Hej... Nu känner jag att jag behöver babbla på om mina känslor. Jag har känt mig ledsen på senaste tiden (veckorna) och jag kan inte ta på det, på vad det är eller varför. Inget traumatiskt har hänt mig (nå väl, inget mer/nytt i alla fall.) Jag känner mig frustrerad och distraherad. Jag har ingen riktig fokus längre. Jag hoppas och ber till Gud att det är endast på grund utav kosten och ingenting annat. Jag har ätit väldigt lite på senaste tiden, dricker dåligt med vatten och gott om läsk. Så jag har haft störningar med min dygnsrytm igen samt med sömnen.

Jag är energilös, överstressad och rastlös samt överväldigad som sagt. Nästan hela tiden, oavsett om jag gör något eller om jag är sysslolös. Jag känner en lätt känsla utav nedstämdhet. Nä, jag måste faktiskt ändra på kosten. Såhär kan jag inte ha det. Det är det första steget, då märker jag verkligen om det är endast kosten eller om det är något mer som spökar. Jag ska börja äta mer igen och inte äta ordenligt mat en gång om dagen... förut var det 2 gånger om dagen och nu har jag minskat ytterligare. Jag kan gå runt och vara hungrig i många timmar utan att bry mig om att äta. Jag har inte intresset att äta helt enkelt. Jag vill liksom inte, samt jag slavar med mediciner nu igen... ganska så big time. Haha... Så dålig jag är. Jag tar fortfarande mediciner dagligen men under väldigt konstiga tider. (Konstigare än vanligt då jag har eskalerat.) Jag orkar inte känna mig ledsen/nedstämd/off  nästan varje dag. Så jag vill börja ta hand om mig själv igen och åtminstone äta 2 ordentliga måltider igen. Jag känner mig seriöst fysiskt, psykiskt och själsligen svagare. Nästan som om en del av mig tynar bort lite grann vilket inte alls känns bra. Jag börjar till och med tappa intresset för att be regelbundet. Vill bara be när jag är i riktigt nöd, vilket jag gjorde för längesedan innan jag blev kristen. Men jag tvingar mig själv att be ändå varje dag även om det känns tungt, jag kan inte andas känns det som. Jag känner mig kvävd och jag känner att jag börjar tappa modet lite grann. Jag har bett om Guds beskydd att jag inte ska börja bli deprimerad igen, jag har vart fri ifrån depression under ca 1 år och vill verkligen inte få tillbaka det igen. Får jag det så är jag körd, då kommer jag inte vilja kämpa överhuvudtaget längre. Då kommer jag att sluta leva/överleva och jag kommer till slut bara... existera i princip. Jag vill inte förlora denna fight. Jag vill vinna nån gång. Varför ska allt vara så svårt? Varför ska det ta emot att äta mat som normala människor gör TROTS jag ÄR hungrig nästan hela tiden? Jag har totalt slutat lyssna på min kropp.

Jag är så van vid det så jag tänker inte automatiskt "oj jag är hungrig, jag borde äta något." Utan jag tänker mer "äsch jag orkar inte äta nu, jag äter senare" Sen så äter man typ 5 timmar senare... Vilket verkligen inte är bra. Det är så mycket motstånd nu bara, det är något (rädslor) som håller mig tillbaka. Snälla Gud, befria mig. Hjälp mig att få lusten, viljan och motivationen till att orka leva på riktigt och ta hand om mig själv. Jag vet inte i hur många år jag har bett den bönen. Periodvis är det mycket bättre, andra perioder eskalerar jag precis som jag har gjort nu.

Nog med det... Jag vill också berätta om hur min dag har varit. Jag har umgåtts med min bästa vän Nathalie (hon är en utav mina bästa vänner.) Sen så kände jag att jag saknade min syster så mycket (det var evigheter sen jag umgicks med henne senast) så jag bad henne att sova över. Vi kollade på film, har vart iväg och handlat lite gott snabbt och gått ut med hunden. (Min syster har en underbar söt liten hund som heter Charlie.) Gud vad jag älskar honom, han är så gullig, glad och sprallig av sig och så sjukt mysig! Nathalie gick hem för ca 4 timmar sen. Min syster valde att sova över här med hunden. Så nu ligger hon i vardagsrummet i min bäddsova och sover :).

Så fort jag blev ensam, alltså så fort Nathalie gick hem och min syster la sig så kände jag denna tunga börda igen... Ledsenhet, oro och lite modlöshet. Jag har känt så hela tiden egenligen men det känns inte lika starkt, eller jag uppmärksammar inte det på samma sätt när jag är med andra människor. Men när jag är ensam så känner jag mig bara så... ledsen på ett sätt ärligt talat. Jaja, nu så ska jag sluta babbla på. Jag ska börja äta mer mat igen och LYSSNA på min kropp när den ber om mat. Det är det första steget att komma ur denna onda cirkeln. Jag ska självklart hålla mig kvar vid Gud, för utan Gud har jag ingenting och är ingenting också för den delen. Jag kan lika gärna gå och då dö utan Gud, han är den som har hållit mig levande under dessa senaste 7 åren som jag har varit kristen... Jag tror inte någon orkade läsa det här inlägget (jag klandrar dig inte, haha.) Men jag kände att jag var tvungen att skriva av mig. Ha det så bra och sköt om er... Puss och kram. /Tanya