Hej bloggen och alla där ute som läser min blogg! Jag har inte sovit något inatt, har vart alldeles för ledsen. Jag har haft tok för mycket fokus på hur lite jag vill fira julen för att en i släkten kan vara rätt så elak mot mig, så det har skapat en ängslighet i mig som tyvärr har bara växt mer och mer ju mer jag försöker skjuta bort det men desto mer dyker det upp i mitt huvud intensivare, som en påminnelse om vad jag inte tar tag i, utan jag försöker snarare fly från smärtan då. Sen så har jag en tid nästa vecka, ska röntgas och jag är så nervös. Nervös över att få goda nyheter, hur konstigt det än låter! Jag vill INTE höra att allt ser bra ut, för då är jag på ruta ett igen och har ingen aning om hur jag ska handskas med min mage och blir indirekt beroende av mina mediciner då, vilket är det sista jag vill och det är inte ens hållbart i längden för tarmarna. Åh vad jag hoppas att jag har cystor eller gallstenar i magen så man kan fixa mig! Snälla Jesus hjälp mig nu, jag kommer tappa så mycket mod och hopp om inget görs åt detta. Jag har plågats sen i Augusti månad och tar nu även smärtstillande tabletter för att kunna sova, vilket jag inte gjorde förut! Nu behöver jag verkligen ett genombrott! Det här har gjort mig sjukt deprimerad. Att leva i ovisshet och att tanken på att inte få rätt hjälp oroar mig faktiskt, eller snarare inte få hjälp överhuvudtaget. Jag har inte så särskilt stor tillit överhuvudtaget till det här ruttna systemet eller till läkarna faktiskt. Ibland har jag fått agera som min egen läkare när läkaren har förut gett mig korkade råd, som går emot all logik för mig, och jag gjorde det med all rätt!

Jag är självklart inte endast ledsen och deprimerad över magen, det är också på grund utav själva ovissheten, hormonerna som spökar, dålig dygnsrytm, samt att jag är inte nöjd med hur jag lever just nu (uppenbarligen.) Jag är också ledsen att jag får kämpa med allting. Jag har 3 andra kroniska sjukdomar att leva med: Diabetes typ 2, hormonrubbningar samt benskörhet. Det är varken lätt eller roligt att leva såhär. Konstant tänka på sin hälsa och försöka leva kring det samtidigt som allting faller samman och man tappar motivationen. Men jag vet att jag kommer få tillbaka den snart. Troligen efter nyår när allt det jobbiga är förhoppningsvis över!

Jag funderar på att gå till kyrkan sen men vi får se om jag ens är vaken och orkar, jag har som sagt inte sovit något inatt och skulle egentligen behöva få sova ut. Ja jag vet, jag förstör mitt dygnsrytm men det har vart sådär knas ett tag nu då jag är verkligen i obalans. Så pass obalanserad så jag skiter i att ta mina diabetes mediciner nu, dvs metformin. Men jag kompenserar upp det lite genom att ta oftare promenader. Jag tar inte mediciner just nu delvis för att jag sover, äter och lever sjukt oregelbundet just nu men också för att tabletterna gör mig illamående och jag orkar helt enkelt inte längre. Det är för mycket kamp med allting på en gång så då brukar jag ha en tendens att backa undan tills jag känner mig säker nog i mig själv och stark nog att ta tag i en kamp. Men just nu pågår flera kamper och jag orkar bokstavligen inte kämpa med kamper i vartenda område i mitt liv, nu får det vara nog!!

Aja jag har inget mer att skriva om just nu, ska fortsätta lyssna klart på en predikan och så får vi se hur jag gör med kyrkan. Ni får ha det så bra och sköt om er. Jag hoppas ni mår mycket bättre än vad jag gör just nu i alla fall! Puss och kram! /Tanya.