Hej... Jag hatar mitt liv just nu. Speciellt på senaste tiden. Jag har blivit så sjukt deprimerad och jag har inte ens kunnat gråta ut på ca 1 månad TROTS att jag har känt hela tiden att jag har gråten i halsen. Så det har gjort allting värre... Jag har haft mega ångest på senaste tiden, nästan mer än vanligt... Det är på grund utav jag har inte kunnat gråta alls så jag höll alla jobbiga känslor inom mig. Så vad gjorde jag? Jo, korkade lilla impulsiva person som jag är, FÖRSÖKTE jag INTENSIVT tvinga mig själv att få ut mina känslor, att gråta. Japp, jag lyckades också... MEN det blev konsekvenser på grund av det. Det ledde till självskade beteende. Jag skämdes så otroligt mycket efteråt, efter skadan var skedd... Så jag bara grät helt hysterikst. Oturligt nog så hörde min kusin det och frågade vad som stod på och...  jag sa sanningen. Hon var inte så glad men sa samtidigt att hon förstod då hon har också lider utav självskadebeteende (värre än mig alltså, mycket värre.) Mitt självskade beteende började när jag var 14 år, efter morfar dog. Men då höll jag på regelbundet, varje månad osv... Nu så (hittills i alla fall) gör jag det 2, MAX 4 gånger om året. Jag har gjort det endast 2 gånger det här året. Sist var det den 2 Maj. Men då var jag så impulsiv så jag förlorade kontrollen över min kropp så jag förstod knappt vad som hände. Men den här gången? Jag funderade på det i ca 5-10 minuter: Ska jag göra det, eller inte? Jag kände att jag var stark nog att stå emot det. Men det kliade i mina fingrar så jag valde att falla för det, att bara ge med mig i hopp om att jag skulle må bättre efteråt.

Nu mår jag sämre än någonsin och jag är riktigt, riktigt skamsen. Jag blev förkrossad över VAD och HUR jag kunde göra sådär mot mig själv. Jag verkligen sårade mitt ego och mitt hjärta och jag bara grät och grät och tänkte: HUR KUNDE JAG GÖRA SÅHÄR MOT MIG SJÄLV?! RÄCKER DET INTE MED ATT ANDRA SKADAR MIG JÄMT PSYKISKT?! Så jag grät och grät och grät. Jag får tårar i ögonen och lite ångest bara av att blogga om det här. Jag borde inte ens blogga nu, jag borde sova. Men jag klarar inte av det, har för mycket känslor inom mig som jag MÅSTE få ur mig känner jag. Känner jag mig själv rätt, så var detta knappast sista gången jag gjorde såhär mot mig själv. Varför? Jo, det ska jag säga er: FÖR JAG LÄR MIG ALDRIG UTAV MINA MISSTAG. Jag måste göra samma sak 1000 gånger om och jag måste få ALLVARLIGA konsekvenser för att jag ens ska ÖVERVÄGA att sluta upprepa mina misstag. Tyvärr, men det är sant. Jag fungerar såhär. Det enda jag kan göra är att nästa gång åtminstone TÄNKA TILL innan jag agerar såhär (om jag nu inte förlorar kontrollen och blir extremt impulsiv då, för då har min kropp tagit över mig och sen är allt över innan jag ens knappt hann förstå vad jag höll på med.) Det enda jag kan lova är att det är sista gången jag gjorde såhär mot mig själv det här året. Snart är det nytt år och då kommer det nya misstag... Vänta ni bara. Jag är sån. Jag vill såklart förändra det, men jag kan inte det. Jag vet inte ens om jag vill det helhjärtat? Jag vill det bara sådär halvdant ärligt talat...

Nu får jag tankar som: Men det är skitsamma. Vi kommer ändå alla dö en dag, då kan jag lika gärna tortera mig själv medans jag lever och göra vad jag vill med mitt psyke, känslor och kropp. Men jag vet att det är fel att tänka sådär. Jag tänker bara sådär just nu för jag är väldigt nedstämd och sårbar och jag skäms så otroligt mycket, när jag skäms så mycket så känns det som om ett ytterliggare misstag inte spelar någon roll, för det är redan skett. Jag har funderat på att ta mig till en KBT psykolog, men samtidigt så vill jag skita i det. Där måste man möta alla sina rädslor och det vill jag INTE göra för då kommer jag att gå under. Då kanske mitt självskadebeteende blir ytterliggare värre under ett tag... 

Min bästa vän Nathalie ringde mig och jag berättade vad som hade hänt... först trodde hon att jag hade stoppat fingrarna i halsen för att spy, för jag har berättat att jag har blivit besatt av min vikt lite grann och jag har fått såna tankar att jag ska stoppa fingrarna i halsen och spy NÄR jag mår väldigt illa, vilket jag gjorde här om dagen. Det handlar inte om att gå ner i vikt eller bli smal för mig då, utan att helt enkelt bli av med illamåendet.  Men ärligt talat så är jag livrädd för att spy så det kommer jag inte utsätta mig själv för och jag är rädd för att mina ätstörningar ska bli mycket värre i längden om jag håller på med sånt. Så det tänker jag inte ge mig in på. Där känner jag att jag är starkare och har kontroll över detta, så inom den punkten så förlorar jag inte kontrollen som tur är :). Tänk att jag gör NÅGOT rätt i alla fall genom att inte göra vissa saker värre, borde få en medalj för det... Jag orkar inte ens ta detta med mina närmaste. Det gör för ont. Är du en nära vän till mig som läser detta så gör mig en tjänst: TA INTE UPP DET HÄR PERSONLIGEN MED MIG! Jag vill bara blogga av mig, inte prata om det. Räcker med att jag redan sa för mycket till Nathalie, orkar inte prata om det här med flera personer. Så vi släpper det, okej?! Bra. 

Men nu så orkar jag inte blogga mer. Så jag ska gå och dö lite till nu (inombords.) Jag ska försöka lägga mig. Hoppas jag lyckas somna med tanke på hur dåligt jag mår, har huvudvärk, ångest och massor med tankar i huvudet... Jag känner inte mig som mig själv, speciellt inte på sistone. Jag var en kämpe förut... men nu? Snarare ett offer för livet, mina tankar och mitt mående och min skadade hemska kropp. Snälla låt mig få dö nån gång. Jag orkar inte hamna på botten igen men orkar samtidigt inte ta mig upp igen. Vad är meningen med det när jag ändå mår dåligt igen förr eller senare? Då är det plågsammare att må bra tillfälligt när man permanent gång på gång mår dåligt. Okej nu avslutar jag inlägget här för ju mer jag skriver desto mer tänker jag desto mer värker det i mitt huvud... Men ni får ha det så bra. Puss och kram. /Tanya

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej alla! Jag har haft fullt upp dem senaste dagarna. Varit med en tjejkompis i söndags, samt drog till kyrkan den dagen. I måndags var jag med bästa vännen hela dagen och kvällen. Igår träffade jag min gamla pastor och fikade, kom hem och vilade...

Hej hej! Jag kände för att göra ett litet inlägg. Det jag har i tankarna och på hjärtat är en kille. En utav mina killkompisar för att vara mer specifik. Jag tänker på året 2023, som var. Vi har kommit närmare varandra, tack Jesus för det! (Ja jag gi...

Hej. Jag tänkte att jag skriver ett andra och sista inlägg för det här året. Jag är hemma hos min lillasyster, hennes sambo är med. Lilla bebis Léon som nu sover, mamma och min systers hund Charlie!   . Jag har tänkt på att ta mer hälsosamma val näst...

Hej hej! Jag bara känner att jag vill blogga innan året 2024 är officiellt här! Jag har aldrig förut (vad jag kan komma ihåg) varit ett helt år utan att blogga förut, så jag vill ha ett blogginlägg nu till 2023 som är kvar!   Så, hur har mitt år vari...

Hejsan, nu skriver jag från mitt hjärta. Jag känner sorg just nu. Vart tog mina krisnta vänner vägen? Tyvärr så lever jag för mycket utifrån känslolivet nu snarare än från Guds ande, där det finns glädje och frid att hämta. Istället så känner jag und...