Hejsan. Jag känner att jag behöver blogga (skriva) av mig just nu, men jag kommer inte skriva exakt vad eller vem det skulle gälla om, det är privat och huvudaken är ju att jag vet om det. Sen så behöver ni resten inte förstå, huvudsaken är att jag förstår. Jag är en sökare, jag har alltid varit det. Jag söker efter det jag inte kan förstå, gripa mig tag på, efter en högre sanning och mening det som sker med mig. Med mitt liv, eller folk jag bryr mig om. Jag försöker förstå varför vissa gör och säger som dem gör. Varför ljuger folk? Jag kan ibland låta det gå över till besatthet.

Det är precis det som har skett mig de senaste dagarna. Jag drar mig undan från folk och tänker mycket. När jag väl sover så drömmer jag obehagliga drömmar och jag söker svar. Jag börjar förstå, men ändå inte. Sanningen är uppenbarad för mig nu, på nära håll men ändå på distans. Jag måste möta det här och konfrontera detta och det kommer jag att göra. Men tills dess drar jag mig undan och försöker leva på. Jag har sen dess tappat intresset för det ytliga. Smink, skönhet och sånt som jag älskar. För tankarna slukar upp mig. Jag blir som besatt. Jag har berättat endast för få vad det är som försiggår, andra vet inte. Jag vill inte höra för mycket andras tankar eller åsikter, jag vill kunna urskilja på deras tankar och mina, på sanning och lögn. Det kan jag inte göra om jag hör för mycket röster omkring mig.

Jag måste kunna höra mig själv, mina egna tankar och känslor. Vad vill jag? Vad händer nu? Hur tar jag mig vidare genom detta? Jag måste finna det som är bäst för mig, människors åsikter kvittar i det här läget. Mina känslor räknas, mina tankar, mina handlingar. Inte andras, för det här är min resa. Min unika situation. Ingen annans. Må Gud hjälpa mig och vägleda mig i detta. Jag ber, men upplever Gud rätt så tyst. Det här kanske är ett test, man brukar säga att läraren brukar vara tyst när en elev går igenom ett test. Likadant är det nog här. Jag känner mig inte vilse, inte alls. Men mina tankar säger en sak, mitt hjärta/känslor säger något annat.

Varför vill de aldrig sammarbeta med varandra? Varför ska det ständigt vara konflikter mellan tankar, känslor och sanningen? Bibeln talar om att man inte ska förlita sig på sitt förstånd och att hjärtat är falskt. Det finns ingen sanning i tankar eller hjärtat, bara frågor utan svar. Däremot finns det sanning i Guds ord. Fastnar man för mycket i sitt huvud eller känsloliv så kan man tappa perspektiv, men att lyssna på för mycket olika röster kan få en att känna sig ännu mer tillfälligt off och "förvirrad. " Det är därför vi människor behöver Guds ord och vägledning. Få glömma sig själv lite, sina tankar och känslor och se vad Guds ord säger. Det ger en ett bättre perspektiv än vad jag själv kan finna i mig själv eller andra människor. Jag är inte rädd, bara bekymrad och lite osäker, men samtidigt säker. Jag vet vad jag borde göra och vad som är rätt att göra och det kommer jag att göra. Jag behöver bara tid för mig själv, att smälta detta. Fortsätta bearbeta, fortsätta drömma, fortsätta tänka till lite. Fortsätta att be och söka Gud, en högre mening och sanning med allt detta. För Gud vet bäst och det är Han som har det sista ordet... Inte jag, inte andra människor, inte tankar eller känslor. Utan Gud och endast Gud. Må Guds vilja ske detta och i mitt liv, det är det jag har alltid velat och sökt efter och strävat efter...

Jag vet inte vad mer jag kan eller ska skriva, så jag väljer att avsluta det här. /Tanya