Hejsan. Detta kommer inte direkt bli en utav dom positiva, glada inläggen. Men det skiter jag i. För jag är inte glad just nu. Sanningen är... jag är sällan, väldigt sällan INNERLIGT glad. Jag lever med ångest, sjukdomar och smärtor inom mig... varje dag som går. Det finns inga undantag... Jag får ångest ganska ofta, men jag låter det inte bli så starkt att jag inte kan behärska mig... så att känslorna kommer ut och får nå slags "attack." Jag tillåter inte mig själv att hamna där. Klarar inte av att hamna på botten, klarar inte av att visa mig så pass "svag" inför andra. Jag känner ständigt ett starkt behov av att visa mig "stark" liksom att jag är okej på utsidan, när insidan gråter och skriker efter hjälp. Rädda mig. Från mina tankar, mina sjukdomar, min ångest... och från mig själv. Imorgon har jag någon tid. Tror det är med psykologen?... Jag orkar inte. Vill inte. Jag har lust att skita i allt. Bara ligga i sängen, vägra gå upp. Bara när jag ska äta eller gå på toa eller liknande... Men annars inte. Jag VILL verkligen isolera mig totalt imorgon och jag funderar starkt på att göra det... speciellt när det gäller en viss person. Orkar inte och tänker inte och vill inte heller ta upp vem det är. Men en viss person bara. Jag blir så ledsen, så ledsen. Kan också bero på mensen som gör mina känslor mer intensivare och dramatiskare? Ja, antagligen. Men vet ni vad? Fortfarande har jag så svårt, svårt för att acceptera... att jag inte är normal. Jag har aldrig vart det, är inte det nu... men har alltid velat vara det. Kommer troligen aldrig bli normal pga min Asperger. Jag skiter i att psykologen säger att jag är annorlunda MEN att jag ändå tillhör den "normala" gruppen. För det är inte så. I alla fall inte med mig! Vore jag normal... Så hade inte mitt liv sett ut såhär. Vilken normal 22 åring bor fortfarande hemma hos sin mamma? Ingen... och dom som gör det, dom gör det troligen för att dom inte har råd, har inte lyckats hitta ett eget boende eller liknande. Dom stannar inte kvar hemma för att man är rädd. Rädd för att inte klara sig själv... rädd för att tankarna ska äta upp mig inifrån. Rädd för att vara FÖR ensam, samtidigt som jag behöver det. Jag tycks inte finna balansen mitt i allt detta stora kaos?... Åh, ge mig råd någon... Känns som om jag ska gå under ibland. Eller snarare nästan varje dag, det är bara det att jag inte visar det... Varför skulle jag? Jag vill inte visa mig svag för andra eller dra ner andra. Det är okej att vara svag när jag bloggar, för det är MIN blogg och MINA tankar. Det går nödvändigtsvis inte ut över er... Så enkelt är det bara. 

Nej nu så ska jag gå. Ska sova och gå till det dära dumma cp mötet. Fast jag inte vill, orkar eller har ens lust... resten av dagen ska jag isolera mig. Hålla mig borta från dom flesta. Ja, det blir bra det här...   . Det är i alla fall vad jag försöker intala mig. Det går lite sådär med den biten. Men jag får väl försöka övertyga mig själv ännu mer att hålla mig borta från folk. Speciellt från dig, från honom... För jag orkar inte dra ner andra. Det gör jag... oftast omedvetet, men ändå. Folk blir sårade i närheten utav mig, på grund av mig. Jag längtar verkligen tills jag får komma hem... hem till min Gud. På andra sidan. Inte här på jorden. Snälla, ta mig hem snart... Jag vill inte leva tills jag blir gammal. 40, max 50 år räcker gott och väl för mig. Sen så får jag gärna somna in och komma hem :') . För här på jorden hör jag inte hemma. Jag har aldrig gjort det och kommer aldrig heller att göra det. Det handlar inte om att jag vill DÖ. Det handlar om att jag vill HEM. För det här hemska ondska förvirrande platsen är INTE mitt hem. Jag hör helt enkelt inte hemma här...  Punkt slut! Nu så ska jag sova. Godnatt... /Tanya