Senaste inläggen

Av Tanya - 12 juli 2022 03:38

Hej hej bloggen och alla där ute! Ville prova på att blogga med någon annan färg än rosa/lila som jag alltid brukar köra med egentligen! Jag har vart med om lite andligt motstånd idag. Vad innebär det kanske någon undrar? Det innebär när man får tankar om sig själv och/eller sitt liv som inte stämmer överens med Guds tankar och vilja för en, det kallas för en andlig attack. Så jag har i timmar lyssnat på lovsånger, bett, jag har även pratat och bett med en broder i Kristus tidigare idag. Jag beställde hem lite gott att äta också. Grekisk mat!   . Jag mår mentalt bättre nu. Jag började aldrig må dåligt fullt ut, blev lite grinig bara för jag är/var trött på att leva på existensminimun tills jag får sjukersättning godkänt, som tur är så är det inte Försäkringskassans händer längre, utan det avögr en domare denna gång, Försäkringskassan älskar ju att folk ge avslag fast även man har rätt enligt lag att få sjukersättning och man behöver det framförallt! Hade jag kunnat jobba som alla andra så hade jag ju gjort det såklart. Men energin räcker inte till, tyvärr. Men man ska inte fokusera för mycket på sig själv eller sina omständigheter, på det som fattas en. För det visar brist på tacksamhet och på tillit att allt kommer att gå bra, man fokuserar på det man inte har/det man inte vill ha som kan få en att tappa modet. Som kristen ska vi alltid tacka Herren i allt och säga till Herren vad det är vi behöver och Han lyssnar på oss och ger oss bönesvar enligt Hans goda vilja, om det man ber om är det bästa för en. I det här fallet är detta det bästa för mig, för att leva på existensminimun är knappast Guds perfekta goda vilja för mig. Så bönesvaret är på gång, jag behöver bara ha tålamod och fokusera på det goda jag har i mitt liv undertiden och tacka Gud i förväg att jag har redan fått sjukersättning godkänt i Jesus namn, det är vad det innebär att leva av och agera ut i tro!   . 

 

   

 

Jag passade på att ta lite nya bilder på mig själv också nu för en stund sen. Ja, jag har inte så mycket mer att tilläga. Jag hoppas att ni mår bra, ha det så bra. Och kom ihåg att vara snäll mot er själva, låt inte mörka tankar trycka ner dig, säg bra saker om dig själv och ditt liv! För det finns liv och död på våran tunga. Puss och kram! /Tanya     

Av Tanya - 9 juli 2022 00:28

Hej hej bloggen! Jag blev helt plötsligt bloggsugen, jag vet inte varför. Känner bara insperation och flöde inom mig just nu. Idag har jag inte gjort något alls nästan, jag har sovit mest, pratat i telefon med en killompis till mig och kollat på ett kristet live, en med predikan och lovsånger. Jag kände mig inspirerad efter det att blogga faktiskt. Jag mår väldigt bra just nu. Jag är glad, rofylld och bara allmänt ser fram emot livet i sig. Jag tror när vi är nöjda, glada och mår bra, det är då vi kan ta emot välsignelser i våra liv, kanske upptäcka nya äventyr eller roliga saker i livet, eller uppskatta sig själv helt enkelt bara. Jag uppskattar livet just nu som det är och jag uppskattar min älskade Jesus också   . Jag tänkte på en grej tidigare idag också, hur många av oss människor vill hitta hem, hur många av oss vill vara som "alla andra." När man inte är som alla andra. Men att vara som alla andra är överskattat, det finns bara en som du. Gud skapade oss alla unika. Jag brukade kämpa emot och var även ledsen förr när jag fick reda på att jag har Asperger minns jag, men jag är så mycket mer än så. Mitt värde ligger inte i mina diagnoser eller hur andra ser på mig eller hur de behandlar mig, mitt värde ligger i Jesus Kristus, hur Gud ser på mig. And guess what? Gud älskar oss människor, Han ser oss som värdefulla. Han älskar människan men hatar synden som man brukar säga.

 

Varför hatar han synden? För det förstör oss, vi missar det goda Gud har för oss då. Jag vet och har märkt att jag mår alltid så mycket bättre när jag umgås med Jesus. Han fyller mig med Hans kraft, kärlek, glädje, genom Den Helige Anden. Jag håller på och lär mig/tränar bort att bry mig vad människor tycker, tänker och anser om mig när det inte är i överens med sanningen, är upplyftande eller om det är inget man kan göra något åt. Konstruktivt kritik är bra, för då kan man utvecklas och jobba på sig själv, men är det bara tomma/elaka ord så är det inget man ska ta åt sig utav. Man stänger ute energitjuvar då helt enkelt och fokuserar på Jesus, sig själv och sitt liv. Man gråter inte över "hon sa si, han sa så" för vad dem säger om en spelar ingen roll om det inte är Guds tankar för/över dig. Guds tankar är alltid dem bästa och högsta, Han ser inte på oss såsom människor kan se på oss. Han ser på oss med kärlekens ögon     . Att bli frälst är det bästa beslutet någonsin jag har tagit i mitt liv, så mycket som Jesus har befriat mig ifrån. Självmordstankar, självskadebeteende, tankar om att man är värdelös, ångest, oändligt sorg, panikångest, panikattacker. För allt detta jag nämnde precis är andemakter. Det är INTE du, det är demoner! (Jag pratar inte om att vara demonbesatt här, även om det såklart finns såna människor med.) Jag pratar om att Gud inte skapade oss sådana. Gud är frid, ljus, rättfärdighet, godhet, kärlek, det finns inget mörker i Fadern. 

