Hej... Jag vet inte ens vad jag ska skriva riktigt. Jag känner mig lite ledsen just nu. För jag inser att ibland, trots man har de bästa avsikterna så kan saker ändå gå så väldigt fel. Jag gör mitt bästa, men det räcker inte alltid till. Många gånger tar jag beslut, baserat på logik, men också rädsla. Jag tror att jag gör det rätta och många gånger gör jag det. Men jag kan göra "det rätta" på fel sätt eller utav fel anledning. jag kan göra det som egentligen skulle kunna vara bra, baserat och driven utav rädslor. Så länge mina rädslor kontrollerar mig så kommer mitt liv på ett eller annat sätt bli mer komplicerat, det sociala livet och även relationer, samt min egen hälsa. Jag önskar bara att jag inte var så driven utav mina rädslor, ibland inser jag inte ens att det är baserat på rädslor då det känns logiskt  många gånger. Det är så djupt inrotat i mig så jag "känner inte av" rädslorna på samma sätt, för de har blivit en del utav mig.

Jag vill alltid göra det rätta, jag vill föja logiken och även Gud. Men många gånger så krockar det på många olika sätt. Det kanske inte handlar om att jag måste endast göra bättre val, det handlar om att jag måste sluta låta mig själv bli motiverad att göra mina val baserat på smärta, lidande och rädslor. För jag gör inte det i frid annars, utan jag agerar mer ut i panik många gånger, ibland ilska. Det skiftar ibland hur det kommer ut, men resultatet blir alltid detsamma. Det blir alltid konsekvenser. Jag som alltid försöker göra det rätta, det som är bra. Det är sjukt hur man kan vara både klarsynt men samtidigt förblindad av rädslor. Som när jag ser sanningen så agerar jag inte alltid på det bästa sätt, eller när jag försöker lyssna till min logik så är det rädslorna som motiverar mig.

Jag känner att det är skönt att 2015 år snart över. Nu ska jag välkomna 2016. Jag ska då fortsätta med min healingsprocess, lite djupare, lite intensivare denna gång. Förhoppningsvis känner jag att det inte driver mig till vansinne, men det skulle inte förvåna mig om jag kommer känna mig lite "galen" till och från utav en intensiv procsess som dyker upp då och då. Jag har ingen kontroll över riktigt när det händer, utan det ligger i Guds händer. Jag går igenom en procsess då och då där jag bara gråter non stopp, konstant. Jag konstant bearbetar mitt förflutna, mina trasiga delar inom mig. Jag har kommit långt, men jag är inte klar ännu. Det finns fortfarande lögner kvar i mitt huvud som har ett hårt grepp om mig, som spökar då och då. Ibland inser jag när det är lögner, ibland ser jag inte det alls utan återigen, precis som med rädslorna - känns det som om det är en del utav mig. Snälla Gud, frigör mig år 2016. Låt mig få äntligen bli fri från dessa lögner och rädslor som bara leder till smärta, lidande och förvirring, konstant oro. Jag är jämt rädd för att jag ska förstöra mitt liv så grovt att jag kommer lida i många, många år till. Jag vet att det inte är sant, men det är en utav  mina många  rädslor som nästan har "övertygat" mig. ibland tror jag faktiskt att mitt liv, resten utav mitt liv är förstört. Är den redan inte det så kommer det bli så eftersom jag kommer förstöra mitt liv. Så pass rädd är jag.

Jag känner konstant stress och press att göra allting rätt, jag är livrädd att jag ska ta väldigt dumma beslut i framtiden som förstör mitt liv. När det gäller kärleken i mitt liv och annat också. Allting egenligen, som i helhet. Jag är rädd att mina rädslor ska driva mig till att bli helt ensam till slut, ärligt talat... Jag och relationer går inte ihop. En del utav mig vill aldrig någonsin skapa ett liv med någon, för jag vill inte förstöra något. Men samtidigt så är min största dröm att en dag få gifta mig. Jag vill att mina drömmar ska vinna, inte mina rädslor. Men när mina rädslor driver mig till att ta beslut baserade på rädslor så är det nästan svårt att inte "förstöra" eller åtminstone komplicera relationer för min del. Gud vad jag önskar ibland att jag inte hade ett behov utav att ha relationer i mitt liv, precis som alla andra människor. Jag är rädd för att "förstöra" det jag rör vid, eller att människor ska på något sätt skada mig. Jag är så trött på denna tillitsbrist jag har till mänskligheten, en rejäl sådan har jag. Det känns hemskt att inte geniunt kunna känna tillit. Att alltid känna en djup oro och rädsla inom sig att saker och ting inte kommer ordna sig för mig i slutändan. I alla fall inte när det kommer till relationer, inte ens med rätt människor. Jag vill ha inte ha det såhär längre. Snälla Gud, frigör mig.

