Hejsan... Jag tänkte blogga sist här om dagen, innan jag kom hem till Enköping igen. Ja, jag kopierade halva inlägget... men sen när jag skulle publicera det så försvann resten... Visst, jag hade kunnat lägga till resten igen. Men det var sent och jag var inte ensam i det rummet... Så jag ville visa hänsyn och fick bita på det sura äpplet och skita i inlägget helt enkelt, vilket var lite tråkigt. Det var innan jag blev helt sjuk & jag hade shoppat från Lush den dagen :) . Då köpte jag ansikts tvål istället för mask, då deras ansiktsmasker var slut. Jag köpte även en gele som gör så att den tar bort orenheter & finnar. Man duttar på där det behövs helt enkelt... Så det är inget man ska smeta in hela ansiktet med som man gör med en vanlig ansiktskräm. Sen så köpte jag också ögonkräm. Sen så köpte jag även en badbomd till min lilla syster :) .

Hur som helst, ska egentligen inte blogga om Lush idag, utan ska blogga om något HELT ANNAT, nämligen: Om min morfar... Idag var det exakt 7 år sen, sedan han gick bort... Det är sorgligt. Det är sjukt hur tiden går fort. Men vet ni vad?... Nu ska jag erkänna något som jag inte har gjort för någon annan innan (tror jag) förutom för Chelise och det gjorde jag nyss... Jag har skuldkänslor över det som hände morfar. Jag kände på mig som barn att han skulle dö ung & i en olycka... Jag kunde inte hindra det. Jag försökte inte ens det. Jag vet att jag ändå hade egentligen aldrig kunnat hindra det... men det gör så ont att jag led i det tysta i flera år som barn och jag sa inte heller något till någon... Varför skulle jag? Jag visste ju ändå att INGEN i min familj skulle tro mig...  Eller någon överhuvudtaget för den delen. Så jag tyckte att jag var ett freak som kunde känna sånt som inte ens hade hänt än... Sen när det hände... Så knäckte det mig. Psykiskt. Jag hade såna... enorma skuldkänslor. Än idag känner jag fortfarande lite det, trots att jag vet att egentligen är det inte mitt fel... 

Men jag HATAR min första tanke som jag hade... Jag minns mycket väl. Några dagar innan morfar dog så kände jag en... enorm, obeskrivlig sorg inom mig. Jag kände på mig att någon skulle dö snart... Helt sjukt va?! Jag fattar inte att jag börjar blogga öppet om sådant, men jag känner att jag behöver få det ur mig. Sen så gick jag in på paint, då jag var 14 år gammal... Jag skrev: Bye bye 4-ever! Jag kände det så bara och var tvungen att uttrycka mig så också... Jag sparade till och med bilden och hade den på visningsbild nångång då & då... Sen några dagar senare, så hände det. Jag kommer ihåg den dagen. Jag var i skolan och min dag i skolan var ganska så bra... Jag hade ingen aning om vad som väntade mig här hemma. Jag kom in och såg att hela familjen & släktingar var samlade och grät där... Jag frågade vem som hade dött... En kvinna sa åt mig att gå till min mamma... Då gjorde jag det. Hon grät, höll om mig och sa att morfar hade dött... Jag blev så chockad. Kunde inte uttrycka mig på något sätt... Jag frågade frågor som: Hur det gick till och så vidare... Sen så när mamma märkte min reaktion så sa hon: Tanya det är okej, du kan gråta ut... Men jag kunde verkligen inte det. Inte nog med det...

Min första tanke var: "Varför skulle jag gråta efter honom? Jag hatade ju honom..."   Sen efter det så gick jag in till mitt rum & isolerade mig själv... Jag loggade in på msn och berättade för i stort sätt alla vad som hade hänt... Några timmar senare så bröt jag ihop och verkligen, verkligen grät... Sen dess så grät jag varje dag i 5-6 månader efter morfar hade dött... Ja, jag vet... jag var verkligen ond, dum, korkad & kall då... Hur kunde jag ens tänka så?! Jag har egentligen aldrig någonsin hatat min morfar på riktigt, men jag trodde det på grund av all bråk & tjaffs som hände inom familjen. Alla klandrade honom och det gjorde jag också... men sen när han flyttade så insåg man att det var egentligen han som höll ihop familjen trots allt... Jag har alltid älskat min morfar & kommer alltid att göra det, även om jag inte insåg det just då... Jag har fortfarande än idag svårt att förstå varför just jag skulle känna dom här känslorna om morfar innan han gick bort... Jag är en sån person, kan känna på mig vissa saker som "normala" människor annars inte kan. Vissa kallar det för en gåva, men jag kallade det för en förbannelse... Dock så börjar jag allt mer & mer se det som en gåva, då det också har hjälpt mig en hel del på traven :) . Jag önskar bara att jag kunde släppa dom här skuldkänslorna som jag känner... En dag kommer jag att göra det, det lovar jag... Jag kommer inte alltid att känna det såhär :) .

Vila i frid kära morfar... Jag älskar & saknar dig och jag har alltid älskat dig, även om jag själv inte alltid var medveten om detta. Förlåt för allt. Jag vet att du ser mig & oss andra just nu, jag bara vet det... Vi alla saknar & älskar dig. Det känns fortfarande  tomt utan dig... Jag hoppas att du har det bra där uppe! Vi ses snart igen hoppas jag! Jag kommer alltid att älska dig...   /Tanya.