 

Wow vad inspirerad jag kände mig av att blogga! Jag tänkte avrunda detta inlägg nu. Jag fyller år denna månad, jag blir 32 år gammal (eller snarare ung då, hehe.) Nu den 29 Juli. Kul, tycker jag! Jag har dock ingen aning om hur jag ska fira mig/bli firad. Men det är en mindre viktig fråga ärligt talat. Jag tänkte strax gå och duscha, blir sen att äta lite gott... Chips, dipp, med morötter och Pepsi Max, mums! Jag saknar att blogga ofta som jag gjorde förut. Men jag använde bloggen mycket förut för att skriva av mig, jag mådde så dåligt då så jag kände att jag behövde det då. Men nu mår jag så bra nuförtiden så jag har inte riktigt känt av behovet av att skriva av mig då, men jag gillar ju att skriva, att uttrycka mig, så då borde jag göra det på både gott och ont och inte bara på ont. 

 

Denna sommar har jag mått ovanligt bra. Ingen depression, jag tror att en stor del av det har att göra med att det har vart så sval i år, då värme bringar fram stress i mig och för mycket stess så kan man bli nedstämd/deprimerad. Ingen mår ju bra av att leva under konstant stress. Men det är också andemakter, depression är aldrig från Gud och det finns befrielse hos Jesus Kristus, som jag också har fått smaka på många gånger i mitt liv. Tack Jesus!     .

 

Ni alla får ha det så bra, Gud välsigne er och ta hand om er. Puss och kram! /Tanya.   

Av Tanya - 4 juli 2022 00:06

Hej hej bloggen och alla som läser där ute. Ikväll är jag på en sådant humör där ja bara vill blogga och skriva av mig, jag reflekterar mycket nu. På min barndom, på mina diagnoser. Och även nu idag i mitt vuxna liv. Ja, jag skrev diagnoser. Som många vet om, så har jag diagnosen Asperger syndrom, jag tyckte att jag fick den diagnosen sent i livet, när jag var 20 år gammal. Men nu i våras har det bekräftats att jag har ytterligare en diagnos, som går hand i hand, som jag har tänkt/misstänkt flera gånger men inte gått djupare på det hela. Jag har nämligen ADD också. Det vill säga koncentrationssvårigheter, svårt att slutföra och även ibland påbörja uppgifter. Jag fick den diagnosen av min nya psyaktriker, honom tycker jag mycket om. Han är väldigt lyhörd och han är lätt ha att göra med, tänk om alla kunde vara sådär inom vården, det hade vart underbart!   . Men men, världen ser ut som det gör idag och det har man accepterat sen länge tillbaka. Jag har valt att prova på att medicinera för min ADD, då det ska utöka fokus och energi. Första dagen jag tog det blev jag väldigt glad. Kände mig euforisk, sa random knäppa roliga saker som jag kan göra ibland när jag hamnar i det goda humöret och sinnestillståndet, men jag älskar det med mig själv, för man är helt sig själv utan massa filter utan att man är "dålig" på något sätt, Alltså man är inte elak, utan bara glad och flummig och det som kommer ur mitt hjärta är massa lustigheter och mycket om Jesus. Det hjärtat är fullt utav,det talar munnen står det i Bibeln ju. Okej, tillbaka till mina mediciner igen. Jag tar Medikinet, 10 mg. Jag höjde till 20 efter en vecka som min psyaktriker sa, men det fungerade inte för mig. Jag blev deprimerad, håglös, blev lite apatisk, väldigt ledsen, hysteriskt ledsen även, jag grät en massa för det mesta. Jag var såsom jag var under hela förra sommaren. Usch, jag är så glad för att den perioden i mitt liv är över! Jag mailade min psyaktriker och frågade om jag kunde sänka dosen igen. Jag fick även högre puls och hjärtklappningar, vilket ska vara en vanlig bieffekt i början. När jag sänkte dosen igen så blev jag fort mig själv igen, fast ett gladare jag!