Jag känner att jag inte vill blogga mer nu. Jag ber om ursäkt för ett långt känsloladdat inlägg, men jag känner att jag behövde verkligen skriva av mig. För jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag har fått nog. Ni får ha det så bra i alla fall och hoppas ni får ett riktigt gott nytt år! Själv ska man fira med familjen, firade även julen tillsammans med familjen :). Sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Hejsan! På senaste tiden har jag tyvärr inte alls vart duktig på att ta hand om mig själv, men det håller på och ändras lite nu! :). Jag har lite tankar som jag vill dela med mig utav. Hur mycket jag har förändrats bara de senaste 3 åren! Jag har vart en otrolig naiv kvinna, hade typ ingen självkänsla och insåg inte mitt eget värde. Jag tog människor alldeles för seriöst och min största rädsla var att förlora de jag älskar. Gissa vad? Jag har förlorat en del personer jag älskar, men det känns inget speciellt längre. Jag bryr mig inte alls på samma sätt längre! Jag brukade känna passion för människor, för relationer i sig. Jag brukade kämpa, alldeles för mycket.

Jag slet ut mig själv och relationer brukade starta komplicerat, eller så blev det inom kort komplicerat. Jag känner att jag är SÅ över det. Jag känner inte alls passion över människor, eller relationer längre. Vilket inte heller är så bra, det vore bra om jag kunde ha ett mellanting... Liksom, inte vara för passionerad för fel personer men inte heller känna det är nästan helt dött, oavsett om det är bra människor vi pratar om eller dåliga - åtminstone inte bra för mig. Jag känner såhär: Om en människa vill lämna mig (oavsett vem det än är) får du mer än gärna dra, men kom gärna inte tillbaka. Jag gillar inte att ge människor en andra chans i onödan. Det är 2 helt olika saker att genuint begå ett misstag och att faktiskt ta ett beslut. Skulle man lämna mig, så är det ett beslut. Då får man också stå för det :).

Jag vet ärligt talat inte ens hur mycket jag skulle kämpa i ett seriöst förhållande med en man - med rätt man! Ja, jag skulle stå ut med småsaker, ja jag är lojal, trogen och så vidare. Men om det skulle bli för mycket drama eller om jag känner mig regelbundet avvisad så tröttnar jag. Ärligt talat, min passion för människor har svalnat så extremt mycket så jag blir UTTRÅKAD utav människor. Vilket det inte fanns i världskartan för mig förut för endast ca 3-4 år sen... Jag blir lätt uttråkad, har svårt att på riktigt binda mig, har nästan som helst ingen passion för människor och känner att... människor är tråkiga, opålitliga, falska, väldigt ombytliga. De ändrar på sig lika ofta som vädret förändras, känner jag. Jag har helt enkelt ingen tillit för mänskligheten, inte undra på att min passion helt dog ut för människor, haha. Alltså inte någon speciell person eller några personer. Utan jag menar själva mänskligheten i sig, om man ser till det hela större bilden. Jag vet inte om jag är kall dock? Har jag bara fått nog? För jag känner verkligen att jag har fått nog utav människors dumheter, drama, människor som ska göra allting så komplicerat i helt onödan. Men jag har fortfarande svårt att fullständigt binda mig med någon, utan att känna mig uttråkad och/eller less.

Jag tycker det är skönt att inte känna passion för relationer, då det är relationer som jag brann för. Nu känner jag "meh." Vill du stanna kvar och du är värdig mig, så varsågod och var kvar. Men är du inte värdig mig så skiter jag fullständigt i personen. Jag är inte elak, dryg eller så. Utan jag mest försvinner, besvarar inte samtal, sms och sådant längre och blir allmänt väldigt kall och finner väldigt lite intresse hos vissa människor. Jag bryr mig inte om att kontakta människor, helt enkelt. Vill människor lämna mig, varsågod. Dörren är öppen och jag ger dig gärna en stor knuff mot vägen ut också, för att se till att stänga igen dörren ordentligt efteråt. Jag känner samtidigt att det är lite sorgligt att jag bryr mig så pass lite om relationer i överlag. Jag menar, den jag hamnar med i framtiden, det vore bra om jag brann för honom, för våran relation. Så att när motgångar kommer, så gör jag allt det jag kan för att lösa problem istället för att "fly" eftersom jag har blivit så pass "kall", passiv, uttråkad, tappat intresset.

Jag får be Gud att hjälpa mig med den biten, att finna den rätta balansen. För jag vet att det är mina djupa sår och negativa erfarenheter utav relationer som har gjort så att jag har blivit så otroligt "kall", noncholant, uttråkad och känner ingen som helst passion längre som sagt. Ta det inte på fel sätt: Jag känner fortfarane passion! För Gud, för katter. Men absolut inte för människor. En del utav mig saknar mitt gamla jag. Jag saknar inte att vara otroligt korkad och naiv, men jag saknar att bry mig om relationer och kämpa för det som är värda det. Jag gör inte det längre helt enkelt... För jag har fått nog. Nånstans, utan att inse så kastade jag in handduken. Jag tänkte "Jag orkar inte mer. Människor är inte värd mig, min kärlek eller det här besväret."

Vet ni? Jag visste alltid att jag hade den här enroma kalla/kallare, noncholanta sidan i mig. Jag VISSTE att det skulle komma en dag då jag inte brydde mig mer. Jag försökte i förväg stoppa det, stoppa från att bli så trött så man struntade i relationer, inte ens om man blev helt ensam kvar. Jag gjorde allt i min makt för att behålla min passion. För jag kände hur de tärde på mig. Men jag brann ut, jag blev utbränd och blev "iskall" senare. Så vad föredrar jag? En iskall Tanya, eller passionerad? Både och. Jag gillade att bry mig om rätt personer och veta när man ska kämpa och när man ska låta folk gå. Jag gillar också den här kalla sidan av mig, för nu kan inte passionen, denna bränna skada mig längre. Jag tycktes inte finna balansen. Jag är verkligen, innerligt "allt eller inget"som  människa. Jag ser mycket i svart och vitt. Jag har inget mellanting, ingen sund balans. Gud kommer hjälpa mig att hitta balansen med tiden, det vet jag. Jag kan ju inte gå in i ett förhållande när man är så "kall" eller snarare mer trött som jag är. Det "minsta lilla" skulle kunna få mig att lämna relationen och känna "tyvärr, du är inte värd besväret" eftersom jag genuint inte tycker längre att människor är värd min kärlek längre... Min största dröm är liksom att finna den rätte och gifta mig, jag vill verkligen det. Men det går inte när jag är så "kall" och inte genuint bryr mig längre om att vårda relationer... :/

Men nu känner jag att jag har bloggat mer än tillräckligt. Jag ville bara få ur mig det här. Det känns skönt att kunna skriva av sig och kunna reflektera lite :). Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram. /Tanya

Hej... Jag går igenom en väldigt tuff period just nu. Jag är konstant ledsen, det känns som om jag inte gör något annat än att gråter konstant till och från. Det finns knappt någon dag då jag inte gråter. Det har pågått i ca 2-3 veckor. Jag vet mycket väl varför detta händer, varför det pågår. För jag håller på och dör. Mitt ego, min iskalla hårda yta som jag har gömt mig bakom i så otroligt många år, det håller på och rasar samman. Den här muren som jag har byggt upp, bara faller ner och rasar. Bakom min ilska och min arrgoans, bakom mitt ego gömmer sig en väldigt ledsen "nedbruten" Tanya. Jag är inte helt nedbruten, utan bara vissa delar utav mig. Gissa vad? Även nu, sitter jag här och skriver med tårar i ögonen. Jag brukar egentligen undvika blogga tills jag mår bättre. Men bättre än såhär kommer jag nog inte må på ett tag. Jag känner mig ändå klar i huvudet, så jag passar på och bloggar nu. Jag möter den största och värsta känslan just nu, jag blir tvingad att göra det trots jag har försökt fly ifrån det, gömma bakom min ilska: Jag möter min rädsla att bli/känna mig avvisad. Jag har känt mig extremt avvisad de här veckorna, av människor. Jag har känt mig missförstådd och bortglömd samt oviktig. Jag ska vara helt ärlig med er och mig själv: Om jag fick bestämma så skulle jag inte gå igenom det här alls. Jag vill fortsätta gömma mig bakom min ilska. Det har alltid vart mitt beskydd, för även om det har gjort min relation till människor mycket mer komplicerat, så var det ändå "värt" det på något sätt. Jag hade alla dagar i veckan valt att förlora vänskap och relationer till människor, än att ge upp mitt eget beskydd jag har skapat mig, för att orka med mig själv, mitt liv och kunna överleva.

