Hej. Jag bloggar just nu med ett tungt hjärta. Men jag brukar ha ett tungt hjärta rent generellt om sommrarna, allt psykiskt ohälsa dyker upp till ytan, som egentligen finns där året runt, men just nu är det som en konstant påminnelse om det. Jag minns när jag var hängiven Herren, innan depressionen och hopplösheten kom in och slukade upp mig. Innan min gammelmormor dog November år 2016 så lyssnade jag på lovsånger nästan hela tiden. Visst, jag kämpade med saker då med. Jag var instabilare då, men var ändå lyckligare då måste jag säga. Jag är på något sätt stabilare nu, men känner mig ändå allmänt mer hopplös och tom inombords. Jag var ute och handlade idag, på vägen hem så såg jag min gamla hemgruppsledare. En hemgrupp, där kristna samlas, tillber och prisar Gud. Jag var hängiven, gick dit varje vecka samma tid. Nu har jag inte vart där på över ca 8 månader och jag har skämts så mycket över mig själv. Vad säger det om mig och min karaktär? Att jag inte kan binda mig till något bra? Att jag är ännu trasig, att jag var svag nog att låna min depression sakta men säkert ta över mig mer och mer och slukta upp mig? Jag är kristen! Jag borde vara bättre än såhär, veta bättre än så. Inte falla sönder i bitar pga mitt psyke och själ sviker mig gång på gång. Jag borde vars starkare i Herren än så. Och jag försöker det, gemom att läsa/lyssna till min bibel i princip dagligen. Jag vill låta Guds ord bygga upp mig. Jag provade på mitt lilla världsliga sätt, det går inte framåt riktigt... Nu ska jag prova på Guds sätt!

När jag såg honom, han som håller i hemgruppen, han kollade på mig med medlidande och frågade hur jag mår egentligen... Han sa att han inte har sett mig i kyrkan i ett par månader, vilket stämmer. För jag har inte kunnat hänge mig, har mått för dåligt och jag låter mitt psyke isloera mig. Jag låter den varje dag vinna över mig, men jag vill inte längre! Han sa att han har velat få tag i mig men inte kunnat för han har varken min mail, adress eller telefonnummer. Så han fick mitt nummer, han sa att någon stor profet eller likande skulle dyka upp nästa vecka på både fredag och lördag. Han skulle skicka exakta tiden och sånt. Vi får se om det kan befria, eller åtminstone underlätta mina plågor. Jag hoppas verkligen det, för dem enda gångerna jag känner frid och ro i själen är när jag ska sova i mitt svala sovrum med en predikan i bakgruden via min telefon. 

När jag såg honom och kom hem efter jag hade handlat klart, så grät jag och bröt ihop. Jag kände mig som en hemsk kristen, som att jag sviker Gud och mig själv gång på gång, Jag räcker inte till. Men jag vet att Gud inte ser mig på det sättet, jag vet att han älskar mig och det är jag som är för hård mot mig själv då jag lider av presentationsångest. Jag känner just nu i denna sekund massa ängslan, som om pulsen är vid halsgropen lite grann. Värmen triggar igång detta elände i mig. Men jag försöker motverka det genom att lyssna på lovsånger, det hjälper faktiskt lite. Jag vet inte vad jag mer jag ska skriva, än att jag hoppas, och ber till min Gud, till min älskade Jesus, att han ska befria mig från mina sommarplågor och depression. Men det kommer bli bra, det vet jag. Inte för att "jag känner det" för mina känslor säger tvärtemot just nu och ljuger för mig, men jag tror på det för jag sätter mitt hopp i Herren. Inte denna värld eller mig själv. Utan i Gud, han är den enda som kan genuint befria mig från mina plågor och det tror jag att han kommer göra!

Jag vet inte vad jag ska skriva mer, har inget mer att säga och orkar inte heller blogga mer nu. Ha det så bra och Gud välsgine er alla. Hoppas ni alla mår bättre än vad jag gör just nu. /Tanya