 

Hur har mina mediciner påverkat mig i helheten, kanske någon undrar? Nu när jag har tagit det i över 2 månader så har jag landat i det hela. Jag kan ärligt talat säga att jag mår bättre utav dem. Jag är gladare, piggare, jag är mer social med människor då jag orkar mer och har mer energi. Det finns inte mycket nackdelar men lite få: På grund utav att jag har blivit mer social av mig så har det också utökat min ensamhetskänslan en aning om jag inte umgås med folk, förut hade jag en aning såna problem med fast i mindre grad, just för att jag hade inte energin. Jag har dock fortfarande ganska dåligt korttidsminne, det har dock blivit en aning bättre. Jag blir inte lika rastlös som förr, däremot kan jag bli väldigt speedad om jag kombinerar det med ren socker, åtminstone med vanlig Coca-Cola har jag märkt. Nu till September så ska man kolla upp det igen, se om jag ska stanna vid 10 mg eller om jag ska höja lite. Då vill jag inte ta dubbla som sist för det mådde jag inte alls bra utav, min kropp fick en chock!

 

Jag vill då ta 15 mg istället för 10 och ta det därifrån. Egentligen så är det så att i längden var planen att man skulle landa vid 40-50 mg, men min psykatriker sa att det inte är ett måste, att det är väldigt invinduellt detta och om detta dos passar bäst för mig så kan man stanna här, istället för att behöva byta mediciner. Detta klassas som en mild narkotika klassade medicin. Jag är egentligen som person emot narkotikaklassade mediciner, för att man inte vill bli beroende. Men detta ska vara så pass snällt och milt att det inte ska göra en beroende. Effekten ska inte heller avta eller sluta fungera, har jag förstått det som. Jag är generellt emot "lyckopiller" alltså antidepp, för antidepp kan vara starka grejer, beroendeframkallande, samt man lägger locket på, slutar man med det så kommer alla ens besvär tillbaka om man inte har bearbetat sina bekymmer från grunden. Till exempel som trauman och sånt. Men detta är inget lyckopiller på så sätt, min hjärna rent naturligt fattas dopamin, så detta ska utöka glädje genom att få bättre fokus, vi är gjorda för att må bra och ha bra fokus istället för att ha 1000 tankar i ens huvud och som man allmänt har svårt att stilla sig rent mentalt. Sen så tror jag att välmående kommer också ifrån att ta hand om sig själv, i kroppen och sinnet och själen. Vara snäll och nådig mot sig själv, förlåta sig själv och andra, vara tacksam, ta hand om sin kropp, och förnya tankarna. Bryta gamla vanor och dåliga/destruktiva tankemönster. Bibeln är väldigt bra på så sätt, det är rena terapmin för själen, rent balsam, som en frisk fläkt under en varm sommardag där man behöver svalkas.

 

Nog om mediciner, jag vill skriva lite om annat nu... Men lite kort, för detta är väldigt långt ändå. Haha, jag tror att om jag bloggade oftare så hade jag troligtvis skrivit kortare inlägg då jag hade uppdaterat oftare vad som sker i mitt liv, och i mina tankar och personliga utveckling och min vandring med Jesus kring min kristna tro, istället för att dumpa ner allt under ett inlägg och sen inte skriva mer på ett halvår och sen göra så igen. Orkar någon ens läsa allt detta? I don´t blame you if you don´t, haha. 

 

Jag skrev förra året i höstas där att jag hade blivit avvisad. Det är så att jag har en rätt så nära killkompis till mig, han är "ny" (Vi har känt varandra i ett år nu.) Han gillade mig mycket i början men jag var osäker på vad jag kände, vi träffades en gång förra året i April och wow, jag insåg att jag tycker mycket om honom. Han känns som min bästa vän, min själsfrände. Vi klickade väldigt bra. Det var så uppenbart att vi tyckte om varandra. Tyvärr blev det inte mycket mer än så, han var helt enkelt inte redo. Nu ett år senare har jag för en månad sen bekänt att jag gillar honom. Jag var dock diffus med flit kring om det endast var vänskap eller mer, för jag ville inte riskera att bli avvisad och sårad. Han blev då väldigt glad och ville huxflux träffa mig igen senare samma kväll. Jag var tvungen att säga nej tyvärr, vilket jag märkte att han blev besviken utav, för det var lite för sent... Hade han erbjudit mig att jag kunde sova över där så hade jag dragit dit, men jag hade ingen lust att dra dit runt 22 tiden för att åka hem sent på natten eller tidigt på morgonen. Och så ingen får för sig något: Nej, vi hade uppenbarligen inte vart intima med varandra (även om vissa, eller snarare typ alla mina vänner tror att något romantiskt hade skett mellan oss om jag hade dragit dit.) Men det jag menar är att vi båda är kristna och vi båda vill vänta med sex tills äktenskap, oavsett vilka vi än gifter oss med. Sen dess har det inte skett så mycket mer mellan mig och honom. Han blev glad men överväldigande över min bekännelse, så känner jag honom rätt så övertänker han säkert detta, vill ta det som det kommer. Jag tror att han tycker om mig med på något sätt, den känslan har jag. Om det är Guds vilja (vilket jag hoppas och tror) så kommer det bli han och jag. Jag vet om att Gud har det bästa för mig så det förlitar jag mig på. Han och jag träffades igen i våras, innan jag "bekände" hur jag känner för honom... Så ja... Fortsättingen följer!     .

 

 

Detta var jag i Februari månad! 

 

     
Dessa 3 bilder togs i Mars månd, samma dag som min yngsta moster fyllde år, + jag träffade killen som jag tycker om!   I Enköping, på väg till Stockholm!   

 

   
Detta var en utav mina andra mostrars födelsedagsfest (överraskningsfest) som jag gick på, just på dessa bilder var jag hemma men jag drog iväg till Stockholm då.   

 


 

Dessa bilder togs i Maj månad, jag var halvt glad på dessa bilder, men rätt så deprimerad i det stora helheten, då jag hade utökat till 20 mg Medikinet, hade tagit 10 mg veckan före det.


 

Det var allt för denna gång. Skönt att skriva av sig. Ha det så bra och Gud välsigne er. Puss och kram! /Tani     

Av Tanya - 4 september 2021 04:12

Hejsan alla där ute! Hur har eran sommar varit, bra hoppas jag? Min har vart ett sommar av helvete och tårar, som det brukar bli. Jag är lite (eller snarare ganska) trött på sommardepressioner, som även börjar spöka vid våren. Men jag kommer bli fullständigt bra och helad från all slags depressioner i Jesus namn, det är jag övertygad om!    . Det är inte roligt med konstanta tårar, men det triggades också, men det brukar vara så även när inte någon triggar mig. Ja, det skedde av en person. Jag blev avvisad på ett ganska hårt och "brutalt" sätt. Inte väldigt elakt men ändå väldigt tydligt på något sätt. Sånt är aldrig roligt, men jag hade inte tagit det så hårt om det inte skedde vid värsta tänkbara timingen: Just när sommaren skulle börja! Idag är jag över det hela händelsen för det mesta och mest rycker åt axlarna faktiskt. Jag vet inte riktigt vad mer jag ska blogga om, men jag ville komma med något slags uppdatering i alla fall. Jag fyllde 31 år i somras, det vart ett litet firande för mig. Jag får fortsätta leva i karantän någorlunda, det får bli nog så ett tag till då jag inte har tagit vaccinet och tänker inte heller ta det, i alla fall inte nu i början, helt enkelt för att jag inte litar på detta vaccin för det är alldeles för nytt, man vet inte vad långtidseffekterna är, jag läste att det finns folk som har fått återfall tilbaka av deras Cancer av vaccinet och de var friska innan, finns det minsta lilla chans, även om det är så bara 0,1% chans att jag får Cancer tillbaka så tar jag inte den risken. Då skulle det innebära en operation för mig och min senaste som jag hade vart rätt så trauamtiskt för mig, som jag fortfarande lider utav dessa effekter idag, så får jag välja mellan Corona eller Cancer så väljer jag hellre Corona då faktiskt. För det skulle bli ytterligare en operation för mig där denna gång skulle livmodern tas bort, nu är mina äggstockar borta. Hur har det påverkat mig, kanske man undrar?

 

Trots jag har ALDRIG velat ha barn och vill fortfarande inte ha barn, så har jag sörjt den sorgen att jag kan inte själv välja bort det, utan det valet har tagits ifrån mig. Det har också påverkat hur jag har tänkt kring mig själv, att jag på något sätt skulle vara "mindre värd" eller "mindre eftertraktad" som kvinna, just för att det känns som om de flesta män vill ha barn, men jag varken kan eller vill få barn ju. Men det borde egentligen inte spela någon roll, då viljan har aldrig funnits där till att börja med. Se, jag hade något att blogga om trots allt. Tänk vad bra, när det ena samtalet leder till den andra. Jag tänkte också lägga upp lite nya bilder på mig själv kring hur jag och mitt hår ser ut denna sommar nu när det har växt ännu mer. Ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya   

Bilden här nedanför minns jag att jag var glad, träffade min bästa vän, det var förra månaden i Augusti, hon blev lite firad för hon hade fyllt år. Jag mådde allmänt bättre, men jag var inte helt återställd. Faktum är att det är väldigt nyligen som jag har blivit återställd känslomässigt, jag gråter knappt längre alls. Mitt humör är som vanligt igen och såväl med mitt psyke. Tack Jesus!   


Denna dag var också en bra dag (bilderna nedanför) Jag hade dragit iväg till Uppsala återigen, för att kolla upp angående hur det står till med Cancern. Jag mår bra och är helt Cancerfri och jag kommer att förbli Cancerfri också!  


Här nedanför bilden så blev jag firad hemma hos mamma med några till, bland annat min bästa vän Nathalie och min lillasyster. 


 


Här nedanför bilden var den dagen jag faktiskt fyllde år, den 29 Juli. Mamma kom förbi den morgonen med tårta och min bästa vän Nathalie kom spontat över efter hennes läkarbesök, besökte mig och åt tårta tillsammans med mig. Jag fick också en present av henne, från Lush. Jag blev riktigt nöjd!   


Efter jag fyllde år så började jag mentalt må bättre (bilderna ovanför där jag har skrivit text.) Men här nedanför mådde jag väldigt dåligt. Jag minns att jag grät hysteriskt samma dag, under natten. Varför? Well, beacuse of summer. Solen stressar upp min hjärna och då brukar jag sova mindre och sämre än vanligt, jag har svårt att se framåt/tänka klart och jag allmänt gråter en massa.


Denna dagen minns jag att jag mådde riktigt dåligt, jag fick sminka mig (bilderna nedanför igen) för att sluta gråta, men kvällen slutade ändå med massa tårar. Men åtminstone timmarna däremellan så kände jag mig piggare när jag gjorde mig fin!   

Av Tanya - 10 januari 2021 03:08

Hej bloggen! Jag känner mig manad att blogga om detta, det ligger nära mitt hjärta. Jag har sen ca 3-4 dagar tillbaka haft rätt så mycket ångest och ängslan. Mer ängslig än ren och skär ångest, men ändå. Jag vet att jag gick igenom en prövning och Gud ville att jag skulle agera i tro! Jag har totalt vänt på dygnet, sover på eftermiddagen (jag har lagt mig då) och vaknat sent på kvällen, ibland även på natten! Helt sjukt! Och så har jag levt i minst 1-2 månader åtminstone. Sen på det så fick jag en mini förkylning och på grund utav pandemin så blev det mycket jobbigare för mig, för man blev extra isolerad och denna gång emot min vilja! Jag är den som gillar att leva i karantän så att säga till en viss del, men inte så extremt såsom jag har gjort! Inte träffat en endaste person på en vecka nästan, bara när andra har handlat mat åt mig. Men förutom det så nej... Och känt mig så instängd. Dessutom i en stökig miljö som jag inte ens orkade ta tag i för jag var redan nere över att vara extremt isolerad. Ärligt talat så fastnade jag i självömkan. Tidigare idag/igår (då jag skriver detta efter midnatt) så var min ångest/ängslan som värst. Vilket jag är väldigt glad för nu i efterhand att det blev!

För hade jag fått lugn och ro i kroppen så hade jag lagt mig vid fel tid igen, jag hade fortsatt med detta mönster och utökat ångesten på så sätt. Men idag så tog jag mig ur mitt ekorrhjul och WOW vilken frid jag fick!   .Jag hade bett och bett till Gud och Jesus att befria mig ifrån min ängsliga tillstånd. I vanliga fall brukar jag få bönesvar rätt så fort där, liksom inom en/några timmar som max. Ibland tar det bara några minuter! Men denna gång höll det i sig och det kändes som om Gud struntade i mig med flit och jag kunde inte förstå varför... Men jag fattar nu varför! För ibland väntar Gud på oss att vi ska agera i tro. Göra det vi vet är rätt och det som står i Bibeln eller det som Han har manat till mig under bönen. Han låter oss må dåligt tills vi gör något åt saken. Inte för att bestraffa oss, utan för att Han är god! För Han vet att lilla Tanya kommer fortsätta leva destruktivt om jag känner ro i själen kring mina beslut. Men man gör förändringar när man INTE känner frid i själen! För då blir man desperat och man vågar och framförallt vill agera ut i tro, som går hand i hand med handlingar. För i Bibeln så står det att tro utan gärningar är en död tro. Det är ungefär som att du tror på att en dag ska du bli en läkare men du gör absolut inget åt att närma dig det målet, du söker dig inte till det, pluggar inte och försöker inte överhuvudtaget. Då är din tro död och meningslös för man blir inte en läkare av att endast tänka på det men aldrig agera utifrån det. Precis så är det för oss kristna med, fast även väldigt mycket mindre saker i våran vardag och större saker och allt däremellan.

Så vad vart mitt första steg att bryta mig fri ifrån ångesten (förutom att be, vilket jag inte fick bönesvar fort, vilket förvånade mig tills jag upptäckte meningen bakom detta.) Min bästa vän Nathalie ringde mig idag när jag tänkte sova vid 13 tiden. Men vi bestämdes för att träffas istället, vilket vi hade pratat dagen innan om att kanske göra det om jag skulle vara symptomfri idag, det var jag dock inte men hon ville ändå träffa mig så länge vi hade ett visst avstånd till varandra, vilket vi också hade för det mesta! Jag var fortfarande ängslig dock. Jag skulle först ta en dusch innan vi skulle träffas. Så fort jag klev in i duschen och vattnet rann över över i några sekunder, så försvann ALL ångest och bättre blev det fort och dramatiskt!   Då fattade jag att detta var mitt bönesvar: agera ut i tro och Gud gör resten sen! Sådär har jag upplevt många gånger i mitt kristna liv. Till exempel när jag ska på ett läkarbesök så kan jag ha känt nervös och obehag, även under besöket, men senare när man är klar så känner man frid i sin kropp och själ för då har man gjort det man vet är bra. Det är så gott för ens samvete, själ och sinne, tack Jesus!     

Jag har kommit hem från att vara med min bästa vän. Det var så mysigt att få umgås med henne! Vi kollade på en film tillsammans, The Greatest Showman heter den, där Zac Efron är också med! (Vilket jag btw hoppas på att min framtida man har liknande drag, ljus hy, normalviktig kropp, ljusa klara blåa ögon med brunt hår, det har alltid vart mitt hjärtas begär!) Jag säger inte att han måste se exakt ut som Zac Efron såklart, men att han har dessa önskemål som jag alltid haft djupt i mitt hjärta. Hursomhelst, nu kom jag in på sidospår här! Sen så lyssnade vi på musik tillsammans, bland annat Michael Jackson! Sen så färgade hon håret, jag hjälpte henne med det, hon tog en dusch och en stund senare gick hon hem med mig som sällskap då det är mörkt ute så känns det inte så tryggt att dra själv hem.

Jag har fixat med lite morötter, chips och dipp som jag ska mumsa i mig medan jag ser på min serie! Våra bästa år blir det. Sen så blir det att sova så småningom efter det. Jag mår så bra i själen och känner sån otroligt frid! Tack Jesus för bönesvar och tack Jesus för att du INTE lyssnade på min bön förrän jag agerade ut i tro, annars hade jag fortsatt med att leva på ett ovärdigt sätt och den onda cirkeln hade pågått tills änglsan hade successivt ökat, vilket inte hade vart bra! Gud är god och Han vet verkligen vad Han gör! Vi behöver bara lita på Honom och agera ut i tro!   

Ha det så bra, och Gud välsigne er alla! Puss och kram! /Tani   

Av Tanya - 31 december 2020 16:38

Hej bloggen! Wow vad det var längesen jag bloggade senast. Så mycket har ändrats sen dess. Coronan kom, jag fick diagnosen cancer, började gå på cellgifter. Jag är nu klar med dem och är frisk, och friskförklarad ska jag också bli!   . Jag har kort hår nu (bilder kommer längre ner.) Jag trivs ändå bra i det men självklart så föredrar jag mitt långa hår mer. Jag har gått igenom så många mentala förändringar, till det bättre! Så därför är mitt nyårslöfte att jag ska bli av med fruktan, bli mer som en lejoninna och inte låta omständigheter eller sjukdomar skrämma mig. För jag har alltid vart den som har vart för att dö ung, men jag vet att det är en lögn. Det står i Bibeln att våra dagar är skriva i livets bok. Självklart har jag ett ansvar och påverkan på mitt liv också, genom att ta hand om min kropp, bli mer hälsosam och så vidare, men poängen är att om det är meningen att jag ska leva tills jag är 80 år gammal så kommer jag knappast dö vid 32 års åldern. Jag har en frisk kropp, både när det gäller diabetes men även cancer. Så otroligt skönt! Däremot blev jag lite smått förkyld exakt på julafton men kände av det mer dagen efter jul, som har fortfarande hållit i sig men jag mår ändå bättre! Jag hade endast lite mild halsont, knappt nån hosta och lite rinnig näsa bara, med näsan är det i princip bra nu och jag har mindre frekvent ont i halsen. Folk tycker att jag ska ta corona test, men eftersom jag redan lever i karantän och inte har problem med andningen eller har feber så är jag inte så orolig. Så jag tar mitt ansvar ändå utan att testa mig för coronan. Jag blev sjuk i samband med att jag började frysa, så har det alltid varit för mig i alla år.

Jag saknar sommaren. Ni som har läst mitt blogg ett tag eller känner mig, vet att jag har alltid avskytt sommaren eftersom det har orsakat mycket ångest i mig som värmen har triggat igång. Men denna sommar var det helt annorlunda. Delvis för att jag hade inte hår på huvudet så jag blev per automatik svalare, men också för att jag blev så fylld med Den Helige Anden. Ni som inte är kristna kanske inte fattar vad jag menar, det jag menar är att jag kände Guds kraft över mig på ett övernaturligt sätt. Jag var alltid glad och fridfull, alltså på en extrem nivå, i flera månader undertiden jag gick på mina cellgifter. Hur är det möjligt undrar man? Jo, det står i Bibeln att när vi är svaga så är Guds kraft våran styrka. Så jag blev fysiskt svag och Gud kompenserade upp det med att ge mig en enormt mental och andlig styrka. Folk blev väldigt förvånade över hur glad jag var hela tiden, så rofylld och så mycket hopp och drömmer för framtiden. Grejen är den att sen jag blev stark igen, när jag slutade med mina cellgifter den 11 juni. Så borde jag sakta men säkert må mentalt lite sämre igen. Mer mitt gamla jag kan man säga, men fortfarande bättre och starkare än förr. Varför undrar man då? Jo, för i mig själv så har jag en hel del stolthet, envishet och styrka. Jag vill inte vara svag eller be om andras hjälp och det lägger mer bördor på mina axlar såklart, för i Bibeln står det också att man ska bära varandras bördor. Så jag får försöka öva på att våga ta emot mer hjälp och framförallt be om mer hjälp, och inte vara så envis på min egen bekostnad.

Ikväll så ska jag fira nyår med min mamma och hennes vän, vet inte om min syster kommer vara med då eller inte, jag har inte tagit reda på det. Men trevligt ska det bli! Jag hade en fin jul med mamma och hennes vän då, lite med lillasyster med men hon jobbade rätt så sent, så man hann inte träffa henne så mycket. Jag är glad, jag är exalterad över livet! Det ska inte bli en rädd eller orolig, ängslig eller ledsen Tanya år 2021. Nu är jag frisk och ska fortsätta vara frisk. Och jag ska möta mina demoner ytterligare och bli av med all fruktan. Jag kan såklart inte lova att jag är 100% utan fruktan i slutet av året 2021 men målet är att bli av så mycket som möjligt, även hälften av det vore ett väldigt bra mål men jag siktar högre än så. Jag litar på Gud, Han har mitt liv i sina händer.

De första 2 bilderna med svart tröja var i julas och bilderna med rosa tröja är hur jag ser ut idag! ?



Jag hoppas att ni alla har det bra och mår bra. Ha det så bra och Gott Nytt År på er alla!   

Av Tanya - 2 mars 2020 04:30

Hejsan! Mycket har hänt sen jag bloggade senast. Jag gick igenom både vanlig röntgen men också magnetröngen för det behövdes. Det visade sig att jag hade en stor mega 7 kg cysta, en krossad äggstock och något konstigt på levern. Men levern var bara en missbildning, då jag har endast 70% lever kvar i mig. Den vänsta sidan är nästan helt borta, så jag är född med detta. Men jag hade en cancer i själva cystan, som nu har operats bort tillsammans med bägge mina äggstockar, vilket jag är väldigt lycklig över, Hallelujah! För nu slipper jag dessa förbannade hormonrubbningen PCOS, jag slipper mens och ingen man kan komma och tjata om att få skaffa barn med mig. Jag har aldrig velat ha barn, och kommer aldrig vilja ha det heller, kan jag lova er. Nu har jag en hormonspiral i mig och jag använder p-plåster för att slippa hamna i klimakteriet, men det verkar som om det är mina kvinnliga hormoner som drar till sig cancer, så det kan hända att jag behöver i framtiden sluta använda mina p-plåster och ta anti horomoner till mediciner istället, men det var inte aktuellt just nu, så det ska jag inte ens fokusera på. Jag tar nu cellgifter som jag började i måndags, för en vecka sen nu, för min cancer som jag hade som heter Lågradig serös cancer. Jag tar det vart trejde vecka, den jag tog i måndags var min första behandling. Jag ska ha 6 behandlingar, vart trejde vecka. Så det blir 18 veckor, dvs 5-6 månader. Man kunde få alla olika möjliga biverkingar men det enda jag har verkligen märkt av, är att jag har lite domningar i benen och har ont i själva skelettet, de gav mig en mild dos, 75% av cellgifterna istället för 100%. De kommer gå utifrån mitt mående och jag funderar på att stanna vid 75%, jag har inte lust att uppleva fler eller intensviare biverkningar.



Allt detta tar jag med en klackspark, då jag har goda chanser att bli totalt friskförklarad. Min läkare sa till mig att detta var den näst bästa nyheten jag kunde få, för den bästa vore om jag inte hade cancer alls. Jag känner mig frisk, stark och mer levnadsglad än vad jag har någonstin gjort förr efter jag opererades! Det enda som är lite jobbigt för mig är att jag kommer tappa mitt hår, så skallepär kommer snart! Imorgon ska jag dra till Uppsala med min lillasyster och mormor för att kolla på peruk, ska skaffa en som är så lik mitt eget som möjligt. Den billigaste kostar 6000 kr, så billigt blir det inte. Men men, jag vägrar gå runt flintskallig, så peruk får jag ha åtminstone ett par månader! Angående mitt hår så har jag förlorat mitt hår redan nu väldigt mycket. Jag ska visa upp 2 äldre bilder på mig när jag hade som starkast, tjockast, och friskast hår, och jämföra med nu när mitt hår har blivit sådär patetiskt tunt och allmänt sämre kvalité. Men det är inte bara operationen och cancern som har orsakat det, det är flera orsaker, jag kan göra ett helt inlägg om det om ni vill veta mer. Lämna en kommentar så fixar jag det!



