Hej hej, jag kände för att blogga nu på morgonen. Jag saknar att gå till min försmaling, har inte vart där i över 2 år nu, tack vare pandemin... Angående Corona och skit, så har det utökats igen har man fått läsa och höra... Suck! Jag som hade hoppats på att vi hade blivit av med skiten för alltid. Men men, det är som det är. Jag njuter av att leva fritt igen, kunna röra på sig som man vill utan att konstant tänka på avstånd eller bli begränsad av sitt umgänge eller fysiskt kontakt. Jag vill gärna inte bli begränsad igen. Men vi får se hur det blir längre framåt, just nu så har jag min frihet kvar än så länge, ovaccinerad och tänker förbli ovaccinerad också. Jag hade inte ens på mig den där fula masken på mig ute som alla andra hade, självklart höll jag avståndet, tvättade och spritade händerna ofta (de 2 sistnämna gör jag fortfarande av ren vana nu.) Jag vet typ inte vad jag ska skriva, hade massa  i tankarna nyss men känner mig lugn nu, delvis för jag är trött och delvis för jag lyssnar på lovsånger, det brukar antingen lugna ner mig så tankarna inte snurrar mer (sådär konstigt selftalk eller negativa tankar dvs.) Eller så får jag positiva tankar, Gudomliga tankar, tack Jesus!

Senare idag ska jag ut med min mamma och äta gott i en grekisk restaurang, mums, det ska bli gott. Jag ser fram emot det. Vi får se om jag bloggar något om det senare eller inte, beroende på om jag känner för det och om jag har något på hjärtat eller inte helt enkelt. Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva mer så jag avrundar här, tänkte egentligen skriva så mycket mer/annat, men vill inte prata om my struggles right now så att säga. Jag blev precis lugn i sinnet av lovsångerna som jag skrev tidigare. Tack Jesus för att du kommer med din frid och stillar mig!   . Ni får ha det så bra, puss och kram! /Tanya   

Hej hej bloggen och alla där ute! Ville prova på att blogga med någon annan färg än rosa/lila som jag alltid brukar köra med egentligen! Jag har vart med om lite andligt motstånd idag. Vad innebär det kanske någon undrar? Det innebär när man får tankar om sig själv och/eller sitt liv som inte stämmer överens med Guds tankar och vilja för en, det kallas för en andlig attack. Så jag har i timmar lyssnat på lovsånger, bett, jag har även pratat och bett med en broder i Kristus tidigare idag. Jag beställde hem lite gott att äta också. Grekisk mat!   . Jag mår mentalt bättre nu. Jag började aldrig må dåligt fullt ut, blev lite grinig bara för jag är/var trött på att leva på existensminimun tills jag får sjukersättning godkänt, som tur är så är det inte Försäkringskassans händer längre, utan det avögr en domare denna gång, Försäkringskassan älskar ju att folk ge avslag fast även man har rätt enligt lag att få sjukersättning och man behöver det framförallt! Hade jag kunnat jobba som alla andra så hade jag ju gjort det såklart. Men energin räcker inte till, tyvärr. Men man ska inte fokusera för mycket på sig själv eller sina omständigheter, på det som fattas en. För det visar brist på tacksamhet och på tillit att allt kommer att gå bra, man fokuserar på det man inte har/det man inte vill ha som kan få en att tappa modet. Som kristen ska vi alltid tacka Herren i allt och säga till Herren vad det är vi behöver och Han lyssnar på oss och ger oss bönesvar enligt Hans goda vilja, om det man ber om är det bästa för en. I det här fallet är detta det bästa för mig, för att leva på existensminimun är knappast Guds perfekta goda vilja för mig. Så bönesvaret är på gång, jag behöver bara ha tålamod och fokusera på det goda jag har i mitt liv undertiden och tacka Gud i förväg att jag har redan fått sjukersättning godkänt i Jesus namn, det är vad det innebär att leva av och agera ut i tro!   . 

Jag passade på att ta lite nya bilder på mig själv också nu för en stund sen. Ja, jag har inte så mycket mer att tilläga. Jag hoppas att ni mår bra, ha det så bra. Och kom ihåg att vara snäll mot er själva, låt inte mörka tankar trycka ner dig, säg bra saker om dig själv och ditt liv! För det finns liv och död på våran tunga. Puss och kram! /Tanya     

Hej hej bloggen! Jag blev helt plötsligt bloggsugen, jag vet inte varför. Känner bara insperation och flöde inom mig just nu. Idag har jag inte gjort något alls nästan, jag har sovit mest, pratat i telefon med en killompis till mig och kollat på ett kristet live, en med predikan och lovsånger. Jag kände mig inspirerad efter det att blogga faktiskt. Jag mår väldigt bra just nu. Jag är glad, rofylld och bara allmänt ser fram emot livet i sig. Jag tror när vi är nöjda, glada och mår bra, det är då vi kan ta emot välsignelser i våra liv, kanske upptäcka nya äventyr eller roliga saker i livet, eller uppskatta sig själv helt enkelt bara. Jag uppskattar livet just nu som det är och jag uppskattar min älskade Jesus också   . Jag tänkte på en grej tidigare idag också, hur många av oss människor vill hitta hem, hur många av oss vill vara som "alla andra." När man inte är som alla andra. Men att vara som alla andra är överskattat, det finns bara en som du. Gud skapade oss alla unika. Jag brukade kämpa emot och var även ledsen förr när jag fick reda på att jag har Asperger minns jag, men jag är så mycket mer än så. Mitt värde ligger inte i mina diagnoser eller hur andra ser på mig eller hur de behandlar mig, mitt värde ligger i Jesus Kristus, hur Gud ser på mig. And guess what? Gud älskar oss människor, Han ser oss som värdefulla. Han älskar människan men hatar synden som man brukar säga.

Varför hatar han synden? För det förstör oss, vi missar det goda Gud har för oss då. Jag vet och har märkt att jag mår alltid så mycket bättre när jag umgås med Jesus. Han fyller mig med Hans kraft, kärlek, glädje, genom Den Helige Anden. Jag håller på och lär mig/tränar bort att bry mig vad människor tycker, tänker och anser om mig när det inte är i överens med sanningen, är upplyftande eller om det är inget man kan göra något åt. Konstruktivt kritik är bra, för då kan man utvecklas och jobba på sig själv, men är det bara tomma/elaka ord så är det inget man ska ta åt sig utav. Man stänger ute energitjuvar då helt enkelt och fokuserar på Jesus, sig själv och sitt liv. Man gråter inte över "hon sa si, han sa så" för vad dem säger om en spelar ingen roll om det inte är Guds tankar för/över dig. Guds tankar är alltid dem bästa och högsta, Han ser inte på oss såsom människor kan se på oss. Han ser på oss med kärlekens ögon     . Att bli frälst är det bästa beslutet någonsin jag har tagit i mitt liv, så mycket som Jesus har befriat mig ifrån. Självmordstankar, självskadebeteende, tankar om att man är värdelös, ångest, oändligt sorg, panikångest, panikattacker. För allt detta jag nämnde precis är andemakter. Det är INTE du, det är demoner! (Jag pratar inte om att vara demonbesatt här, även om det såklart finns såna människor med.) Jag pratar om att Gud inte skapade oss sådana. Gud är frid, ljus, rättfärdighet, godhet, kärlek, det finns inget mörker i Fadern. 

Wow vad inspirerad jag kände mig av att blogga! Jag tänkte avrunda detta inlägg nu. Jag fyller år denna månad, jag blir 32 år gammal (eller snarare ung då, hehe.) Nu den 29 Juli. Kul, tycker jag! Jag har dock ingen aning om hur jag ska fira mig/bli firad. Men det är en mindre viktig fråga ärligt talat. Jag tänkte strax gå och duscha, blir sen att äta lite gott... Chips, dipp, med morötter och Pepsi Max, mums! Jag saknar att blogga ofta som jag gjorde förut. Men jag använde bloggen mycket förut för att skriva av mig, jag mådde så dåligt då så jag kände att jag behövde det då. Men nu mår jag så bra nuförtiden så jag har inte riktigt känt av behovet av att skriva av mig då, men jag gillar ju att skriva, att uttrycka mig, så då borde jag göra det på både gott och ont och inte bara på ont. 

Denna sommar har jag mått ovanligt bra. Ingen depression, jag tror att en stor del av det har att göra med att det har vart så sval i år, då värme bringar fram stress i mig och för mycket stess så kan man bli nedstämd/deprimerad. Ingen mår ju bra av att leva under konstant stress. Men det är också andemakter, depression är aldrig från Gud och det finns befrielse hos Jesus Kristus, som jag också har fått smaka på många gånger i mitt liv. Tack Jesus!     .

Ni alla får ha det så bra, Gud välsigne er och ta hand om er. Puss och kram! /Tanya.   

Hej hej bloggen och alla som läser där ute. Ikväll är jag på en sådant humör där ja bara vill blogga och skriva av mig, jag reflekterar mycket nu. På min barndom, på mina diagnoser. Och även nu idag i mitt vuxna liv. Ja, jag skrev diagnoser. Som många vet om, så har jag diagnosen Asperger syndrom, jag tyckte att jag fick den diagnosen sent i livet, när jag var 20 år gammal. Men nu i våras har det bekräftats att jag har ytterligare en diagnos, som går hand i hand, som jag har tänkt/misstänkt flera gånger men inte gått djupare på det hela. Jag har nämligen ADD också. Det vill säga koncentrationssvårigheter, svårt att slutföra och även ibland påbörja uppgifter. Jag fick den diagnosen av min nya psyaktriker, honom tycker jag mycket om. Han är väldigt lyhörd och han är lätt ha att göra med, tänk om alla kunde vara sådär inom vården, det hade vart underbart!   . Men men, världen ser ut som det gör idag och det har man accepterat sen länge tillbaka. Jag har valt att prova på att medicinera för min ADD, då det ska utöka fokus och energi. Första dagen jag tog det blev jag väldigt glad. Kände mig euforisk, sa random knäppa roliga saker som jag kan göra ibland när jag hamnar i det goda humöret och sinnestillståndet, men jag älskar det med mig själv, för man är helt sig själv utan massa filter utan att man är "dålig" på något sätt, Alltså man är inte elak, utan bara glad och flummig och det som kommer ur mitt hjärta är massa lustigheter och mycket om Jesus. Det hjärtat är fullt utav,det talar munnen står det i Bibeln ju. Okej, tillbaka till mina mediciner igen. Jag tar Medikinet, 10 mg. Jag höjde till 20 efter en vecka som min psyaktriker sa, men det fungerade inte för mig. Jag blev deprimerad, håglös, blev lite apatisk, väldigt ledsen, hysteriskt ledsen även, jag grät en massa för det mesta. Jag var såsom jag var under hela förra sommaren. Usch, jag är så glad för att den perioden i mitt liv är över! Jag mailade min psyaktriker och frågade om jag kunde sänka dosen igen. Jag fick även högre puls och hjärtklappningar, vilket ska vara en vanlig bieffekt i början. När jag sänkte dosen igen så blev jag fort mig själv igen, fast ett gladare jag!

Hur har mina mediciner påverkat mig i helheten, kanske någon undrar? Nu när jag har tagit det i över 2 månader så har jag landat i det hela. Jag kan ärligt talat säga att jag mår bättre utav dem. Jag är gladare, piggare, jag är mer social med människor då jag orkar mer och har mer energi. Det finns inte mycket nackdelar men lite få: På grund utav att jag har blivit mer social av mig så har det också utökat min ensamhetskänslan en aning om jag inte umgås med folk, förut hade jag en aning såna problem med fast i mindre grad, just för att jag hade inte energin. Jag har dock fortfarande ganska dåligt korttidsminne, det har dock blivit en aning bättre. Jag blir inte lika rastlös som förr, däremot kan jag bli väldigt speedad om jag kombinerar det med ren socker, åtminstone med vanlig Coca-Cola har jag märkt. Nu till September så ska man kolla upp det igen, se om jag ska stanna vid 10 mg eller om jag ska höja lite. Då vill jag inte ta dubbla som sist för det mådde jag inte alls bra utav, min kropp fick en chock!

Jag vill då ta 15 mg istället för 10 och ta det därifrån. Egentligen så är det så att i längden var planen att man skulle landa vid 40-50 mg, men min psykatriker sa att det inte är ett måste, att det är väldigt invinduellt detta och om detta dos passar bäst för mig så kan man stanna här, istället för att behöva byta mediciner. Detta klassas som en mild narkotika klassade medicin. Jag är egentligen som person emot narkotikaklassade mediciner, för att man inte vill bli beroende. Men detta ska vara så pass snällt och milt att det inte ska göra en beroende. Effekten ska inte heller avta eller sluta fungera, har jag förstått det som. Jag är generellt emot "lyckopiller" alltså antidepp, för antidepp kan vara starka grejer, beroendeframkallande, samt man lägger locket på, slutar man med det så kommer alla ens besvär tillbaka om man inte har bearbetat sina bekymmer från grunden. Till exempel som trauman och sånt. Men detta är inget lyckopiller på så sätt, min hjärna rent naturligt fattas dopamin, så detta ska utöka glädje genom att få bättre fokus, vi är gjorda för att må bra och ha bra fokus istället för att ha 1000 tankar i ens huvud och som man allmänt har svårt att stilla sig rent mentalt. Sen så tror jag att välmående kommer också ifrån att ta hand om sig själv, i kroppen och sinnet och själen. Vara snäll och nådig mot sig själv, förlåta sig själv och andra, vara tacksam, ta hand om sin kropp, och förnya tankarna. Bryta gamla vanor och dåliga/destruktiva tankemönster. Bibeln är väldigt bra på så sätt, det är rena terapmin för själen, rent balsam, som en frisk fläkt under en varm sommardag där man behöver svalkas.

Nog om mediciner, jag vill skriva lite om annat nu... Men lite kort, för detta är väldigt långt ändå. Haha, jag tror att om jag bloggade oftare så hade jag troligtvis skrivit kortare inlägg då jag hade uppdaterat oftare vad som sker i mitt liv, och i mina tankar och personliga utveckling och min vandring med Jesus kring min kristna tro, istället för att dumpa ner allt under ett inlägg och sen inte skriva mer på ett halvår och sen göra så igen. Orkar någon ens läsa allt detta? I don´t blame you if you don´t, haha. 

Jag skrev förra året i höstas där att jag hade blivit avvisad. Det är så att jag har en rätt så nära killkompis till mig, han är "ny" (Vi har känt varandra i ett år nu.) Han gillade mig mycket i början men jag var osäker på vad jag kände, vi träffades en gång förra året i April och wow, jag insåg att jag tycker mycket om honom. Han känns som min bästa vän, min själsfrände. Vi klickade väldigt bra. Det var så uppenbart att vi tyckte om varandra. Tyvärr blev det inte mycket mer än så, han var helt enkelt inte redo. Nu ett år senare har jag för en månad sen bekänt att jag gillar honom. Jag var dock diffus med flit kring om det endast var vänskap eller mer, för jag ville inte riskera att bli avvisad och sårad. Han blev då väldigt glad och ville huxflux träffa mig igen senare samma kväll. Jag var tvungen att säga nej tyvärr, vilket jag märkte att han blev besviken utav, för det var lite för sent... Hade han erbjudit mig att jag kunde sova över där så hade jag dragit dit, men jag hade ingen lust att dra dit runt 22 tiden för att åka hem sent på natten eller tidigt på morgonen. Och så ingen får för sig något: Nej, vi hade uppenbarligen inte vart intima med varandra (även om vissa, eller snarare typ alla mina vänner tror att något romantiskt hade skett mellan oss om jag hade dragit dit.) Men det jag menar är att vi båda är kristna och vi båda vill vänta med sex tills äktenskap, oavsett vilka vi än gifter oss med. Sen dess har det inte skett så mycket mer mellan mig och honom. Han blev glad men överväldigande över min bekännelse, så känner jag honom rätt så övertänker han säkert detta, vill ta det som det kommer. Jag tror att han tycker om mig med på något sätt, den känslan har jag. Om det är Guds vilja (vilket jag hoppas och tror) så kommer det bli han och jag. Jag vet om att Gud har det bästa för mig så det förlitar jag mig på. Han och jag träffades igen i våras, innan jag "bekände" hur jag känner för honom... Så ja... Fortsättingen följer!     .

Detta var jag i Februari månad! 

     
Dessa 3 bilder togs i Mars månd, samma dag som min yngsta moster fyllde år, + jag träffade killen som jag tycker om!   I Enköping, på väg till Stockholm!   

   
Detta var en utav mina andra mostrars födelsedagsfest (överraskningsfest) som jag gick på, just på dessa bilder var jag hemma men jag drog iväg till Stockholm då.   

Dessa bilder togs i Maj månad, jag var halvt glad på dessa bilder, men rätt så deprimerad i det stora helheten, då jag hade utökat till 20 mg Medikinet, hade tagit 10 mg veckan före det.

Det var allt för denna gång. Skönt att skriva av sig. Ha det så bra och Gud välsigne er. Puss och kram! /Tani