känns tråkigt att fylla år om jag ska vara helt ärlig. Det känns inte som något speciellt men samtidigt så känner jag mig smått "gammal."

 

Sen så hatar jag detta tropiska värme, det är inte nådigt! Jag och fler kristna har börjat be till Gud att han ska sända regn då det har börjat brinna under flera olika ställen här i Sverige. Det är svårt för mig att sova gott non stopp om nätterna. Jag längtar till hösten faktiskt! Jag gillar själva kylan och svala känslan det är i början av hösten, men jag gillar inte mörkret, Det vore perfekt om det kunde vara svalt/kallt men ändå ljust ute om dagarna till ganska så sent på kvällen. Men men, det är som det är.

 

Jag har mått konstigt, som vanligt på den senaste tiden. Det är upp och ner hela tiden, men jag mår mentalt bättre  nu än vad jag gjorde hela förra året. Jag hatade året 2017, en utav de jobbigare åren som jag fick genomlida av flera olika anledningar, en utav dem var på grund utav min gammelmormors död, vilket jag ännu bearbetar. Sen så misstänker jag att jag kanske har bipolär också, då mina svackor och känslor pendlar ganska mycket. Jag har alltid "skyllt" det på mina hormonrubbningar och brist på ordentliga rutiner, men nej... jag tror det är mer än så faktiskt. Jag har alltid gett mig själv skulden för mitt mående men jag tror att jag börjar inse att det finns saker som jag inte helt kan kontrollera, som inte är mitt fel. Det är aldrig kul att känna skuld och skamkänslor för att ens humör och dagar kan svaja så mycket från period till perod, man börjar tillslut känna sig galen när man skyller allt på sig själv. Så jag försöker släppa skulden men ändå ta ett visst ansvar på något sätt. Det är en svår balansgång att gå på kan jag säga er, men jag lär mig sakta men säkert! :)

 

Ja, jag känner att jag inte har så mycker mer att lägga till. Jag har shoppat ganska så mycket på senaste tiden för att trösta mig själv, känner att jag behöver dra ner på det då det orsakar mer stress än lättnad i längden. En liten påminnelse till mig själv bara :). Men jag hoppas att ni mår bra. Ha det så bra och Gud välsigne er alla. Puss och kram /Tanya.

Av Tanya - 19 december 2017 10:32

Hejsan! Jag mår bättre nu. Problemet och mina jobbiga omständigheter kvarstår, men jag har funnit mer frid i min själ nu. Jag har helt enkelt fått kaptilureat. Jag hade en mörk period där jag började övertänka och analysera allting, det orkar jag inte göra längre. Så jag upplever mer frid nu eftersom det är mer stilla i mina tankar just nu. Vilket är väldigt skönt! Jag har lyssnat på en del predikningar och läst bibeln, det hjälper mig att boosta min tro och tillit på Gud, hjälper mig att fokusera på Jeuss, nuet och framtiden, än att älta saker som har hänt och ständigt beklaga över hur missnöjd jag är med enna situation jag befinner mig i. Jag kan ändå inte göra något åt det, så det är bara att acceptera läget, se framåt och gå vidare. Jag är trött på att driva mig själv till vansinne med en massa onödiga tankar som inte kan påverka min situation eller tillvaro just nu. Jag kan bara kontrollera min attityd, inte det som händer runt om kring mig.

 

Jag vet inte vad jag ska göra riktigt. Jag känner mig en aning uttråkad. Jag borde egentligen tvätta och fixa här hemma lite, men det orkar jag inte med just nu. Jag skjuter upp det tills vidare :). Jag vet inte vad mer jag ska säga riktigt, annat än att jag har funnit mer frid just nu. Jag tror inte ens att det finns någon som läser min blogg längre, haha. Har ju varit väldigt inaktiv i vilket fall, så... Jaja. Ni som läser. Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tani

Av Tanya - 7 december 2017 07:50

Hej! Det var ett bra tag sedan jag bloggade senast... Bloggar från min mobil just nu. Orkar inte blogga vid datorn + jag befinner mig i vardagsrummet just nu, min laptop är i mitt sovrum. Jag vet inte hur jag ska riktigt börja med detta inlägg, men känner att jag behöver verkligen skriva av mig och få ur detta från mitt hjärta. Då det finns en del saker som tyvärr tyngre ner mig.

Utan att gå in på för många detaljer, så har jag fått reda på att en person, som jag såg som en rätt som nära vän... Har sårat mig. Ljugit för mig om allt möjligt. Den personen har blivit avslöjad. Men istället för att ta ett snack med mig, så flyr den personen ifrån mig. Vi har inte pratat sen dess. Troligen för den personen inte förväntar sig att jag ska förstå, då jag brukar oftast ha 0 tolerans mot lögnare. Jag tror att det är enklare för personen i fråga att fly och slippa riskera att jag avvisar den med hårda kalla ord, än att den kontaktar mig och får vad den hade förväntat sig. Men grejen är med mig är att jag har faktiskt förändrats - till det bättre. Jag är snällare av mig, mer nådig. Mer förstående och förlåtande. Om jag inte misstar mig så tror jag att mitt förra nyårslöfte var att jag skulle bli en mer nådigare människa. Det har jag lyckats med väl!

Jag saknar personen i fråga som i dagens läge inte har kontakt med. Mer än så vill jag inte gå in på. Jag har typ "glömt" det som är bra och är allmänt uppslukad av smärta. Det har även gått över 1 år sedan, sen min gammelmormor gick bort. Något som jag ännu bearbetar med. Jag känner generellt en rätt så djup sorg, smärta och ilska i min själ. Tidigare igår/idag fick jag ett känslomässigt utbrott och bara grät ut över allt möjligt, som jag bär inom mig. Nu får Gud gripa in och hjälpa mig... Jag behöver en andlig och själslig "semester." Semester från smärta, ilska och sorg. Jag vill kunna känna glädje igen, vilket var längesedan jag gjorde det sist...

Jag har i princip lagt ner med att blogga men kände verkligen att jag behövde skriva av mig nu. Inte för att jag skrev så detaljerat, men ändå. Jag vet ju vad det hela handlar om. Ibland känns det så tungt att leva. Med flera olika sjukdomar, en diagnos och mitt sinne som aldrig verkar vara stilla under en längre period. Jag tror att en del utav mitt problem är att jag har nog för mycket fokus på det som är fel/dåligt just nu och för lite på Jesus och mina välsignelser som jag faktiskt har här i livet... Inte för att jag nödvändigtvis är otacksam, mer som att jag inte är bra på att leva i en limbo. Jag har rätt så stort kontroll behov och vill veta allting i förväg i princip. Jag vill kunna släppa taget mer och lita på Gud mer... Men det är en utmaning. Människas natur går för det mesta helt emot Guds natur och därför är det alltid en ständig kamp.

Jag tänker avrunda här nu... Lägga mig snart. Ska städa senare idag. Jag behöver nog bara ta hand om mig själv nu och be. Ha fokus på Jesus. Lita på att allt kommer ordna sig och att Jesus kommer befria mig från denna smärta och ilska jag upplever, för jag tror det är det som gör mig så ledsen, utmattad och stjäl all min energi för tillfället. Jag tror på att nästa år blir bättre. Det kommer inte bli sämre i alla fall då jag har redan haft ett dåligt år... Aja hur som helst. Ha det så bra och Gud välsigne er alla! /Tanya

Presentation

Gästbok

Fråga mig

16 besvarade frågor

Omröstning

Tycker du att min blogg är intressant?
 Ja, jätte intressant!
 Ja, den är intressant.
 Ganska intressant.
 Helt okej.
 Nja, sådär.
 Inte riktigt...
 Nej.
 Nej, det är inte riktigt min stil.
 Nej, den är tråkig.
 Nej, den är ganska tråkig.
 Nej, den är jätte tråkig.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2019
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ ♥ Hold My Hand... ♥ med Blogkeen
Följ ♥ Hold My Hand... ♥ med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se