Jag är ändå så otroligt välsignad i allt detta, jag slipper dö och jag kommer bli helt bra, det tror jag på fullständigt. Tack Jesus! Jag älskar mitt liv nu mer än vad jag har någonsin gjort förr. Och mitt hår kommer bli tjockt och vackert igen som förut, så jag misströstar inte alls!   . Men nu tänkte jag fortsätta lyssna på musik medan jag avslutar mitt inlägg här. Ha det så bra och Gud välsigne er alla. Och ni, oroa er inte för mig. Jag mår bra, jag är en krigare och mår allvarligt talat psykiskt bättre nu än innan när jag inte visste varför jag mådde så fysiskt dåligt. Puss och kram! /Tanya     

Av Tanya - 15 december 2019 09:54

Hej bloggen och alla där ute som läser min blogg! Jag har inte sovit något inatt, har vart alldeles för ledsen. Jag har haft tok för mycket fokus på hur lite jag vill fira julen för att en i släkten kan vara rätt så elak mot mig, så det har skapat en ängslighet i mig som tyvärr har bara växt mer och mer ju mer jag försöker skjuta bort det men desto mer dyker det upp i mitt huvud intensivare, som en påminnelse om vad jag inte tar tag i, utan jag försöker snarare fly från smärtan då. Sen så har jag en tid nästa vecka, ska röntgas och jag är så nervös. Nervös över att få goda nyheter, hur konstigt det än låter! Jag vill INTE höra att allt ser bra ut, för då är jag på ruta ett igen och har ingen aning om hur jag ska handskas med min mage och blir indirekt beroende av mina mediciner då, vilket är det sista jag vill och det är inte ens hållbart i längden för tarmarna. Åh vad jag hoppas att jag har cystor eller gallstenar i magen så man kan fixa mig! Snälla Jesus hjälp mig nu, jag kommer tappa så mycket mod och hopp om inget görs åt detta. Jag har plågats sen i Augusti månad och tar nu även smärtstillande tabletter för att kunna sova, vilket jag inte gjorde förut! Nu behöver jag verkligen ett genombrott! Det här har gjort mig sjukt deprimerad. Att leva i ovisshet och att tanken på att inte få rätt hjälp oroar mig faktiskt, eller snarare inte få hjälp överhuvudtaget. Jag har inte så särskilt stor tillit överhuvudtaget till det här ruttna systemet eller till läkarna faktiskt. Ibland har jag fått agera som min egen läkare när läkaren har förut gett mig korkade råd, som går emot all logik för mig, och jag gjorde det med all rätt!

Jag är självklart inte endast ledsen och deprimerad över magen, det är också på grund utav själva ovissheten, hormonerna som spökar, dålig dygnsrytm, samt att jag är inte nöjd med hur jag lever just nu (uppenbarligen.) Jag är också ledsen att jag får kämpa med allting. Jag har 3 andra kroniska sjukdomar att leva med: Diabetes typ 2, hormonrubbningar samt benskörhet. Det är varken lätt eller roligt att leva såhär. Konstant tänka på sin hälsa och försöka leva kring det samtidigt som allting faller samman och man tappar motivationen. Men jag vet att jag kommer få tillbaka den snart. Troligen efter nyår när allt det jobbiga är förhoppningsvis över!

Jag funderar på att gå till kyrkan sen men vi får se om jag ens är vaken och orkar, jag har som sagt inte sovit något inatt och skulle egentligen behöva få sova ut. Ja jag vet, jag förstör mitt dygnsrytm men det har vart sådär knas ett tag nu då jag är verkligen i obalans. Så pass obalanserad så jag skiter i att ta mina diabetes mediciner nu, dvs metformin. Men jag kompenserar upp det lite genom att ta oftare promenader. Jag tar inte mediciner just nu delvis för att jag sover, äter och lever sjukt oregelbundet just nu men också för att tabletterna gör mig illamående och jag orkar helt enkelt inte längre. Det är för mycket kamp med allting på en gång så då brukar jag ha en tendens att backa undan tills jag känner mig säker nog i mig själv och stark nog att ta tag i en kamp. Men just nu pågår flera kamper och jag orkar bokstavligen inte kämpa med kamper i vartenda område i mitt liv, nu får det vara nog!!

Aja jag har inget mer att skriva om just nu, ska fortsätta lyssna klart på en predikan och så får vi se hur jag gör med kyrkan. Ni får ha det så bra och sköt om er. Jag hoppas ni mår mycket bättre än vad jag gör just nu i alla fall! Puss och kram! /Tanya.

Presentation


Jag Älskar Jesus! :)

Gästbok

Fråga mig

16 besvarade frågor

Omröstning

Tycker du att min blogg är intressant?
 Ja, jätte intressant!
 Ja, den är intressant.
 Ganska intressant.
 Helt okej.
 Nja, sådär.
 Inte riktigt...
 Nej.
 Nej, det är inte riktigt min stil.
 Nej, den är tråkig.
 Nej, den är ganska tråkig.
 Nej, den är jätte tråkig.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards