Hejsan. Jag kan knappt förstå att jag har redan bott ensam i ett halvår nu! Tiden flyger verkligen, haha. (Den 20 Mars flyttade jag in.) Jag känner att jag vill blogga av mig lite... Många gånger undrar jag (dagligen faktiskt) när detta krig ska ta slut? Som pågår i mitt huvud, inom mig nästan varje dag. Det är svårt för mig att leva ett normalt liv på grund utav det. Jag styrs av rädslor, det finns en hel del lögner som jag fortfarande tror på. Med det menar jag: I mitt huvud vet jag sanningen, men mitt hjärta vet inte om det. Det har inte landat ännu... det är därför jag ofta känner mig rädd. Rädd för att jag ska aldrig må helt bra, att jag kommer alltid på ett eller annat sätt må dåligt. Att kriget tar aldrig slut... trots hur mycket jag kämpar, så kommer jag ändå förlora i slutändan. Det är då man dör, inombords. Jag gör allt för att förhindra det, jag är stark det vet jag. Men alla har sina gränser. Vart går min gräns? Jag vet inte... Jag orkar kämpa ett tag till (åtminstone något år till) men sen så vet jag inte... Jag kommer aldrig orka kämpa ca 5 år till. Det är max något år jag orkar, sen så måste jag bli fri tills dess. Om inte, finns risken att jag aldrig helt vinner det här kriget. Jag gör verkligen mitt bästa, för det mesta trots mina svårigheter, sömnproblem, ångest och rädslor som spökar dagligen mer eller mindre.

Jag ber till Gud dagligen att han ska sätta mig fri. Jag tror mitt största problem är att jag VÄGRAR släppa taget om kontrollen. Våga lita på att allting löser sig. Jag är jämt spänd, redo att kämpa/slåss. Innerst inne tror jag på och VET att allting kommer lösa sig för mig. Men jag kan inte släppa kontrollen, släppa taget om det som plågar mig. Det håller mig vid liv även om det också förstör så mycket för mig. Jag låtar bara tankarna flyta fritt här... Jag funderar också på: Ska jag eller ska jag inte söka proffsionell hjälp? Been there, done that... Det har alltid slutat kasst ärligt talat. Kanske borde jag gå till någon terapeut? Bygga upp tilliten inom mig. Tilliten som inte finns för människor, knappt för mig själv ens. Det största problemet jag har är att jag verkligen inte litar på specifikt män. Jag har stora problem med de. Är typ rädd för att någon ska försöka kontrollera mig i framtiden. Men det kommer aldrig ske, jag är alldeles för dominant för det. För smart, medveten och jag har verkligen självrespekt. Men rädslan är dum, den är inte logisk. En utav mina större rädslor är att någon ska försöka skada mig genom kontroll/manipulation. Been there, done that... Jag är dock inte så naiv som jag brukade vara. Jag är mer skarp i sinnet men samtidigt paranoid. En stor del av mig vill inte släppa in människor, men samtidigt så är jag medveten om hur mycket det här egentligen skadar mig. Jag är splittrad, kluven, sårad. Jag är ärrad utav livet och människor i sig helt enkelt. But I won´t give up... Det finns inte på världskartan just nu.

Mer än något allt annat, längtar jag starkt efter kärleken... Men det kan jag inte heller ta emot just nu. Just för att tilliten inte finns. En relation/förhållande utan tillit är destuktivt. Det vet jag, just därför undviker jag relationer och allt sådant. Jag måste vinna det här kriget först för att orka med någon annan än mig själv, då jag knappt orkar med mig själv många gånger. Den här helgen har jag mest sovit och mått dåligt... Idag sprack det, började att gråta för stressen blev för mycket helt enkelt. Men nu är jag okej... Känner mig lite lugnare nu. Men nu så känner jag att jag inte har så mycket mer att skriva... så jag ska fortsätta lyssna på musik, eventuellt kolla på en serie innan jag äntligen går och lägger mig. Ni får ha det så bra. Puss & Kram /Tanya