Hejsan. Jag känner att jag behöver blogga lite mer, jag har fortfarande saker i mitt hjärta som jag bär med mig. Jag har på den senaste tiden upplevt mycket jobbiga frestelser, tankar som säger åt mig saker som jag egentligen inte vill göra och därför ska jag inte heller fullfölja det tankarna säger till mig, för skulle jag lyssna på det så skulle mitt liv gå åt helvete och det skulle sluta med döden, i värsta fall. Ja, ni läste rätt. Minns ni att jag har bloggat förut att innan jag blev kristen så var jag självmordsbenägen? Jag hade mycket självmordstankar, jag har vart fri ifrån det i 10 år, sen den dagen jag tog emot Jesus. Frestelserna var att jag skulle slita bort mitt korshalsband, lämna min tro och säga "hejdå Gud" och göra som jag själv vill, vilket är dumma och skadliga saker som skulle leda åt helvete som sagt.

Men jag tänker inte ge upp min tro, hur jobbigt jag än har det just nu, även om det är tilltalande att lämna allt jag känner till och gå mot en destruktiv väg. Jag vill till och med lämna människor bakom mig, bara frigöra mig själv och glömma allt jag känner till i princip, men det är inte hälsosamt eller hållbart i längden, så några korkade beslut baserade på tillfälliga tankar och känslor kommer jag inte ta. Det gäller att ha fokus, veta att det gör ont just nu men det kommer inte alltid göra det. Jag har den senaste halvåret känt mig deprimerad och hopplösheten har utökat mer och mer för varje dag. Jag har börjat tro och tänka att jag inte är älskvärd och att jag kommer dö och leva ensam, vilket jag vet inte stämmer.

Jag behöver Jesus och bön nu mer än någonsin, men jag orkar inte alltid lyfta upp mig själv längre i bön. ja, jag ber. Men jag är och känner mig passiv.Jag lyssnar på lovsånger, ser på predikningar då och då, läser bibeln, för att hålla mig flytande. Så att jag inte gör farliga, skadliga saker mot mig själv. För att hålla mig kvar vid det hoppet som finns kvar, medan jag väntar och ber att hoppet ska växa mer i mig, istället för att tyna bort... Jag vet varför jag har hamnat här. Jag tappade fokus. På det som är bra. På Jesus. Jag vände mig bort blicken från Jesus och började kolla på mig själv istället. På det som är fel och trasigt och brustet, då försöker jag fixa mig själv på helt fel sätt eller så flyr jag ifrån allt, vilket är fel. Jag få mig själv ur vägen och ha min blick fäst på Jesus igen, det är då jag mår som bäst och är som mest levnadsglad. Det är då jag vill leva, istället för att hoppas på att Gud tar mig hem snart och tro/tänka att mitt liv kommer vara fylld med elände och smärta.

Jag behöver börja gå till kyrkan igen och min hemgrupp, vi människor är inte skapta för att vara eller gå igenom saker ensam. Jag behöver mer stöd, mer positivtet i mitt liv. Jag får helt enkelt mata mig själv med Guds ord mer, så jag blir glad och hoppfull igen som jag var förra året i somras :). Jag vet att Gud är med mig, det gäller bara att prioritera om, prioritera rätt. Jag klarar detta! Jag ÄR stark i Kristus. I mig själv är jag ingenting, men i Kristus är jag allting. Jag är älskad, värdefull, godkänd, bra som jag är. Tack Jesus för bibeln och för Psaltaren särskilt   . När jag började blogga så kände jag sorg och hopplöshet, jag känner ännu sorg men hoppet börjar framträda lite mer nu. Det är säkert en kombination utav mitt bloggande och det faktum att jag lyssnar på en lovsång just nu :). Tack ni som vill och orkar läsa min blogg, jag uppskattar det! Puss och kram, ta hand om er fina ni! /Tanya

Hejsan. Jag känner att jag behöver blogga (skriva) av mig just nu, men jag kommer inte skriva exakt vad eller vem det skulle gälla om, det är privat och huvudaken är ju att jag vet om det. Sen så behöver ni resten inte förstå, huvudsaken är att jag förstår. Jag är en sökare, jag har alltid varit det. Jag söker efter det jag inte kan förstå, gripa mig tag på, efter en högre sanning och mening det som sker med mig. Med mitt liv, eller folk jag bryr mig om. Jag försöker förstå varför vissa gör och säger som dem gör. Varför ljuger folk? Jag kan ibland låta det gå över till besatthet.

Det är precis det som har skett mig de senaste dagarna. Jag drar mig undan från folk och tänker mycket. När jag väl sover så drömmer jag obehagliga drömmar och jag söker svar. Jag börjar förstå, men ändå inte. Sanningen är uppenbarad för mig nu, på nära håll men ändå på distans. Jag måste möta det här och konfrontera detta och det kommer jag att göra. Men tills dess drar jag mig undan och försöker leva på. Jag har sen dess tappat intresset för det ytliga. Smink, skönhet och sånt som jag älskar. För tankarna slukar upp mig. Jag blir som besatt. Jag har berättat endast för få vad det är som försiggår, andra vet inte. Jag vill inte höra för mycket andras tankar eller åsikter, jag vill kunna urskilja på deras tankar och mina, på sanning och lögn. Det kan jag inte göra om jag hör för mycket röster omkring mig.

Jag måste kunna höra mig själv, mina egna tankar och känslor. Vad vill jag? Vad händer nu? Hur tar jag mig vidare genom detta? Jag måste finna det som är bäst för mig, människors åsikter kvittar i det här läget. Mina känslor räknas, mina tankar, mina handlingar. Inte andras, för det här är min resa. Min unika situation. Ingen annans. Må Gud hjälpa mig och vägleda mig i detta. Jag ber, men upplever Gud rätt så tyst. Det här kanske är ett test, man brukar säga att läraren brukar vara tyst när en elev går igenom ett test. Likadant är det nog här. Jag känner mig inte vilse, inte alls. Men mina tankar säger en sak, mitt hjärta/känslor säger något annat.

Varför vill de aldrig sammarbeta med varandra? Varför ska det ständigt vara konflikter mellan tankar, känslor och sanningen? Bibeln talar om att man inte ska förlita sig på sitt förstånd och att hjärtat är falskt. Det finns ingen sanning i tankar eller hjärtat, bara frågor utan svar. Däremot finns det sanning i Guds ord. Fastnar man för mycket i sitt huvud eller känsloliv så kan man tappa perspektiv, men att lyssna på för mycket olika röster kan få en att känna sig ännu mer tillfälligt off och "förvirrad. " Det är därför vi människor behöver Guds ord och vägledning. Få glömma sig själv lite, sina tankar och känslor och se vad Guds ord säger. Det ger en ett bättre perspektiv än vad jag själv kan finna i mig själv eller andra människor. Jag är inte rädd, bara bekymrad och lite osäker, men samtidigt säker. Jag vet vad jag borde göra och vad som är rätt att göra och det kommer jag att göra. Jag behöver bara tid för mig själv, att smälta detta. Fortsätta bearbeta, fortsätta drömma, fortsätta tänka till lite. Fortsätta att be och söka Gud, en högre mening och sanning med allt detta. För Gud vet bäst och det är Han som har det sista ordet... Inte jag, inte andra människor, inte tankar eller känslor. Utan Gud och endast Gud. Må Guds vilja ske detta och i mitt liv, det är det jag har alltid velat och sökt efter och strävat efter...

Jag vet inte vad mer jag kan eller ska skriva, så jag väljer att avsluta det här. /Tanya