Hej hej bloggen och alla som läser där ute. Ikväll är jag på en sådant humör där ja bara vill blogga och skriva av mig, jag reflekterar mycket nu. På min barndom, på mina diagnoser. Och även nu idag i mitt vuxna liv. Ja, jag skrev diagnoser. Som många vet om, så har jag diagnosen Asperger syndrom, jag tyckte att jag fick den diagnosen sent i livet, när jag var 20 år gammal. Men nu i våras har det bekräftats att jag har ytterligare en diagnos, som går hand i hand, som jag har tänkt/misstänkt flera gånger men inte gått djupare på det hela. Jag har nämligen ADD också. Det vill säga koncentrationssvårigheter, svårt att slutföra och även ibland påbörja uppgifter. Jag fick den diagnosen av min nya psyaktriker, honom tycker jag mycket om. Han är väldigt lyhörd och han är lätt ha att göra med, tänk om alla kunde vara sådär inom vården, det hade vart underbart!   . Men men, världen ser ut som det gör idag och det har man accepterat sen länge tillbaka. Jag har valt att prova på att medicinera för min ADD, då det ska utöka fokus och energi. Första dagen jag tog det blev jag väldigt glad. Kände mig euforisk, sa random knäppa roliga saker som jag kan göra ibland när jag hamnar i det goda humöret och sinnestillståndet, men jag älskar det med mig själv, för man är helt sig själv utan massa filter utan att man är "dålig" på något sätt, Alltså man är inte elak, utan bara glad och flummig och det som kommer ur mitt hjärta är massa lustigheter och mycket om Jesus. Det hjärtat är fullt utav,det talar munnen står det i Bibeln ju. Okej, tillbaka till mina mediciner igen. Jag tar Medikinet, 10 mg. Jag höjde till 20 efter en vecka som min psyaktriker sa, men det fungerade inte för mig. Jag blev deprimerad, håglös, blev lite apatisk, väldigt ledsen, hysteriskt ledsen även, jag grät en massa för det mesta. Jag var såsom jag var under hela förra sommaren. Usch, jag är så glad för att den perioden i mitt liv är över! Jag mailade min psyaktriker och frågade om jag kunde sänka dosen igen. Jag fick även högre puls och hjärtklappningar, vilket ska vara en vanlig bieffekt i början. När jag sänkte dosen igen så blev jag fort mig själv igen, fast ett gladare jag!

Hur har mina mediciner påverkat mig i helheten, kanske någon undrar? Nu när jag har tagit det i över 2 månader så har jag landat i det hela. Jag kan ärligt talat säga att jag mår bättre utav dem. Jag är gladare, piggare, jag är mer social med människor då jag orkar mer och har mer energi. Det finns inte mycket nackdelar men lite få: På grund utav att jag har blivit mer social av mig så har det också utökat min ensamhetskänslan en aning om jag inte umgås med folk, förut hade jag en aning såna problem med fast i mindre grad, just för att jag hade inte energin. Jag har dock fortfarande ganska dåligt korttidsminne, det har dock blivit en aning bättre. Jag blir inte lika rastlös som förr, däremot kan jag bli väldigt speedad om jag kombinerar det med ren socker, åtminstone med vanlig Coca-Cola har jag märkt. Nu till September så ska man kolla upp det igen, se om jag ska stanna vid 10 mg eller om jag ska höja lite. Då vill jag inte ta dubbla som sist för det mådde jag inte alls bra utav, min kropp fick en chock!

Jag vill då ta 15 mg istället för 10 och ta det därifrån. Egentligen så är det så att i längden var planen att man skulle landa vid 40-50 mg, men min psykatriker sa att det inte är ett måste, att det är väldigt invinduellt detta och om detta dos passar bäst för mig så kan man stanna här, istället för att behöva byta mediciner. Detta klassas som en mild narkotika klassade medicin. Jag är egentligen som person emot narkotikaklassade mediciner, för att man inte vill bli beroende. Men detta ska vara så pass snällt och milt att det inte ska göra en beroende. Effekten ska inte heller avta eller sluta fungera, har jag förstått det som. Jag är generellt emot "lyckopiller" alltså antidepp, för antidepp kan vara starka grejer, beroendeframkallande, samt man lägger locket på, slutar man med det så kommer alla ens besvär tillbaka om man inte har bearbetat sina bekymmer från grunden. Till exempel som trauman och sånt. Men detta är inget lyckopiller på så sätt, min hjärna rent naturligt fattas dopamin, så detta ska utöka glädje genom att få bättre fokus, vi är gjorda för att må bra och ha bra fokus istället för att ha 1000 tankar i ens huvud och som man allmänt har svårt att stilla sig rent mentalt. Sen så tror jag att välmående kommer också ifrån att ta hand om sig själv, i kroppen och sinnet och själen. Vara snäll och nådig mot sig själv, förlåta sig själv och andra, vara tacksam, ta hand om sin kropp, och förnya tankarna. Bryta gamla vanor och dåliga/destruktiva tankemönster. Bibeln är väldigt bra på så sätt, det är rena terapmin för själen, rent balsam, som en frisk fläkt under en varm sommardag där man behöver svalkas.

Nog om mediciner, jag vill skriva lite om annat nu... Men lite kort, för detta är väldigt långt ändå. Haha, jag tror att om jag bloggade oftare så hade jag troligtvis skrivit kortare inlägg då jag hade uppdaterat oftare vad som sker i mitt liv, och i mina tankar och personliga utveckling och min vandring med Jesus kring min kristna tro, istället för att dumpa ner allt under ett inlägg och sen inte skriva mer på ett halvår och sen göra så igen. Orkar någon ens läsa allt detta? I don´t blame you if you don´t, haha. 

Jag skrev förra året i höstas där att jag hade blivit avvisad. Det är så att jag har en rätt så nära killkompis till mig, han är "ny" (Vi har känt varandra i ett år nu.) Han gillade mig mycket i början men jag var osäker på vad jag kände, vi träffades en gång förra året i April och wow, jag insåg att jag tycker mycket om honom. Han känns som min bästa vän, min själsfrände. Vi klickade väldigt bra. Det var så uppenbart att vi tyckte om varandra. Tyvärr blev det inte mycket mer än så, han var helt enkelt inte redo. Nu ett år senare har jag för en månad sen bekänt att jag gillar honom. Jag var dock diffus med flit kring om det endast var vänskap eller mer, för jag ville inte riskera att bli avvisad och sårad. Han blev då väldigt glad och ville huxflux träffa mig igen senare samma kväll. Jag var tvungen att säga nej tyvärr, vilket jag märkte att han blev besviken utav, för det var lite för sent... Hade han erbjudit mig att jag kunde sova över där så hade jag dragit dit, men jag hade ingen lust att dra dit runt 22 tiden för att åka hem sent på natten eller tidigt på morgonen. Och så ingen får för sig något: Nej, vi hade uppenbarligen inte vart intima med varandra (även om vissa, eller snarare typ alla mina vänner tror att något romantiskt hade skett mellan oss om jag hade dragit dit.) Men det jag menar är att vi båda är kristna och vi båda vill vänta med sex tills äktenskap, oavsett vilka vi än gifter oss med. Sen dess har det inte skett så mycket mer mellan mig och honom. Han blev glad men överväldigande över min bekännelse, så känner jag honom rätt så övertänker han säkert detta, vill ta det som det kommer. Jag tror att han tycker om mig med på något sätt, den känslan har jag. Om det är Guds vilja (vilket jag hoppas och tror) så kommer det bli han och jag. Jag vet om att Gud har det bästa för mig så det förlitar jag mig på. Han och jag träffades igen i våras, innan jag "bekände" hur jag känner för honom... Så ja... Fortsättingen följer!     .

Detta var jag i Februari månad! 

     
Dessa 3 bilder togs i Mars månd, samma dag som min yngsta moster fyllde år, + jag träffade killen som jag tycker om!   I Enköping, på väg till Stockholm!   

   
Detta var en utav mina andra mostrars födelsedagsfest (överraskningsfest) som jag gick på, just på dessa bilder var jag hemma men jag drog iväg till Stockholm då.   

Dessa bilder togs i Maj månad, jag var halvt glad på dessa bilder, men rätt så deprimerad i det stora helheten, då jag hade utökat till 20 mg Medikinet, hade tagit 10 mg veckan före det.

Det var allt för denna gång. Skönt att skriva av sig. Ha det så bra och Gud välsigne er. Puss och kram! /Tani     

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej alla! Jag har haft fullt upp dem senaste dagarna. Varit med en tjejkompis i söndags, samt drog till kyrkan den dagen. I måndags var jag med bästa vännen hela dagen och kvällen. Igår träffade jag min gamla pastor och fikade, kom hem och vilade...

Hej hej! Jag kände för att göra ett litet inlägg. Det jag har i tankarna och på hjärtat är en kille. En utav mina killkompisar för att vara mer specifik. Jag tänker på året 2023, som var. Vi har kommit närmare varandra, tack Jesus för det! (Ja jag gi...

Hej. Jag tänkte att jag skriver ett andra och sista inlägg för det här året. Jag är hemma hos min lillasyster, hennes sambo är med. Lilla bebis Léon som nu sover, mamma och min systers hund Charlie!   . Jag har tänkt på att ta mer hälsosamma val näst...

Hej hej! Jag bara känner att jag vill blogga innan året 2024 är officiellt här! Jag har aldrig förut (vad jag kan komma ihåg) varit ett helt år utan att blogga förut, så jag vill ha ett blogginlägg nu till 2023 som är kvar!   Så, hur har mitt år vari...

Hejsan, nu skriver jag från mitt hjärta. Jag känner sorg just nu. Vart tog mina krisnta vänner vägen? Tyvärr så lever jag för mycket utifrån känslolivet nu snarare än från Guds ande, där det finns glädje och frid att hämta. Istället så känner jag und...