Hej... Jag vet knappt vad jag ska skriva ens, det verkar som om jag bara bloggar nu för tiden när jag mår dåligt eller är känslosam. Nog har jag vart känslosam idag... Men sen så har jag vart den hela den här veckan hittills samt förra veckan. Så är det att leva med hormonrubbningar och stress: Då blir jag känslosam. Jag har betett mig så konstigt idag/de senaste dagarna. Idag när jag skulle äta middag t.ex så började jag att gråta mitt från ingenstans... så frustrerande! Då kan man ju inte fokusera på att äta förrän jag har lugnat ner mig. Det är också för att jag förändras konstant som person - till det bättre! Som jag många gånger har skrivit förut så går jag igenom en helalingsprocess. Jag accepterar inte alltid alla förändringar som sket, vilket i sig leder till lidande = en uppstressad och ledsen Tanya uppstår... 

Sen så är det så att jag konstant "växer" jag tar mer bättre beslut. Det är bra, men mina känslor håller inte alltid med mig. För många gånger att göra det rätta innebär att gå emot det man vill, sitt eget hjärtas begär. Det är som att stampa på sina begär och säga nej. Vilket ibland kan göra ont och då brister jag ut i tårar... Jag väljer fortfarande att göra det som är rätt, jag försöker gå på den "rättfärdiga" vägen. Men det finns alltid ett pris man måste betala, något man ger upp. Men med tanke på hur mycket det lönar sig i längden så är det värt det, helt klart! Men undertiden så blir känslorna lite upproriska, känslor bryr sig inte om vad som är rätt eller fel. Det bara finns där och stökar till liksom. Känslor och sunt förnuft går många gånger inte hand i hand för mig. Jag känner bara att jag är konstant i en limbo just nu. Det är det jag behöver just nu, det vet jag! Men jag gillar inte det... jag blir ledsen. Ibland tappar jag till och med fokus, tillfälligt. Men jag återhämtar mig ändå rätt så snabbt! :).

Det är så mycket som jag vill, som jag inte har. Jag vill mer än ALLT ANNAT bli frisk... Jag gråter många gånger över att jag är sjuk. Det lustiga är, det är nästan så att jag lider mer känslomässigt/psykiskt mer än vad jag lider fysiskt, trots det är fysiska sjukdomar jag har. Men jag blir SÅÅÅÅ LEDSEN. Jag känner att tiden rinner ifrån mig och här sitter jag... är ledsen, sjuk, lider på grund utav många olika saker. Sen så SAKNAR jag kärleken... Mellan man och kvinna. Jag vill verkligen ha det. Men det är just det jag måste säga nej till. För jag är allt annat än redo för det. Jag skulle bara låta rädslorna styra, på så sätt skulle jag förstöra mycket. Det är jobbigt att vilja ha så mycket som man inte klarar av att ta emot just nu. Hur sjukt det än låter, så tror jag inte ens att jag är helt "redo" ännu att bli frisk, att bli helt frisk från mitt lidande. Jag har en bit att gå... Lidandet gör så att jag konstant utvecklas/förändras hela tiden. Jag tror om jag mitt från ingenstans skulle bli frisk nu, så skulle det hindra min stora potential till att utvecklas till den bästa människan jag kan vara/bli. 

T.ex så har jag en känslokall, högmodig arrgoant sida. Om jag inte behövde kämpa för något längre, så skulle den sidan totalt sluka upp mig. För mitt lidande håller mig ödmjuk, det TVINGAR mig att ta fram det bästa ur mig, att tänka steget längre och ta mer bättre beslut här i livet. Vilket i sig är faktiskt en välsingelse i sig... :). Det förbereder mig även för att bli redo att ta emot kärlek i mitt liv utan att t.ex rädsla eller mitt högmod skulle ta över mig, som sagt. Men just nu... Så har jag en bit kvar. Då får man faktiskt gråta, vara ledsen, skratta, le, känna mig glad, ledsen, fridfull, stressad, galen, sansad. Ja, allt på samma gång. Det är okej att känna sig "knäpp" i allt det här. Det ingår, det är normalt. Jag är normal, men ändå annorlunda. Det är okej, om inte mer än okej faktiskt. Det här processen är riktigt bra för mig! Det är en STOR gåva från Gud. Tro det eller inte, men jag tackar Gud för den här möjligheten. Vågar jag nästan påstå att jag på ett sätt även tackar Gud för mitt lidande? Ja, jag tror det. Det tvingar mig att hålla båda mina fötter här på jorden, på bästa möjliga sätt. Jag VET att jag VET att en dag kommer jag att bli frisk... Jag kommer att må bra utan att konstant behöva uppleva dessa känslomässiga utbrotten/kaoset som jag upplever då och då. Jag kan nästan smaka, känna och lukta på friheten redan nu...

Jag känner att jag har fått ur mig det mesta. Så jag har bloggat klart för den här gången. Tack, för du som orkade läsa den här känslofyllda inlägget. Jag både log och grät medans jag skrev det här. Känslorna behövde jag få ur mig helt enkelt... Ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya