Hej hej. