Hej... Jag vet knappt vad jag ska skriva ens, det verkar som om jag bara bloggar nu för tiden när jag mår dåligt eller är känslosam. Nog har jag vart känslosam idag... Men sen så har jag vart den hela den här veckan hittills samt förra veckan. Så är det att leva med hormonrubbningar och stress: Då blir jag känslosam. Jag har betett mig så konstigt idag/de senaste dagarna. Idag när jag skulle äta middag t.ex så började jag att gråta mitt från ingenstans... så frustrerande! Då kan man ju inte fokusera på att äta förrän jag har lugnat ner mig. Det är också för att jag förändras konstant som person - till det bättre! Som jag många gånger har skrivit förut så går jag igenom en helalingsprocess. Jag accepterar inte alltid alla förändringar som sket, vilket i sig leder till lidande = en uppstressad och ledsen Tanya uppstår... 

Sen så är det så att jag konstant "växer" jag tar mer bättre beslut. Det är bra, men mina känslor håller inte alltid med mig. För många gånger att göra det rätta innebär att gå emot det man vill, sitt eget hjärtas begär. Det är som att stampa på sina begär och säga nej. Vilket ibland kan göra ont och då brister jag ut i tårar... Jag väljer fortfarande att göra det som är rätt, jag försöker gå på den "rättfärdiga" vägen. Men det finns alltid ett pris man måste betala, något man ger upp. Men med tanke på hur mycket det lönar sig i längden så är det värt det, helt klart! Men undertiden så blir känslorna lite upproriska, känslor bryr sig inte om vad som är rätt eller fel. Det bara finns där och stökar till liksom. Känslor och sunt förnuft går många gånger inte hand i hand för mig. Jag känner bara att jag är konstant i en limbo just nu. Det är det jag behöver just nu, det vet jag! Men jag gillar inte det... jag blir ledsen. Ibland tappar jag till och med fokus, tillfälligt. Men jag återhämtar mig ändå rätt så snabbt! :).

Det är så mycket som jag vill, som jag inte har. Jag vill mer än ALLT ANNAT bli frisk... Jag gråter många gånger över att jag är sjuk. Det lustiga är, det är nästan så att jag lider mer känslomässigt/psykiskt mer än vad jag lider fysiskt, trots det är fysiska sjukdomar jag har. Men jag blir SÅÅÅÅ LEDSEN. Jag känner att tiden rinner ifrån mig och här sitter jag... är ledsen, sjuk, lider på grund utav många olika saker. Sen så SAKNAR jag kärleken... Mellan man och kvinna. Jag vill verkligen ha det. Men det är just det jag måste säga nej till. För jag är allt annat än redo för det. Jag skulle bara låta rädslorna styra, på så sätt skulle jag förstöra mycket. Det är jobbigt att vilja ha så mycket som man inte klarar av att ta emot just nu. Hur sjukt det än låter, så tror jag inte ens att jag är helt "redo" ännu att bli frisk, att bli helt frisk från mitt lidande. Jag har en bit att gå... Lidandet gör så att jag konstant utvecklas/förändras hela tiden. Jag tror om jag mitt från ingenstans skulle bli frisk nu, så skulle det hindra min stora potential till att utvecklas till den bästa människan jag kan vara/bli. 

T.ex så har jag en känslokall, högmodig arrgoant sida. Om jag inte behövde kämpa för något längre, så skulle den sidan totalt sluka upp mig. För mitt lidande håller mig ödmjuk, det TVINGAR mig att ta fram det bästa ur mig, att tänka steget längre och ta mer bättre beslut här i livet. Vilket i sig är faktiskt en välsingelse i sig... :). Det förbereder mig även för att bli redo att ta emot kärlek i mitt liv utan att t.ex rädsla eller mitt högmod skulle ta över mig, som sagt. Men just nu... Så har jag en bit kvar. Då får man faktiskt gråta, vara ledsen, skratta, le, känna mig glad, ledsen, fridfull, stressad, galen, sansad. Ja, allt på samma gång. Det är okej att känna sig "knäpp" i allt det här. Det ingår, det är normalt. Jag är normal, men ändå annorlunda. Det är okej, om inte mer än okej faktiskt. Det här processen är riktigt bra för mig! Det är en STOR gåva från Gud. Tro det eller inte, men jag tackar Gud för den här möjligheten. Vågar jag nästan påstå att jag på ett sätt även tackar Gud för mitt lidande? Ja, jag tror det. Det tvingar mig att hålla båda mina fötter här på jorden, på bästa möjliga sätt. Jag VET att jag VET att en dag kommer jag att bli frisk... Jag kommer att må bra utan att konstant behöva uppleva dessa känslomässiga utbrotten/kaoset som jag upplever då och då. Jag kan nästan smaka, känna och lukta på friheten redan nu...

Jag känner att jag har fått ur mig det mesta. Så jag har bloggat klart för den här gången. Tack, för du som orkade läsa den här känslofyllda inlägget. Jag både log och grät medans jag skrev det här. Känslorna behövde jag få ur mig helt enkelt... Ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Hejsan. Jag kan knappt förstå att jag har redan bott ensam i ett halvår nu! Tiden flyger verkligen, haha. (Den 20 Mars flyttade jag in.) Jag känner att jag vill blogga av mig lite... Många gånger undrar jag (dagligen faktiskt) när detta krig ska ta slut? Som pågår i mitt huvud, inom mig nästan varje dag. Det är svårt för mig att leva ett normalt liv på grund utav det. Jag styrs av rädslor, det finns en hel del lögner som jag fortfarande tror på. Med det menar jag: I mitt huvud vet jag sanningen, men mitt hjärta vet inte om det. Det har inte landat ännu... det är därför jag ofta känner mig rädd. Rädd för att jag ska aldrig må helt bra, att jag kommer alltid på ett eller annat sätt må dåligt. Att kriget tar aldrig slut... trots hur mycket jag kämpar, så kommer jag ändå förlora i slutändan. Det är då man dör, inombords. Jag gör allt för att förhindra det, jag är stark det vet jag. Men alla har sina gränser. Vart går min gräns? Jag vet inte... Jag orkar kämpa ett tag till (åtminstone något år till) men sen så vet jag inte... Jag kommer aldrig orka kämpa ca 5 år till. Det är max något år jag orkar, sen så måste jag bli fri tills dess. Om inte, finns risken att jag aldrig helt vinner det här kriget. Jag gör verkligen mitt bästa, för det mesta trots mina svårigheter, sömnproblem, ångest och rädslor som spökar dagligen mer eller mindre.

Jag ber till Gud dagligen att han ska sätta mig fri. Jag tror mitt största problem är att jag VÄGRAR släppa taget om kontrollen. Våga lita på att allting löser sig. Jag är jämt spänd, redo att kämpa/slåss. Innerst inne tror jag på och VET att allting kommer lösa sig för mig. Men jag kan inte släppa kontrollen, släppa taget om det som plågar mig. Det håller mig vid liv även om det också förstör så mycket för mig. Jag låtar bara tankarna flyta fritt här... Jag funderar också på: Ska jag eller ska jag inte söka proffsionell hjälp? Been there, done that... Det har alltid slutat kasst ärligt talat. Kanske borde jag gå till någon terapeut? Bygga upp tilliten inom mig. Tilliten som inte finns för människor, knappt för mig själv ens. Det största problemet jag har är att jag verkligen inte litar på specifikt män. Jag har stora problem med de. Är typ rädd för att någon ska försöka kontrollera mig i framtiden. Men det kommer aldrig ske, jag är alldeles för dominant för det. För smart, medveten och jag har verkligen självrespekt. Men rädslan är dum, den är inte logisk. En utav mina större rädslor är att någon ska försöka skada mig genom kontroll/manipulation. Been there, done that... Jag är dock inte så naiv som jag brukade vara. Jag är mer skarp i sinnet men samtidigt paranoid. En stor del av mig vill inte släppa in människor, men samtidigt så är jag medveten om hur mycket det här egentligen skadar mig. Jag är splittrad, kluven, sårad. Jag är ärrad utav livet och människor i sig helt enkelt. But I won´t give up... Det finns inte på världskartan just nu.

Mer än något allt annat, längtar jag starkt efter kärleken... Men det kan jag inte heller ta emot just nu. Just för att tilliten inte finns. En relation/förhållande utan tillit är destuktivt. Det vet jag, just därför undviker jag relationer och allt sådant. Jag måste vinna det här kriget först för att orka med någon annan än mig själv, då jag knappt orkar med mig själv många gånger. Den här helgen har jag mest sovit och mått dåligt... Idag sprack det, började att gråta för stressen blev för mycket helt enkelt. Men nu är jag okej... Känner mig lite lugnare nu. Men nu så känner jag att jag inte har så mycket mer att skriva... så jag ska fortsätta lyssna på musik, eventuellt kolla på en serie innan jag äntligen går och lägger mig. Ni får ha det så bra. Puss & Kram /Tanya

Hej... Usch vad jag mår konstigt. Jag har ätit konstigt denna helg. Alldeles för mycket socker för min smak! Har käkat både gifflar, lite chips samt pannkakor (tar alltid socker istället för sylt till pannkakor, av ren vana.) Jag har bara sovit non stopp för sockret får mig verkligen att vara i obalans... Gissa vad? Jag är inte det minsta lilla frestad över att fortsätta trycka i mig massa socker. Om något får det mig att bli avtänd! Det är så konstigt... på helgerna förut "vräkte" jag i mig socker utan problem, ibland så pass mycket tills jag började bokstavligen må illa/få ont i magen. Det jag nämnde nyss om det jag har käkat i helgen, var ingenting jämfört med det jag brukade stoppa i mig... Snacka om att verkligen behandla min kropp som en pappersskorg, haha! 

Jag har verkligen förändrats... Jag tror jag prioriterar helt annorlunda nu. Att jag är på något sätt är med medveten. smartare men även har fått avsmak på den livsstilen jag brukade ha förut. Haha nu får jag låta som om jag vore värsta hälsofreaken. Det är jag tyvärr inte... Jag kan fortfarande äta snabbmat nån gång samt jag är ganska dålig på att få i mig tillräckligt med grönsaker, är bättre på att få i mig frukt. Jag äter "helt normalt/okej" så att säga, bara det att jag inte alltid äter så ofta som jag borde (var tredje timme.)Men mitt mål är att bli hälsosammare i längden. Minska på sockret i allmänhet är jag redan duktig på, behöver göra andra och bättre prioriteringar i mitt liv nu. Vilket jag är redan på väg dit, vilket jag känner mig stolt över faktiskt :). 

Denna helg har jag först vart hos mamma (hela fredagen i princip) och nu på lördagen var jag med Nathalie, sen i söndagsnatt var jag också med henne (spontant, inget planerat.) Idag har jag mest sovit bort hela dagen, tyvärr... Imorgon ska jag ta mig iväg till hemgruppen som äntligen börjar igen. Jag har verkligen saknat det och jag mår så otroligt bra av att vara där! Jag känner mig mer "hemma" med andra kristna människor än att umgås med icke kristna så att säga... Faktum är, jag känner mig oftast någon slags "utanförskap" med icke kristna än med kristna. Man kan inte dela sin tro på samma sätt... Därför har jag insett och kommit till det faktum att jag kommer aldrig kunna i framtiden gifta mig med en okristen man. För jag måste ha någon att dela min tro med, kunna be tillsammans, gå till kyrkan med tillsammans och så. Det sista jag behöver och skulle orka med är att bo med någon, känna som om man är nästan "främlingar" när det kommer till vissa områden i mitt liv, till exempel min tro. 

Det skulle jag aldrig orka med, det är för psykiskt påfrestande. Jag levde med en mamma i många år (hela mitt liv) som aldrig kunde dela samma tro med mig, det var riktigt tärande. Jag helt enkelt behöver någon som har en djupare förståelse för mig och även ha en relation med Gud, precis som jag har. Jag kommer annars aldrig bli genuint lycklig eller känna inre frid på något sätt, även om han skulle vara "perfekt" i övrigt, tyvärr.

Men ja, nog med det... Nu tänkte jag fixa lite dipp, morötter och dricka upp den läsken jag har kvar innan den helt smakar avslagen (då klarar jag knappt av att dricka det.) Samt jag ska se på någon serie. Funderar på att se på en ny serie jag inte har sett förut, då de serierna som jag följer nu går rätt så segt... 1 avsnitt i veckan är segt och vissa andra serier har uppehåll just nu (som jag följer.) Men ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Hejsan! Utan att jag har tänkt på det eller ens insett... så kom jag på nu IDAG hur mycket framsteg jag faktiskt har gjort! Ibland ser man inte alla framsteg man gör eller hela helheten. Ibland fastnar man upp vid att oroa sig och sådant. Jag har dramtiskt minskat på sötsaker. Med dramatiskt menar jag att jag hade inte ätit bakelser, godis eller choklad i ca 1 månad! Varken på helger eller vardagar. Min enda "last" har varit att jag har druckit läsk och lite stjärnchips emellanåt (men självklart åt jag stjärnchips på helger) men mestadels har jag ätit snacks som dipp och morötter... och gissa vad?! Jag är så STOLT över mig själv. Jag märker verkligen en stor skillnad! Jag är gladare, piggare, mer klar i huvudet och sötsuget har minskat dramatiskt... Även mina hormoner är stabilare, får inte lika kraftiga humörsväningar på samma sätt längre... Samt min hud mår bättre. Jag är mindre torr (jag använder alltid hudvårdsprodukter både morgon och kväll) och jag känner att min hud tar upp fukten mycket bättre nu... jag har fortfarande smått torr hy men inte alls lika hemskt som det var innan. Dessutom så har jag och mamma bestämt att vi ska snart nån gång gå på en ansiktsbehandling tillsammans! Då tömmer man bland annat porerna men även fyller huden med fukt och vitaminer... åh vad min hud kommer må ännu bättre då, haha! :)

Idag åt jag lite tårta, mamma köpte hem en till mig... Jag trodde att jag skulle älska den och sluka upp den, då jag har alltid älskat sötsaker. Men nej... jag tyckte den smakade alldeles för sött och sliskigt. Det är så bra, för det bevisar verkligen att jag har avvänjt mig/fått avsmak på att äta sötsaker mer "regelbundet." 

Men ja, nog med det... idag har jag inte alls gjort så mycket. Jag har mest diskat lite och tagit det lugnt hela dagen idag. Det har vart tråkigt väder/regn så man känner inte för att göra så mycket heller. Har mest kollat på tv... sen efter jag har bloggat klart nu ska jag nog se på någon serie :). Jag kände att jag ville bara blogga om något positivt, för det är enkelt att bara se det dåliga och inte det som är bra... Men jag känner mig glad, nöjd och tacksam så som det är just nu! :) . Saker och ting går framåt, även om allting inte sker samtidigt såklart. Huvudsaken är att det går framåt även om allting inte går så fort som jag hade velat. Men som sagt, jag ska inte klaga just nu... Jag är tacksam. Men nu så känner jag att jag har bloggat klart. Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Hejsan! Igår fyllde jag år, jag blev hela 25 år... Wow, jag börjar nästan bli "gammal" haha :P. Jag fick en hel del pengar igår och fått även en handväska. För det är det enda jag har önskat mig i år - att få pengar. Så direkt så började jag att shoppa. Alltså jag beställde från nätet, Jag köpte ett rött läppstift från Mac (den heter All fired up) Även Bobbi brown shimmer Bricks (det är highligher och "ögonskuggor" i en.) Jag köpte även pennvässare till smink och 2 olika settings sprays från Urban decay (det gör så att sminket håller lämgre samtidigt som den återfuktar huden.) Så idag har jag vart på stan med mamma. Jag köpte lite saker och åt mat, fikade, handlade lite och sen tog mig hemåt. Jag köpte en schampoo och balsam från märket Kerastasé (tror jag det stavas.) Egentligen kostar 1 schampoo för nästan 300 kronor. Men idag kostade Schampoo OCH balsam tillsammans för 399 kr. Väldigt bra pris måste jag säga! Sen så fick jag större gratis prover av samma märke, fast annan linje. Det jag köpte är specifikt för lockigt hår. Det som jag fick som gratis prover är specifikt för mer torrt hår. Det ska bli kul att testa faktiskt! :). Jag tänkte egenligen köpa ögonkräm idag också (då jag är i behov av det) men den jag tänkte köpa fanns inte på lager... så fick en prov på en annan ögonkräm istället från märket Bliss. Jag ska använda den och se vad jag tycker om den... Tycker jag mycket om den så kommer jag troligen köpa den!

Ikväll ska jag bara ta det lungt... Se på någon film, äta lite gott och se på serier. Jag ska inte göra så mycket mer än så riktigt. Jag ville bara blogga lite snabbt, hade inget speciellt så att blogga om egenligen... Så nu avslutar jag det här då jag känner att jag har bloggat klart. Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Hej. Jag känner mig så otroligt trött. Både när det kommer till psyket men även fysiskt. Denna äckligt sjuka värme förstör så mycket för mig. Jag vill inte ta mig ut på grund utav att det känns mer som ett helvete än en sommar, samt det triggar igång min ångest. Nej, jag gnäller inte på samma sätt som typiskt svenskar gör. Jag tycker det ÄR skönt när det är svalare, de dagar de regnar och inte känns som ett helvete. Ni kanske märker att jag är lite irriterad? Det är jag och jag ska också berätta varför... Jag har på senaste tiden nästan helt slutat blogga (som ni märker.) Jag trodde först det var för att jag bara tappade intresset eftersom jag mådde bättre och flyttade. Visst var det lite så också, men nu när jag mår dåligt igen har jag hållt mig igen från att blogga. Varför? Jo... För jag inser, vad jag än skriver (oavsett om det är om shopping eller min psykiska ohälsa) så finns det människor som läser min blogg och sedan jagar mig. Predikar för mig hur jag ska leva mitt liv osv (som om jag inte redan visste allt detta!!) Ta det inte på fel sätt. Jag har känt mig tacksam över detta. HAR. Nu är jag bara irriterad. För jag känner mig konstant pressad och jagad av folk i allmänhet. Jag hatar det,

Jag har flera gånger under denna sommar seriöst tänkt på att helt bryta kontakten med nästan alla människor. Blockera deras nummer, se till att de inte kan få tag på mig via Facebook osv. För jag är trött på att konstant få höra meningslösa predkningar som jag har hört 100 gånger om. I verkligheten jagar folk mig och skriver jag om för mycket shopping eller psykiska ohälsa här så jagar vissa mig med! Låt mig va. Försvinn. Så länge jag inte skriver att jag har självmordstankar och tänker ta mitt eget liv, så har ni ingen rätt att jaga mig och hålla på. Jag vet att ni menar väl. But enough is enough. Jag orkar inte längre. Jag har hållt tillbaka med bloggandet bara för att folk ska sluta jaga mig och få reda på ännu mer information om mig, mina känslor, tankar och liv. Nu tänker jag göra som jag själv vill. Hör du av dig på grund utav det jag skriver i bloggen så finns risken att jag ignorerar dig. Jag vill inte höra det. Inte igen. Jag vet redan allting. Jag är bara inte kapabel till att fixa allting. Jag känner mig bara pressad och stressad då. Jag önskar jag vore lika ensam som jag känner mig faktiskt. Smärtan hade vart mindre då. 

Ni får bry er - från distans. Kontakta inte mig på grund utav sånt här. Det gör bara så att jag vill sluta blogga på grund utav er. Jag ändrar inte mitt beteende - jag visar det bara mindre så det ser ut som att jag gör framsteg. Ibland gör jag det, ibland inte. Jag har till och från även eskalerat lite med shoppingen (inget extremt som hindrar mig från att ta ansvar för mina räkningar, hyra osv.) Så ansvarslös och dum är jag inte. Jag har låtit bli att blogga om shopping nästan helt på senaste tiden. Jag vill inte höra predkningar. Mitt liv, mina pengar, mitt beroende. Leave me alone! (Fast beroende är fel ord. Förut om jag inte shoppade började det att klia i mina fingrar och kände rastlöshet. Nu är det inte så längre. Däremot är jag lite fäst vid det. Jag shoppar bara för att jag KAN - Inte för att jag har det behovet.)

Sorry för att jag gnäller mycket. Jag vet att folk menar väl. Men man måste kunna blogga om sina innersta känslor och tankar utan att bli jagad, höra att jag borde söka proffsionell hjälp och så vidare. Jag blir även jagad i verkliga livet som sagt. Det blir lite för mycket och för påfrestande för mig. Jag har en diagnos som gör livet svårt nog som det är för mig,  jag har för i helvete inte cancer. Sluta bete er som om jag behöver all hjälp i världen. I don´t! Jag har inget mer att lägga till känner jag. Jag har nu fått ut det jag vill ha sagt. Hejdå. /Tanya

Hej... Som ni har märkt har jag hållt mig borta ett tag. Jag har inte velat blogga eftersom jag har igen - börjat må sämre och sämre. Jag ville inte blogga om det. För jag vill inte folk ska se det. Jag vill inte folk ska räcka ut en hand/börja jaga mig. Då jag vet att en del nära och kära läser min blogg. Så det känns tufft för mig att skriva det här. Jag är ärligt talat, så otroligt trött på mitt beteende. Dessa besattheter och beroenden jag konstant skapar för mig själv. Jag ville ha hjälp, fast på mitt eget sätt och mina egna villkor (som vanligt.) Men jag börjar bli trött på det här. Om jag inte älskar mig själv nog att hjälpa mig själv, vem kommer göra det? Det är så att knappt någon vet vad jag verkligen går igenom just nu. Jag har isolerat mig från människor och dolt detta. Jag ville leva i min förnekelse, så jag kunde fortsätta med mitt självskadebeteende. För det är precis det här är... När man inte hjälper sig själv, så skadar man automatiskt sig själv. Jag känner mig ledsen och skamsen. Jag har känt mig så otroligt frånvarande från allting i princip. 

Jag kan tyvärr inte skriva exakt vad det är jag kämpar med... Men jag kan säga såhär: Det pågår på grund utav att jag har en ilska och jag har en stor misstro till mänskligheten överhuvudtaget. Blir det inte bättre snart... så funderar jag att kanske gå till en terapeut. Psykologer hjälper inte då de är i princip som en skolkurator, haha. Jag är trött på att vara trasig inom mig. Jag fattar dåliga/sämre beslut på grund av det. Inte alltid, men när det kommer till vissa saker har det tyvärr blivit så... Jag måste rädda mig själv. Jag vill inte må dåligt längre. Jag är trött på att konstant känna behovet av att skapa beroenden eller besattheter för mig själv som bara slukar upp mig och skadar mig själv. 

Jag känner att jag har inte så mycket mer att skriva... Jag ville bara skriva av mig. That´s it. Nu så ska jag ta tag i lite saker här i hemmet tänkte jag... men först ska jag fortsätta lyssna på musik. Men ni får ha det så bra. Sköt om er... Puss och kram. /Tanya. 

Hejsan! Idag för exakt 3 månader så flyttade jag hit där jag bor nu. Så jag har med andra ord bott ensam i hela 3 månader nu :). Jag ville blogga innan det blir midnatt så det är fortfarande den 20 Juni, för den 20 Mars flyttade jag in hit... haha :P. Jag vet egenligen inte vad jag ska skriva, men något får jag säkert ur mig.

Igår (när det var midsommar) så har jag firat det med familjen och släktingar. Det var trevligt. Idag har jag mest sovit. Jag har massor med saker att ta itu med! Räkningar, disk och sådant... Som jag har skjutit upp med (alltså disk och sånt, när det gäller att betala hyra och räkningar i tid så är jag punktlig!)

Det märks att jag vet verkligen inte vad jag ska blogga om då jag skriver så ointressanta saker, haha! Jag känner mig mest halvt seg och trött. Men annars så mår jag bra/helt okej. Det är mycket som jag går igenom just nu. Det är en massa känslor som jag har förtryckt så länge, allting kommer upp till ytan just nu. Min ilska, sorg, glädje, ja ALLTING kommer upp till ytan. Jag klarar av det, men det kan bli överväldigande ibland. Jag har fortfarande inte hittat balansen trots jag har bott ensam i 3 månader nu. När det kommer till rutiner och så, då blir mina känslor ännu intensivare till och från. Jag kör verkligen över mig själv! Antingen så tar jag tag i ALLTING under en och samma dag (upp till flera dagar i rad, det är inte bara en enda dag) så jag sen blir helt slut och orkar inte göra något under åtminstone 2 dagar. Det är därför min disk har växt till sig och så... Jag tänkte diska inatt innan jag går och lägger mig, jag mår seriöst psykiskt dåligt av att se mitt hem i mindre perfekt skick. 

Jag vet inte vad mer jag ska skriva, så jag avslutar här. Jag lovar att snart blogga igen, alltså innan månadens slut... Det behöver jag verkligen. Men ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya