Hej alla! Jag brukar i vanliga fall knappt blogga längre, men se... Nu blir det 2 inlägg på raken idag! Jag har flera gånger funderat på om jag borde radera mitt förra inlägg eller inte, då det var så negativt, mörkt och känner inte att det presenterar mitt bästa jag. Men jag har bestämt mig att behålla inlägget, för det är en del av mig, som kanske inte är lika vacker. Jag blir såhär ledsen ibland och jag måste lära mig att vara snäll mot mig själv. Det är okej att känna sig och visa sig svag ibland, det är en styrka och inget negativt i längden.

Jag har gråtit ut rätt så mycket igår över allt möjligt som har spökat i mitt huvud under de senaste månaderna. Det är flera saker som orsakade att jag mådde så dåligt, inte bara på grund utav min pappa. Men det med min pappa blev ju pricken över i:et, bägaren rann över. Jag mår mycket bättre idag och känner mig lättare. Ingen skam, skuldkänslor eller ängslighet. Jag känner ren frid i min själ och sinne. 

Det som också hjälpte mig att komma till det sinnestillståndet jag är i idag, är delvis att blogga och gå igenom mina känslor och tankar. Vara ärlig, transperant och geniun mot sig själv med andra ord. Men också att jag grät ut. Men det som påverkade mig positivt som alla mest är det faktum att jag tog extra tid att be, lyssna på lovsånger (kristen musik) tillåta mig själv att gråta och släppa all dömande tankar jag hade mot mig själv innan. Sen så läste jag biblen också och för mig är bibeln alltid uppmuntrande. Det stillar min själ på något sätt. Jag vet ju vad som fungerar för mig, så det gäller bara att göra mer utav det som fungerar för mig. Jag tänkte precis skriva att jag funderar på att ta upp mitt bloggande igen, men ni vet vid det här laget hur det brukar gå, haha. Jag kommer inte per automatik blogga regelbundet. Jag hade till och med "glömt bort" min blogg ett tag där.

Men jag kommer på att blogga när jag har mycket bekymmer i mitt hjärta som jag behöver få ur mig. Jag lovar er att jag inte är negativ och ledsen/arg osv 24/7 haha. Det är just därför mitt bloggande har mer eller mindre upphört, för att mitt intresse försvann för att blogga när behovet försvann. Behovet försvann för att jag mår bättre idag än vad jag gjorde för flera år sen.

Så jag bloggar inte längre "för skojs skull" utan mer när jag känner mig väldigt nertyngd och känner att jag MÅSTE få ur mig mina känslor och tankar eller när jag helt enkelt vill uppdatera er om mitt liv lite. Så jag skulle säga i det stora helheten har jag blivit en gladare och positivare människa av mig, men jag delar bara inte alltid med mig mer er kanske. Jag delar mest de dåliga stunderna för det är då jag behöver skriva av mig som mest. Att blogga är lite som terapi för mig, för det hjälper med mitt psyke faktiskt att bara "vräka" allt ur sig. Jag har fortfarande trasiga sidor i mig, men det är mindre nu och kommer ut mer sällan, vilket i sig är väldigt bra. Jag känner mig som en helt ny och fräsch Tanya idag!   . Men mycket är tack vare att jag fokuserade på Jesus istället för på mig själv.

Jag har inte gjort så mycket idag i övrigt. Sovit, ätit lite, ska sen duscha senare ikväll. Jag har mest bara vilat och tagit det lugnt idag, vilket jag kände var välbehövligt. Men nu så tänkte jag göra annat ja. Troligen fortsätta se på min kristna film från gårdagen :). Men ni får ha det så bra och Gud välsigne er alla!   . /Tanya

Hej bloggen... och ni som fortfarande läser min blogg. Jag vet inte varför någon skulle ännu läsa min blogg längre, jag bloggar knappt mer och ärligt talat, så intressant är jag inte. Det tycker i alla fall inte jag... Men aja. Det är som det är.

En del saker har hänt sen jag bloggade senast. Först och främst, min födelsedag var bra! Blev för första gången i mitt liv överraskad, släkten kom över till mig. Men HELT överraskad blev jag ändå inte, då jag har en profetisk gåva och har en förmåga att förutse framtiden ;). Så 2 timmar innan de dök upp så kände jag på mig att folk var på väg. En väldigt tydlig och stark magkänsla. Jag tror att Gud visade mig det så jag inte skulle få en chock, då människor med aspies som mig ogillar överraskningar eller oväntade saker här i livet. Vi hatar att känna att vi inte har någon kontroll. Ju större saker är, desto mer vänder det våran värld helt upp och ner.

Det är ett helevte som jag får leva med dagligen. Det är delvis därför jag behöver Jesus så mycket och konstant lugna ner mina nerver, då livet generellt stressar upp mig. Jag hade en bra sommar rent generellt. Sen så kom hösten och blev deprimerad. Nu så vill man mer eller mindre ge upp om sig själv, andra människor och livet. Ja, till och med om Gud. Jag vill inte överge min tro, men jag vill göra konstant uppror. Jag har inte känt annat än ren och skär panik de senaste veckorna, ängslighet, oro, sorg, smärta och ilska. Väldigt mycket ilska.

Varför då, undrar ni kanske? Tja, flera saker. Jag är ett kontrollfreak vilket ställer till det sjukt mycket för mig. Jag har svårt att lita på att processen, eller livet snarare, kommer att bli bra för mig. Jag lever just nu lite som om hoppet är ute. Nu är det kört. Men jag vet att det inte är så, det sitter i huvudet på mig. Som har triggats igång rejält... Som några av er vet om, jag växte upp utan en pappa. Det är inget nytt liksom, jag hade vänjt mig att leva med den smärtan och "gått vidare."

Jag blev dock aldrig helad från det, eftersom jag är väldigt känslig för när folk överger mig/lämnar mig. Det är näst intill omöjligt att få mig att lita på en människa igen då. Ja, jag är en långsint människa. Ja, jag har svårt att släppa mitt förflutna, smärtan, förlåta och gå vidare. Allt dessa "underbara" egenskaper som jag hatar med mig själv. Hårdast är jag nog med mig själv. Gud är god mot mig, så varför kan jag inte vara god mot mig själv? Varför är jag så trög? Så seg? Jag blir trött på mig själv många gånger. Jag känner konstant fördömelse, skuld och skamkänslor...

Aja nu ska jag komma till saken, jag fick reda på för nån månad sen att jag har en kusin från pappas sida som vill ha kontakt med mig. Vilket gör mig väldigt glad! Jag fick reda på att min pappa är ofta där hos henne. Jag fick också höra av min kusin att min pappa hade sagt att han älskar mig - Vilket jag ABSOLUT INTE!!! tror på, och kommer inte heller tro på förrän jag får något slags bevis på det. Jag tror han sa så för det skulle låta bra helt ärligt talat... Han har nog aldrig älskat mig. Jag har alltid vart den övergivna, bortglömda och oälskade dottern. Usch, bara att skriva detta får mig att få tårar i ögonen...

Hur som helst, jag sa till min nyfunna kusin att hälsa till honom att om han vill så är det bara för honom att nå ut till mig. Men jag fick höra att tydligen så var timingen fel, att han skulle gå igenom en skilsmässa. För mig är det en VÄLDIGT dålig ursäkt. Att han lider är ingen ursäkt såklart, men att han flyr och vill inte möta mig. Jag hatar det han har gjort mot mig. Men jag kommer förlåta honom en dag och bli helt läkt, blicka framåt och räkna mina välsignelser istället för mina "förluster." Jag förstår inte varför jag aldrig kan komma över att ja, jag är övergiven. Nej, jag är inte älskad. Det har alltid vart så. Så varför river det upp så mycket sår inom mig så man blir både förbannad, ledsen och känner sig helt värdelös som människa? Varför låter jag mina negativa upplevelser i livet definera den jag är? Jag borde inte leva på det här sättet.

Jag borde inte ens bry mig. Men ändå så gör jag det och det har delvis bidragit till min depression som jag befinner mig i just nu, den här hopplösheten jag känner i min själ. Jag har inte ens låtit mig själv bearbetat detta på ett sunt sätt, utan det har gått ut över några personer i mitt liv istället... För det gör så ont. Hela tiden, varje dag. I veckor. Må Gud ge mig styrka att gå framåt och bli helt läkt denna gång. Jag är trött på mina sätt, mina vägar och mina gamla spår som alltid besöker mig förr eller senare för att skada mig.

I need to move on. Det gör ont, men det är som det är. Jag har ju i alla fall Gud, han är den bästa fadern man kan ha.  Jag måste komma över denna modlösheten, sorgen och smärtan. Inte genom att rycka upp mig, men genom att låta mig själv bli läkt, utan att jag ska döma mig själv på processen. Aja, jag har inte så mycker mer att skriva just nu. Om det är någon som ens läser detta så hoppas jag att just du mår bra. /Tanya.