Jag känner på hur jag blir totalt krossad inombords, att jag verkligen håller på och dör. I alla fall en stor del av mig som jag har byggts upp genom åren. Jag är väldigt, väldigt sårbar just nu. Jag har undvikit att träffa och umgås med människor i över 2 veckor nu. Jag vet inte om jag klarar av att träffa människor utan att ha den här masken på. Jag känner inte mig som mig själv riktigt längre. Men samtidigt... så känner jag mig väldigt öppen, sårbar och geniun. Jag är på ett sätt mycket ödmjukare nu när man knappt kan gömma sig bakom ett kallt, hård skal längre. Trots det gör ont, så tycker en liten del av mig att det är uppfriskande... Liksom befriande. Men det är inte befriande när man är konstant i sorg där man gråter nästan hela dagarna. Det är när jag lugnar ner mig för en kort stund som jag känner att jag äntligen kan andas ut. Det är vissa personer som har fått mig att känna mig såhär extremt avvisad. Om det inte vore för att Gud vägleder mig, så hade jag lämnat dessa människor för längesen. För jag är den som lämnar människor om de avvisar mig under en längre period eller om de upprepar samma smärtsamma beteende, om och om igen. Men jag vet att jag inte är ensam i det här... Jag har Gud. Det är han som låter mig gå igenom denna process. Jag är redo för detta, även om jag känner mig helt förtvivlad, förkrossad och rädd till och från. Verkligen ALLT jag har känt i hela mitt liv kommer upp till ytan på ett kraftigt sätt, bit för bit, fast samtidigt allt på en gång.

Allt började med när jag bad en simpel bön för någon/några månader sedan, jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig att ödmjuka mig. Så att jag kommer förbi den här kalla hårda ytan. Gud gav mig bönesvar redan dagen efter och det har pågått smått här och där, men det är nu de här senaste veckorna som det pågår väldigt intenstivt och kraftigt. Jag har knappt haft orken att äta, jag har helt försummat det. Jag kan inte äta när jag konstant gråter. Jag bara väntar på att jag ska återfå min styrka så jag orkar ta hand om mig själv. Just nu, det enda jag fokuserar på är att gråta och gråta och återigen... gråta. Det kommer bli bra idag. Jag ska till hemgruppen (det är när ett gäng kristna samlas och man läser Bibeln tillsammans, ber tillsammans bland annat och lite olika.) Jag älskar såna kvällar, det kunde verkligen inte ha kommit lägligare än just denna dag. Jag ska be dessa människor där, att be för mig och denna period jag går igenom. Det har vart riktigt tufft och fortfarande är väldigt känslomässigt tufft för mig. Men jag klarar detta, det här är egentligen något bra! Jag vet vem jag alltid har varit, vem jag är nu... Men jag vet inte vem jag håller på och blir? Jag känner hur delar av mig rasar samman så nya bättre delar (healing) kan ta plats i mitt liv, hjärta, sinne och själ. Jag längtar tills den dagen jag blir helt hel, tills jag blir den kvinnan Gud skapade mig för att vara/bli. För just nu, är det kaos med mig.

Jag känner att jag har bloggat klart nu... Jag fick ur mig det mesta, om inte allting jag ville lufta min själ om. Jag vet att det kommer bli bra det här, det är jag övertygad om. Men just nu, får man stå ut med att gråta ett tag till och möta sina värsta rädslor, tills vidare. Tills Gud har helat mig och mina trasiga, nedbrutna sidor av mig. För min rädsla att bli avvisad är inte liten, det har tagit över hela mitt liv. Det är en väldigt djup, djup skada inom mig som skapades inom barndomen. Det är så illa, att känner jag mig minsta lilla avvisad ville jag antingen ge mig på/skada dessa människor, det är mitt sätt att markera... eller lämna såna människor bakom mig. Men jag vill inte skada någon längre, bara lämna såna människor bakom mig. Men det ska jag inte göra. För om jag gör det, så flyr jag ifrån mig själv och mina rädslor och denna djupa smärta, genom att lämna dessa människor bakom mig. Jag ska och kommer bli en fullständigt hel, lycklig Gudomlig kvinna, det vet jag! Jag kommer bli exakt det Gud har skapat mig att vara, vara bli mitt sanna jag utan att gömma mig bakom ett kallt hårt skal. Det är dags att sluta gömma sig och dags att möta mig själv. Se mig i spegeln och våga se mig själv för den jag är, vartenda del. Det bra, det dåliga, det trasiga. Det börjar bli dags att sluta kämpa emot och acceptera allting som händer med mig just nu. Jag ska bli den jag borde ha varit, innan människor i min omgivning under barndomen totalt förstörde mig. Min självbild, min syn på världen, framför allt män. Min syn på mänskligheten i sig. Jag ska inte leva mitt liv baserad på ilska, sorg, smärta och framför allt: rädslor. Inte längre. När Gud är klar med mig, när jag är helt hel... Så kommer jag vara fri från all synd. Människors synder som har drabbat mig, mina egna synder som har hållt mig kvar i ett fängelse.

Nu är jag på riktigt klar med bloggandet, jag har inget mer att lägga till. Ha det så bra. Puss och kram! /Tanya