Hej... Jag går igenom en väldigt tuff period just nu. Jag är konstant ledsen, det känns som om jag inte gör något annat än att gråter konstant till och från. Det finns knappt någon dag då jag inte gråter. Det har pågått i ca 2-3 veckor. Jag vet mycket väl varför detta händer, varför det pågår. För jag håller på och dör. Mitt ego, min iskalla hårda yta som jag har gömt mig bakom i så otroligt många år, det håller på och rasar samman. Den här muren som jag har byggt upp, bara faller ner och rasar. Bakom min ilska och min arrgoans, bakom mitt ego gömmer sig en väldigt ledsen "nedbruten" Tanya. Jag är inte helt nedbruten, utan bara vissa delar utav mig. Gissa vad? Även nu, sitter jag här och skriver med tårar i ögonen. Jag brukar egentligen undvika blogga tills jag mår bättre. Men bättre än såhär kommer jag nog inte må på ett tag. Jag känner mig ändå klar i huvudet, så jag passar på och bloggar nu. Jag möter den största och värsta känslan just nu, jag blir tvingad att göra det trots jag har försökt fly ifrån det, gömma bakom min ilska: Jag möter min rädsla att bli/känna mig avvisad. Jag har känt mig extremt avvisad de här veckorna, av människor. Jag har känt mig missförstådd och bortglömd samt oviktig. Jag ska vara helt ärlig med er och mig själv: Om jag fick bestämma så skulle jag inte gå igenom det här alls. Jag vill fortsätta gömma mig bakom min ilska. Det har alltid vart mitt beskydd, för även om det har gjort min relation till människor mycket mer komplicerat, så var det ändå "värt" det på något sätt. Jag hade alla dagar i veckan valt att förlora vänskap och relationer till människor, än att ge upp mitt eget beskydd jag har skapat mig, för att orka med mig själv, mitt liv och kunna överleva.

Jag känner på hur jag blir totalt krossad inombords, att jag verkligen håller på och dör. I alla fall en stor del av mig som jag har byggts upp genom åren. Jag är väldigt, väldigt sårbar just nu. Jag har undvikit att träffa och umgås med människor i över 2 veckor nu. Jag vet inte om jag klarar av att träffa människor utan att ha den här masken på. Jag känner inte mig som mig själv riktigt längre. Men samtidigt... så känner jag mig väldigt öppen, sårbar och geniun. Jag är på ett sätt mycket ödmjukare nu när man knappt kan gömma sig bakom ett kallt, hård skal längre. Trots det gör ont, så tycker en liten del av mig att det är uppfriskande... Liksom befriande. Men det är inte befriande när man är konstant i sorg där man gråter nästan hela dagarna. Det är när jag lugnar ner mig för en kort stund som jag känner att jag äntligen kan andas ut. Det är vissa personer som har fått mig att känna mig såhär extremt avvisad. Om det inte vore för att Gud vägleder mig, så hade jag lämnat dessa människor för längesen. För jag är den som lämnar människor om de avvisar mig under en längre period eller om de upprepar samma smärtsamma beteende, om och om igen. Men jag vet att jag inte är ensam i det här... Jag har Gud. Det är han som låter mig gå igenom denna process. Jag är redo för detta, även om jag känner mig helt förtvivlad, förkrossad och rädd till och från. Verkligen ALLT jag har känt i hela mitt liv kommer upp till ytan på ett kraftigt sätt, bit för bit, fast samtidigt allt på en gång.

Allt började med när jag bad en simpel bön för någon/några månader sedan, jag bad till Gud att han skulle hjälpa mig att ödmjuka mig. Så att jag kommer förbi den här kalla hårda ytan. Gud gav mig bönesvar redan dagen efter och det har pågått smått här och där, men det är nu de här senaste veckorna som det pågår väldigt intenstivt och kraftigt. Jag har knappt haft orken att äta, jag har helt försummat det. Jag kan inte äta när jag konstant gråter. Jag bara väntar på att jag ska återfå min styrka så jag orkar ta hand om mig själv. Just nu, det enda jag fokuserar på är att gråta och gråta och återigen... gråta. Det kommer bli bra idag. Jag ska till hemgruppen (det är när ett gäng kristna samlas och man läser Bibeln tillsammans, ber tillsammans bland annat och lite olika.) Jag älskar såna kvällar, det kunde verkligen inte ha kommit lägligare än just denna dag. Jag ska be dessa människor där, att be för mig och denna period jag går igenom. Det har vart riktigt tufft och fortfarande är väldigt känslomässigt tufft för mig. Men jag klarar detta, det här är egentligen något bra! Jag vet vem jag alltid har varit, vem jag är nu... Men jag vet inte vem jag håller på och blir? Jag känner hur delar av mig rasar samman så nya bättre delar (healing) kan ta plats i mitt liv, hjärta, sinne och själ. Jag längtar tills den dagen jag blir helt hel, tills jag blir den kvinnan Gud skapade mig för att vara/bli. För just nu, är det kaos med mig.

Jag känner att jag har bloggat klart nu... Jag fick ur mig det mesta, om inte allting jag ville lufta min själ om. Jag vet att det kommer bli bra det här, det är jag övertygad om. Men just nu, får man stå ut med att gråta ett tag till och möta sina värsta rädslor, tills vidare. Tills Gud har helat mig och mina trasiga, nedbrutna sidor av mig. För min rädsla att bli avvisad är inte liten, det har tagit över hela mitt liv. Det är en väldigt djup, djup skada inom mig som skapades inom barndomen. Det är så illa, att känner jag mig minsta lilla avvisad ville jag antingen ge mig på/skada dessa människor, det är mitt sätt att markera... eller lämna såna människor bakom mig. Men jag vill inte skada någon längre, bara lämna såna människor bakom mig. Men det ska jag inte göra. För om jag gör det, så flyr jag ifrån mig själv och mina rädslor och denna djupa smärta, genom att lämna dessa människor bakom mig. Jag ska och kommer bli en fullständigt hel, lycklig Gudomlig kvinna, det vet jag! Jag kommer bli exakt det Gud har skapat mig att vara, vara bli mitt sanna jag utan att gömma mig bakom ett kallt hårt skal. Det är dags att sluta gömma sig och dags att möta mig själv. Se mig i spegeln och våga se mig själv för den jag är, vartenda del. Det bra, det dåliga, det trasiga. Det börjar bli dags att sluta kämpa emot och acceptera allting som händer med mig just nu. Jag ska bli den jag borde ha varit, innan människor i min omgivning under barndomen totalt förstörde mig. Min självbild, min syn på världen, framför allt män. Min syn på mänskligheten i sig. Jag ska inte leva mitt liv baserad på ilska, sorg, smärta och framför allt: rädslor. Inte längre. När Gud är klar med mig, när jag är helt hel... Så kommer jag vara fri från all synd. Människors synder som har drabbat mig, mina egna synder som har hållt mig kvar i ett fängelse.

Nu är jag på riktigt klar med bloggandet, jag har inget mer att lägga till. Ha det så bra. Puss och kram! /Tanya