Senaste inläggen

Av Tanya - 20 januari 2016 23:21

Hejsan! Idag har jag bott ensam i hela 10 månader, i nästan 1 år! Wow, så fort tiden går... Jag flyttade ju in den 20 Mars förra året. Idag har jag endast sovit, ätit lite och pratat i telefon i princip. Igår firade jag och några till min systers födelsedag, hon blev hela 17 år! Nästa år blir hon myndig, hon är nästan vuxen ju! Så fort tiden går, jag kommer ihåg när hon var endast 4-5 år. Jag kommer också ihåg när hon var ett spädbarn. Jag tror helt klart att hon kommer flytta ut mycket tiddigare än vad jag gjorde, jag flyttade ut när jag var 24 år vilket är alldeles för sent tycker jag. Jag önskar seriöst att jag hade flyttat ut mycket tidigare, då hade jag kommit längre här i livet och antagligen mått mycket bättre idag. Den miljön jag bodde i, var en dålig miljö för mig personligen. Jag mådde nästan alltid dåligt och hade svårt att känna riktigt hopp, i jämförelsevis med idag t.ex. 

 

Men hur som helst, nu ska jag inte blogga om det. Jag har mått så bra de senaste 2 veckorna. Jag har känt mig fri och jag känner nästan att jag vet vad jag vill/vad som behövs göras för min del. Jag känner att jag inte har mått bra eller känt frid på ett bra tag. Jag började må dåligt lite vid Maj månad förra året och sen så på sitt sätt eskalerade det. Jag hade allmänt mycket ångest och tvivlade på mig själv, min framtid osv. Men efter nyår började jag må bättre igen, jag kände att jag inte behöver kontrollera allting längre. Utan allt är i Guds händer nu. Jag går åt rätt håll även om jag tvivlar på mig själv ibland och på denna healingsprocess som jag går igenom. Men just nu är jag inte full utav tvivel längre. På grund utav att jag mår bättre så orkar jag göra mer nu. Jag orkar satsa mer på mig själv och även socialera mig med folk lite mer. Jag har ju levt ganska så isolerat på grund utav mitt psykiskt dåliga mående. Men nu är det bättre. Jag känner mig allmänt gladare och mer harmonisk. Det känns som om Gud har befriat mig från något... En tung börda som jag bar inom mig hela tiden, som till slut blev för tungt för mig att bära. Den bördan är jag fri ifrån känner jag nu :).

 

Nu känner jag dock att jag har bloggat klart. Så nu ska jag kolla på serier och allmänt ta det lugnt (som jag har gjort hela dagen idag, jag var så trött så jag kände att jag verkligen behövde det.) Så småningom ska jag gå och sova senare igen. Det blir en ganska lugn dag imorgon också. På fredag tänkte jag hälsa på mamma ett tag. Sen så vet jag inte vad jag gör resten av helgen. Vi får se helt enkelt. Ni får ha det så bra. sköt om er. Puss och kram! /Tani

Av Tanya - 1 januari 2016 03:53

Hej! Jag kom hem precis från mamma, jag firade nyår med mamma och hennes killkompis. Vi åt god mat där, fikade efteråt och sedan så kollade vi på fyrverkerier från mammas balkong! Sedan så skulle vi sätta oss och se på någon skräckfilm tillsammans och fika. Men vi hann inte alls komma långt med filmen. Min syster som var hemma hos en kompis ringde helt hysteriskt och kände sig förstörd då min systers hund Charlie var borta! Han lyckades smita ut nämligen... Så mammas killkompis skjutsade mig och mamma dit och vi hjälpte att fortsätta leta efter Charlie. Jag och mammas killkompis satt i bilen och han körde runt för att leta efter hunden i närheten och de andra gick och letade efter honom. Jag, samt 2 av mina tjejkompisar bad till Gud att han skulle hittas så fort som möjligt oskadd. Jag fick en stark känsla av att han var okej och att han hade gömt sig bara. Efter att ha varit där i ca 1 timme (till och med mer) så visade det sig att han hade gömt i skogen och när han hörde min mamma och min lillasysters röster så sprang han till de... Mamma och min lillasyster vart helt omskakade stackarn! Jag var däremot helt lugn för jag förlitade mig på Gud och visste att han var oskadd och att de snart skulle hitta honom, jag hade en stark men lugn magkänsla av det liksom. Efter de hittade Charlie, så var vi på väg hem. Jag hade ett val: antingen följa med de upp och umgås ett tag till eller åka hem igen. Jag valde att jag ville åka hem då jag känner mig trött och har endast sovit sammanlagt ca 4-5 timmar i natt. Samt jag vakande upp ledsen (av personliga anledningar.) Men senare under dagen (innan allt det med Charlie hände) så blev jag piggare och gladare.

Nu är jag äntligen hemma och ska se på en serie. Jag är den som inte kan sova direkt oavsett hur trött jag är, jag har vissa rutiner och en utav de är att kolla på en eller flera serier dagligen - många gånger innan läggdags också. Jag känner att jag har inte så mycket mer att skriva faktiskt... Innan jag avslutar detta inlägg kommer jag ladda upp någon bild, så som jag såg ut idag alltså. Men ni får ha det så bra. Jag hoppas ni alla hade en trygg och bra nyår och mindre dramatiskt. Min jul vart också lite dramatiskt ärligt talat men det är en annan femma och en helt annan historia och utav andra orsaker som jag inte orkar gå in på just nu. Ni får ha det så bra som sagt och sköt om er... Puss och kram! /Tanya



Av Tanya - 31 december 2015 00:50

Hej... Jag vet inte ens vad jag ska skriva riktigt. Jag känner mig lite ledsen just nu. För jag inser att ibland, trots man har de bästa avsikterna så kan saker ändå gå så väldigt fel. Jag gör mitt bästa, men det räcker inte alltid till. Många gånger tar jag beslut, baserat på logik, men också rädsla. Jag tror att jag gör det rätta och många gånger gör jag det. Men jag kan göra "det rätta" på fel sätt eller utav fel anledning. jag kan göra det som egentligen skulle kunna vara bra, baserat och driven utav rädslor. Så länge mina rädslor kontrollerar mig så kommer mitt liv på ett eller annat sätt bli mer komplicerat, det sociala livet och även relationer, samt min egen hälsa. Jag önskar bara att jag inte var så driven utav mina rädslor, ibland inser jag inte ens att det är baserat på rädslor då det känns logiskt  många gånger. Det är så djupt inrotat i mig så jag "känner inte av" rädslorna på samma sätt, för de har blivit en del utav mig.

 

Jag vill alltid göra det rätta, jag vill föja logiken och även Gud. Men många gånger så krockar det på många olika sätt. Det kanske inte handlar om att jag måste endast göra bättre val, det handlar om att jag måste sluta låta mig själv bli motiverad att göra mina val baserat på smärta, lidande och rädslor. För jag gör inte det i frid annars, utan jag agerar mer ut i panik många gånger, ibland ilska. Det skiftar ibland hur det kommer ut, men resultatet blir alltid detsamma. Det blir alltid konsekvenser. Jag som alltid försöker göra det rätta, det som är bra. Det är sjukt hur man kan vara både klarsynt men samtidigt förblindad av rädslor. Som när jag ser sanningen så agerar jag inte alltid på det bästa sätt, eller när jag försöker lyssna till min logik så är det rädslorna som motiverar mig.

 

Jag känner att det är skönt att 2015 år snart över. Nu ska jag välkomna 2016. Jag ska då fortsätta med min healingsprocess, lite djupare, lite intensivare denna gång. Förhoppningsvis känner jag att det inte driver mig till vansinne, men det skulle inte förvåna mig om jag kommer känna mig lite "galen" till och från utav en intensiv procsess som dyker upp då och då. Jag har ingen kontroll över riktigt när det händer, utan det ligger i Guds händer. Jag går igenom en procsess då och då där jag bara gråter non stopp, konstant. Jag konstant bearbetar mitt förflutna, mina trasiga delar inom mig. Jag har kommit långt, men jag är inte klar ännu. Det finns fortfarande lögner kvar i mitt huvud som har ett hårt grepp om mig, som spökar då och då. Ibland inser jag när det är lögner, ibland ser jag inte det alls utan återigen, precis som med rädslorna - känns det som om det är en del utav mig. Snälla Gud, frigör mig år 2016. Låt mig få äntligen bli fri från dessa lögner och rädslor som bara leder till smärta, lidande och förvirring, konstant oro. Jag är jämt rädd för att jag ska förstöra mitt liv så grovt att jag kommer lida i många, många år till. Jag vet att det inte är sant, men det är en utav  mina många  rädslor som nästan har "övertygat" mig. ibland tror jag faktiskt att mitt liv, resten utav mitt liv är förstört. Är den redan inte det så kommer det bli så eftersom jag kommer förstöra mitt liv. Så pass rädd är jag.

 

Jag känner konstant stress och press att göra allting rätt, jag är livrädd att jag ska ta väldigt dumma beslut i framtiden som förstör mitt liv. När det gäller kärleken i mitt liv och annat också. Allting egenligen, som i helhet. Jag är rädd att mina rädslor ska driva mig till att bli helt ensam till slut, ärligt talat... Jag och relationer går inte ihop. En del utav mig vill aldrig någonsin skapa ett liv med någon, för jag vill inte förstöra något. Men samtidigt så är min största dröm att en dag få gifta mig. Jag vill att mina drömmar ska vinna, inte mina rädslor. Men när mina rädslor driver mig till att ta beslut baserade på rädslor så är det nästan svårt att inte "förstöra" eller åtminstone komplicera relationer för min del. Gud vad jag önskar ibland att jag inte hade ett behov utav att ha relationer i mitt liv, precis som alla andra människor. Jag är rädd för att "förstöra" det jag rör vid, eller att människor ska på något sätt skada mig. Jag är så trött på denna tillitsbrist jag har till mänskligheten, en rejäl sådan har jag. Det känns hemskt att inte geniunt kunna känna tillit. Att alltid känna en djup oro och rädsla inom sig att saker och ting inte kommer ordna sig för mig i slutändan. I alla fall inte när det kommer till relationer, inte ens med rätt människor. Jag vill ha inte ha det såhär längre. Snälla Gud, frigör mig.

 

Jag känner att jag inte vill blogga mer nu. Jag ber om ursäkt för ett långt känsloladdat inlägg, men jag känner att jag behövde verkligen skriva av mig. För jag vet inte hur länge till jag orkar. Jag har fått nog. Ni får ha det så bra i alla fall och hoppas ni får ett riktigt gott nytt år! Själv ska man fira med familjen, firade även julen tillsammans med familjen :). Sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Av Tanya - 21 december 2015 23:32

Hejsan! På senaste tiden har jag tyvärr inte alls vart duktig på att ta hand om mig själv, men det håller på och ändras lite nu! :). Jag har lite tankar som jag vill dela med mig utav. Hur mycket jag har förändrats bara de senaste 3 åren! Jag har vart en otrolig naiv kvinna, hade typ ingen självkänsla och insåg inte mitt eget värde. Jag tog människor alldeles för seriöst och min största rädsla var att förlora de jag älskar. Gissa vad? Jag har förlorat en del personer jag älskar, men det känns inget speciellt längre. Jag bryr mig inte alls på samma sätt längre! Jag brukade känna passion för människor, för relationer i sig. Jag brukade kämpa, alldeles för mycket.

 

Jag slet ut mig själv och relationer brukade starta komplicerat, eller så blev det inom kort komplicerat. Jag känner att jag är SÅ över det. Jag känner inte alls passion över människor, eller relationer längre. Vilket inte heller är så bra, det vore bra om jag kunde ha ett mellanting... Liksom, inte vara för passionerad för fel personer men inte heller känna det är nästan helt dött, oavsett om det är bra människor vi pratar om eller dåliga - åtminstone inte bra för mig. Jag känner såhär: Om en människa vill lämna mig (oavsett vem det än är) får du mer än gärna dra, men kom gärna inte tillbaka. Jag gillar inte att ge människor en andra chans i onödan. Det är 2 helt olika saker att genuint begå ett misstag och att faktiskt ta ett beslut. Skulle man lämna mig, så är det ett beslut. Då får man också stå för det :).

 

Jag vet ärligt talat inte ens hur mycket jag skulle kämpa i ett seriöst förhållande med en man - med rätt man! Ja, jag skulle stå ut med småsaker, ja jag är lojal, trogen och så vidare. Men om det skulle bli för mycket drama eller om jag känner mig regelbundet avvisad så tröttnar jag. Ärligt talat, min passion för människor har svalnat så extremt mycket så jag blir UTTRÅKAD utav människor. Vilket det inte fanns i världskartan för mig förut för endast ca 3-4 år sen... Jag blir lätt uttråkad, har svårt att på riktigt binda mig, har nästan som helst ingen passion för människor och känner att... människor är tråkiga, opålitliga, falska, väldigt ombytliga. De ändrar på sig lika ofta som vädret förändras, känner jag. Jag har helt enkelt ingen tillit för mänskligheten, inte undra på att min passion helt dog ut för människor, haha. Alltså inte någon speciell person eller några personer. Utan jag menar själva mänskligheten i sig, om man ser till det hela större bilden. Jag vet inte om jag är kall dock? Har jag bara fått nog? För jag känner verkligen att jag har fått nog utav människors dumheter, drama, människor som ska göra allting så komplicerat i helt onödan. Men jag har fortfarande svårt att fullständigt binda mig med någon, utan att känna mig uttråkad och/eller less.

 

Jag tycker det är skönt att inte känna passion för relationer, då det är relationer som jag brann för. Nu känner jag "meh." Vill du stanna kvar och du är värdig mig, så varsågod och var kvar. Men är du inte värdig mig så skiter jag fullständigt i personen. Jag är inte elak, dryg eller så. Utan jag mest försvinner, besvarar inte samtal, sms och sådant längre och blir allmänt väldigt kall och finner väldigt lite intresse hos vissa människor. Jag bryr mig inte om att kontakta människor, helt enkelt. Vill människor lämna mig, varsågod. Dörren är öppen och jag ger dig gärna en stor knuff mot vägen ut också, för att se till att stänga igen dörren ordentligt efteråt. Jag känner samtidigt att det är lite sorgligt att jag bryr mig så pass lite om relationer i överlag. Jag menar, den jag hamnar med i framtiden, det vore bra om jag brann för honom, för våran relation. Så att när motgångar kommer, så gör jag allt det jag kan för att lösa problem istället för att "fly" eftersom jag har blivit så pass "kall", passiv, uttråkad, tappat intresset.

 

Jag får be Gud att hjälpa mig med den biten, att finna den rätta balansen. För jag vet att det är mina djupa sår och negativa erfarenheter utav relationer som har gjort så att jag har blivit så otroligt "kall", noncholant, uttråkad och känner ingen som helst passion längre som sagt. Ta det inte på fel sätt: Jag känner fortfarane passion! För Gud, för katter. Men absolut inte för människor. En del utav mig saknar mitt gamla jag. Jag saknar inte att vara otroligt korkad och naiv, men jag saknar att bry mig om relationer och kämpa för det som är värda det. Jag gör inte det längre helt enkelt... För jag har fått nog. Nånstans, utan att inse så kastade jag in handduken. Jag tänkte "Jag orkar inte mer. Människor är inte värd mig, min kärlek eller det här besväret."

 

Vet ni? Jag visste alltid att jag hade den här enroma kalla/kallare, noncholanta sidan i mig. Jag VISSTE att det skulle komma en dag då jag inte brydde mig mer. Jag försökte i förväg stoppa det, stoppa från att bli så trött så man struntade i relationer, inte ens om man blev helt ensam kvar. Jag gjorde allt i min makt för att behålla min passion. För jag kände hur de tärde på mig. Men jag brann ut, jag blev utbränd och blev "iskall" senare. Så vad föredrar jag? En iskall Tanya, eller passionerad? Både och. Jag gillade att bry mig om rätt personer och veta när man ska kämpa och när man ska låta folk gå. Jag gillar också den här kalla sidan av mig, för nu kan inte passionen, denna bränna skada mig längre. Jag tycktes inte finna balansen. Jag är verkligen, innerligt "allt eller inget"som  människa. Jag ser mycket i svart och vitt. Jag har inget mellanting, ingen sund balans. Gud kommer hjälpa mig att hitta balansen med tiden, det vet jag. Jag kan ju inte gå in i ett förhållande när man är så "kall" eller snarare mer trött som jag är. Det "minsta lilla" skulle kunna få mig att lämna relationen och känna "tyvärr, du är inte värd besväret" eftersom jag genuint inte tycker längre att människor är värd min kärlek längre... Min största dröm är liksom att finna den rätte och gifta mig, jag vill verkligen det. Men det går inte när jag är så "kall" och inte genuint bryr mig längre om att vårda relationer... :/

 

Men nu känner jag att jag har bloggat mer än tillräckligt. Jag ville bara få ur mig det här. Det känns skönt att kunna skriva av sig och kunna reflektera lite :). Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram. /Tanya

Av Tanya - 8 december 2015 14:00

Hej... Jag går igenom en väldigt tuff period just nu. Jag är konstant ledsen, det känns som om jag inte gör något annat än att gråter konstant till och från. Det finns knappt någon dag då jag inte gråter. Det har pågått i ca 2-3 veckor. Jag vet mycket väl varför detta händer, varför det pågår. För jag håller på och dör. Mitt ego, min iskalla hårda yta som jag har gömt mig bakom i så otroligt många år, det håller på och rasar samman. Den här muren som jag har byggt upp, bara faller ner och rasar. Bakom min ilska och min arrgoans, bakom mitt ego gömmer sig en väldigt ledsen "nedbruten" Tanya. Jag är inte helt nedbruten, utan bara vissa delar utav mig. Gissa vad? Även nu, sitter jag här och skriver med tårar i ögonen. Jag brukar egentligen undvika blogga tills jag mår bättre. Men bättre än såhär kommer jag nog inte må på ett tag. Jag känner mig ändå klar i huvudet, så jag passar på och bloggar nu. Jag möter den största och värsta känslan just nu, jag blir tvingad att göra det trots jag har försökt fly ifrån det, gömma bakom min ilska: Jag möter min rädsla att bli/känna mig avvisad. Jag har känt mig extremt avvisad de här veckorna, av människor. Jag har känt mig missförstådd och bortglömd samt oviktig. Jag ska vara helt ärlig med er och mig själv: Om jag fick bestämma så skulle jag inte gå igenom det här alls. Jag vill fortsätta gömma mig bakom min ilska. Det har alltid vart mitt beskydd, för även om det har gjort min relation till människor mycket mer komplicerat, så var det ändå "värt" det på något sätt. Jag hade alla dagar i veckan valt att förlora vänskap och relationer till människor, än att ge upp mitt eget beskydd jag har skapat mig, för att orka med mig själv, mitt liv och kunna överleva.

 

Jag känner på hur jag blir totalt krossad inombords, att jag verkligen håller på och dör. I alla fall en stor del av mig som jag har byggts upp genom åren. Jag är väldigt, väldigt sårbar just nu. Jag har undvikit att träffa och umgås med människor i över 2 veckor nu. Jag vet inte om jag klarar av att träffa människor utan att ha den här masken på. Jag känner inte mig som mig själv riktigt längre. Men samtidigt... så känner jag mig väldigt öppen, sårbar och geniun. Jag är på ett sätt mycket ödmjukare nu när man knappt kan gömma sig bakom ett kallt, hård skal längre. Trots det gör ont, så tycker en liten del av mig att det är uppfriskande... Liksom befriande. Men det är inte befriande när man är konstant i sorg där man gråter nästan hela dagarna. Det är när jag lugnar ner mig för en kort stund som jag känner att jag äntligen kan andas ut. Det är vissa personer som har fått mig att känna mig såhär extremt avvisad. Om det inte vore för att Gud vägleder mig, så hade jag lämnat dessa människor för längesen. För jag är den som lämnar människor om de avvisar mig under en längre period eller om de upprepar samma smärtsamma beteende, om och om igen. Men jag vet att jag inte är ensam i det här... Jag har Gud. Det är han som låter mig gå igenom denna process. Jag är redo för detta, även om jag känner mig helt förtvivlad, förkrossad och rädd till och från. Verkligen ALLT jag har känt i hela mitt liv kommer upp till ytan på ett kraftigt sätt, bit för bit, fast samtidigt allt på en gång.

 

Allt började med när jag bad en simpel bön för någon/några månader sedan, jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig att ödmjuka mig. Så att jag kommer förbi den här kalla hårda ytan. Gud gav mig bönesvar redan dagen efter och det har pågått smått här och där, men det är nu de här senaste veckorna som det pågår väldigt intenstivt och kraftigt. Jag har knappt haft orken att äta, jag har helt försummat det. Jag kan inte äta när jag konstant gråter. Jag bara väntar på att jag ska återfå min styrka så jag orkar ta hand om mig själv. Just nu, det enda jag fokuserar på är att gråta och gråta och återigen... gråta. Det kommer bli bra idag. Jag ska till hemgruppen (det är när ett gäng kristna samlas och man läser Bibeln tillsammans, ber tillsammans bland annat och lite olika.) Jag älskar såna kvällar, det kunde verkligen inte ha kommit lägligare än just denna dag. Jag ska be dessa människor där, att be för mig och denna period jag går igenom. Det har vart riktigt tufft och fortfarande är väldigt känslomässigt tufft för mig. Men jag klarar detta, det här är egentligen något bra! Jag vet vem jag alltid har varit, vem jag är nu... Men jag vet inte vem jag håller på och blir? Jag känner hur delar av mig rasar samman så nya bättre delar (healing) kan ta plats i mitt liv, hjärta, sinne och själ. Jag längtar tills den dagen jag blir helt hel, tills jag blir den kvinnan Gud skapade mig för att vara/bli. För just nu, är det kaos med mig.

 

Jag känner att jag har bloggat klart nu... Jag fick ur mig det mesta, om inte allting jag ville lufta min själ om. Jag vet att det kommer bli bra det här, det är jag övertygad om. Men just nu, får man stå ut med att gråta ett tag till och möta sina värsta rädslor, tills vidare. Tills Gud har helat mig och mina trasiga, nedbrutna sidor av mig. För min rädsla att bli avvisad är inte liten, det har tagit över hela mitt liv. Det är en väldigt djup, djup skada inom mig som skapades inom barndomen. Det är så illa, att känner jag mig minsta lilla avvisad ville jag antingen ge mig på/skada dessa människor, det är mitt sätt att markera... eller lämna såna människor bakom mig. Men jag vill inte skada någon längre, bara lämna såna människor bakom mig. Men det ska jag inte göra. För om jag gör det, så flyr jag ifrån mig själv och mina rädslor och denna djupa smärta, genom att lämna dessa människor bakom mig. Jag ska och kommer bli en fullständigt hel, lycklig Gudomlig kvinna, det vet jag! Jag kommer bli exakt det Gud har skapat mig att vara, vara bli mitt sanna jag utan att gömma mig bakom ett kallt hårt skal. Det är dags att sluta gömma sig och dags att möta mig själv. Se mig i spegeln och våga se mig själv för den jag är, vartenda del. Det bra, det dåliga, det trasiga. Det börjar bli dags att sluta kämpa emot och acceptera allting som händer med mig just nu. Jag ska bli den jag borde ha varit, innan människor i min omgivning under barndomen totalt förstörde mig. Min självbild, min syn på världen, framför allt män. Min syn på mänskligheten i sig. Jag ska inte leva mitt liv baserad på ilska, sorg, smärta och framför allt: rädslor. Inte längre. När Gud är klar med mig, när jag är helt hel... Så kommer jag vara fri från all synd. Människors synder som har drabbat mig, mina egna synder som har hållt mig kvar i ett fängelse.

Nu är jag på riktigt klar med bloggandet, jag har inget mer att lägga till. Ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

 

 

Av Tanya - 28 november 2015 07:19

Hej. Jag känner mig ledsen, arg och frusterad just nu. Men mest ledsen ärligt talat... Jag är så trött på människor och relationer. Det känns som om, hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte utveckla en 100% sund relation. Det är antingen komplicerat eller rent ut sagt, giftigt. Jag har redan rensat dåliga människor från mitt liv, men frågan är... Behöver jag rensa ytterligare? Det vet jag inte ännu. Jag är bara så otroligt trött på alla dessa missförstånd som konstant sker, då uppstår även konflikter många gånger. Jag orkar inte med det. Så fort det blir konflikter, hur liten/"oskyldigt" det än är, så är min första instinkt att fly och skita i allting. Från personen/persoerna i mitt liv/tillvaro, antingen ta paus eller liksom i princip helt säga upp kontakten. För tro mig, om jag hade kunnat så hade jag inte haft kontakt med någon människa idag. Max 3 personer isåfall. Men jag är tyvärr i behov utan mänsklig kontakt - även om behovet inte är stort så finns det ändå där såklart. 

 

Problemet är att, många människor ser inte till mitt inre. De bara ser när jag blir arg, frustrerad eller på något sätt har panik. Men varför. vad det beror på... Det spelar antagligen ingen roll. Det folk inte fattar med mig trots de har känt mig i flera år, är att när jag är ledsen så jag nästan inte kapabel till att kunna säga det rakt ut eller ens visa det, jag visar det i form av rädsla, panik, oro eller ilska. För att visa när jag är ledsen krävs det av mig att ödmjuka mig rätt så mycket - vilket jag inte är villig att göra. Jag har gjort det misstaget många gånger och folk har trampat på mig och sänkt mig. Så jag blir hellre arg och eventuellt riskerar att sabba en relation än att behöva visa hur ledsen jag egentligen är. Jag vet, det kallas för stolthet, arrogans. Vilket jag tyvärr har gott om. Men jag vill inte ge upp det, för även om det förstör relationer för mig så får det mig samtidigt att överleva. Det får mig att tänka "äsch, det är struntsamma. Ingen människa är värd att visa sin allra sårbaraste sida för." Jag tänker såhär: Människor, vartenda en går att ersättas. Inte för att de jag redan har i mitt liv inte är viktiga för mig, för de är de för annars hade jag ju inte känt mig så ledsen. Det är snarare så att det är det livet har lärt mig. Den enda jag kan räkna med till 100% är mig själv och Gud. Resten är ersättbara, folk kommer och går. 

 

Det gör mig ledsen, men det är så det är. Det är något jag har lärt mig att acceptera, även det innebär att min trasighet förblir. Men jag ser ingen annan utväg. Att jag ska börja ödjmjuka mig för människor, när jag är så ledsen... Tyvärr, men nej. Det är enklare att lämna människor eller ignorera de. De ser ändå inte till mitt hjärta, de ser bara till det yttre. De ser min hårda, ibland kalla attityd som uppstår ibland. Så vad spelar det för roll? Varför ens försöka när chanserna inte är så speciellt stora att man innerligt börjar förstå sig på mig, så man kan äntligen komma någonvart? Jag lever ett isolerat liv, jag gillar det. Jag har valt det. Jag mår dåligt av att vara med människor för mycket... Jag vet inte hur eller varför det skulle förändras liksom.

 

Jag har ett eget inre krig som pågår inom mig varje dag, jag föredrar att hålla människor borta. Det angår ändå inte de, inte deras problem. Eller hur? Ganska enkelt, va? Jag är den som alltid finns där för alla andra och visst, de finns de dom finns där för mig. Jag förnekar inte det. Men fortfarande, jag har alltid en mur runt om kring mig. Jag förväntar mig alltid det värsta, livet har lärt mig att det är så det går till. Människor är oförstående, svekfulla. Det är bättre att hålla sig borta från människor än att se deras mörka sida på riktigt nära håll. Jag blir bara bränd då... Så om folk bryr sig verkligen om mig, så håll dig borta ifrån mig. Jag är trött på missförstånd, konflikter och allt som ingår i dessa relationer. Skona mig bara, för jag förväntar mig verkligen inte att NÅGON kommer någonsin se in i mitt hjärta, se mig bakom min kalla, högmodiga sida där jag visar ilska istället sorg... Många gånger när jag skriver till människor i ren av panik eller ilska, så gråter jag. Jag blir så fruktansvärt ledsen, men det är inget jag är villig att visa. Inte direkt i alla fall. Jag kan nämna att jag är ledsen, medans jag kan vara hård mot en person och anta det värsta. Människor ändrar inte sitt perspektiv för mig, det tänker jag inte heller göra. Så vad gör man då? Jo, svaret är enkelt: Håll dig borta från dig. Det är bäst för oss alla inblandade, ärligt talat...

 

Jag orkar inte blogga något mer känner jag just nu, för annars kommer jag nog bara fortsätta älta. Jag har fått ut allting jag ville blogga om. Tack och lov för bloggen, den finns alltid där för mig... Haha. Hejdå. /Tanya

Av Tanya - 23 november 2015 00:46

Hej... Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Men jag vill inte tynga ner mina vänner. De har nog med sitt ändå. Tur att man har bloggen då! :). Jag har verkligen problem... med mänskligheten. Min relation till de, men även min syn. Speciellt män. Jag vill både så gärna ha en man men samtidigt kan jag knappt stå ut med en, för i grund och botten fattas det fullständigt tillit. Det finns alltid rädslor och oro där som ligger bakom, som konstant spökar och gör sig påmind. Jag och en kompis pratade om män... deras dåliga sidor utav de så att säga. Deras onda, mörka, djuriska sida som alla män har. Helt plötsligt, från ingenstans. Så började jag att bryta ihop. Jag fick upp dåliga minnen, flashbacks. Saker som har hänt mig i det förflutna, som jag aldrig kom över. (Vad det exakt är tänker jag inte blogga om.) Mina närmaste vet ändå vad jag pratar om, vad jag har gått igenom. ALLA (speciellt inte främlingar) behöver inte känna till vartenda liten detalj om mig, mitt liv eller mitt förflutna. Men det har skapat ett djupt sår i min själ. Det är som att jag fortfarande blöder, jag har inte läkt ännu. Jag har ignorerat det så länge, låtsas som om det inte var viktigt. Som att "äsch, det som har hänt har hänt." Men sannngen är, jag har inte alls återhämtat mig, inte ens i närheten. Den bördan är väldigt tung att bära, så det går ut på andra människor istället, omedvetet. 

 

Jag har väldigt mycket ilska inom mig (dock har det minskats) det håller på och går över till ren sorg... Men jag är fortfarande i det stadiet där jag är arg, förbannad. Men jag håller på och omvandlar den ilskan till ren sorg istället... Vilket i sig är bra, det håller på och omvandlar till en viss acceptans. Men under tiden är väldigt jobbigt. Det är jobbigt att vara vaken om nätterna, gråta helt hysteriskt i timmar, sedan för att ta en paus för att återhämta mi styrka och sedan så smäller det igen. Det är inget jag kunde kontrollera riktigt, allt behövde komma ut. Det gör så fruktansvärt ont, att även blogga om det här gör mig ledsen och jag känner mig gråtfärdig redan nu ärligt talat. Tårarna rinner och jag måste bara acceptera det.  Det är tur att jag har Gud och bloggen att vända mig till, så jag slipper gå igenom allt det här helt ensam. Det här är svårt att prata om, jag föredrar att inte nämna det alls.

 

Angående Gud, så drömde jag faktiskt att Jesus besökte mig. Han rörde vid mig och helade mig. Jag kände en stark ström, en energi ifrån hans händer. Det var väldigt mäktigt. Men det första jag gjorde  när jag vaknade var att jag brast ut i tårar. Jag kände mig så nära Gud men även så nära denna hemska upplevelsen. Ärligt talat, jag vill inte gå igenom det här. Jag vill sopa under mattan och låtsas som om det aldrig ens hände mig. Inte tänka på det, ännu mindre blogga om det. Men jag kan inte ljuga för mig själv. Allt är redan uppe här på ytan för mig, så vad är meningen med att förneka det? Det gör endast allting värre. Jag måste ta denna smärta som det är och bara... lida. Samt försöka hålla människor utanför detta, varför ska be behöva hantera min djupa smärta? 

 

Jag känner mig helt slut, utmattad. Jag orkar inte skriva mer just nu. Jag är för slutkörd, trött och lite hungrig. Jag behöver få i mig något... Samt jag känner att jag behöver vara ifred just nu. Jag orkar inte med människor, jag är för utmattad och slutkörd. Orkar inte prata på som om jag inte mår dåligt... Tror jag behöver gråta ut lite mer ärligt talat, det känns så. Hur jag ska orka, det vet jag inte. Jag känner mig redan uttömd nog som det är. Men aja, det som händer, det får hända. Man kan inte kontrollera allting här i livet, speciellt inte känslor. Men ni får ha det så bra och sköt om varandra. Puss och kram. /Tanya

Av Tanya - 31 oktober 2015 20:49

Hej. Jag mår rätt så dåligt just nu. Jag har precis fått mens, jag har ont i hela kroppen. Jag känner mig typ som en gammal tant. Samt jag har ingen energi i kroppen och känner mig allmänt hängig. Jag hatar att må såhär. I vanliga fall är jag en utav de mer "tursamma" människorna som inte får någon riktig mensvärk eller mår så fysiskt dåligt. Jag brukar mest känna mig trött och hängig samt mina känslor/humör kan ändras kraftigt hela tiden. Men riktiga värk/smärtor brukar jag inte uppleva. Just denna gång är det lite tvärtom. Jag upplever inte lika mycket humörsväningar, dock har jag ont i kroppen och ont i magen. Jag känner mig känsligare och så öm. Usch, det suger verkligen att vara en kvinna. Ibland önskar jag att jag vore född till en man. Jag skriver inte det bara på grund utav mensen, men också på grund utav det förtryck, förväntningar och skit som kvinnor får hantera som män inte behöver ens tänka på. Samtidigt, så har ju också män deras bördor som vi kvinnor troligen inte behöver handskas med. Hur som helst, kvinna som man: Det suger att vara en människa ibland helt enkelt.

 

Angående något annat: Jag vet att de flesta firar Halloween men jag bojkottar Halloween helt. För det är inte kristet att fira Halloween (även om många oseriösa/ignoranta/omedvetna kristna firar Halloween.) Halloween är ju egentligen en ond högtid, det är nu man har gjort det till något "oskyldigt." Halloween har ju egentligen en mörk historia, folk som har hållt på med/håller på med ockulta, svart magi, dyrkar Satan och massa sådant vidrigt. Att jag bojkottar Halloween är inte för att jag har bara fått för mig det, utan för att det står faktiskt i Bibeln att man inte ska imitera det onda utan man ska hålla till det goda. Om jag firade Halloween så skulle jag imitera det onda genom att klä ut mig och gå all in i det på så sätt. Så det är egentligen inte SÅ "oskyldigt" i grund och botten som man säger och tror i dagens läge. På så sätt har jag ändrats mycket faktiskt. Jag var mer omedveten förut. Men eftersom jag läser Bibeln allt mer, fortsätter att be och så vidare så blir jag mer medveten om saker och ting. Jag utvecklas hela tiden som människa men även som kristen. Nu är det så att jag inte har firat Halloween under flera år, men det är för att jag inte hade intresset och kände "usch" utan att vara medveten om exakt VARFÖR jag inte gillar Halloween längre som jag brukade. Nu inser jag varför jag kände så - för det går emot Guds ord. Det är helt otroligt att jag kan ibland känna sådant innan man ens är medveten om varför man tycker, känner som man gör eller förstår vad som pågår med en själv och ens egen själ så att säga. Jag vill ocskå lägga till, att de som firar Halloween och inte är kristna: Jag dömer er inte. Det är oseriösa kristna jag stör mig på, inte icke troende på så sätt. För jag tycker såhär: Som troende ska man alltid göra sitt bästa att gå all in. Inte välja ut vissa delar utav Bibeln och skita i resten, för då är man inte så seriös som person/kristen/i ens tro.

 

Men nu så känner jag att jag har bloggat klart... Jag tänkte bara ta det lugnt nu, äta lite gott. Om smärtan förvärras/inte går över får jag eventuellt ta någon tablett för att lindra smärtan... Men än så länge är det inte så farligt. Vi får se hur jag kommer må imorgon. Planen är att jag ska ta mig till mamma imorgon, men om jag mår som jag gör nu och/eller sämre så kommer jag inte orka. Så förhoppningsvis så mår jag bättre imorgon. Men ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

Presentation


Jag Älskar Jesus! :)

Gästbok

Fråga mig

16 besvarade frågor

Omröstning

Tycker du att min blogg är intressant?
 Ja, jätte intressant!
 Ja, den är intressant.
 Ganska intressant.
 Helt okej.
 Nja, sådär.
 Inte riktigt...
 Nej.
 Nej, det är inte riktigt min stil.
 Nej, den är tråkig.
 Nej, den är ganska tråkig.
 Nej, den är jätte tråkig.

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2024
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards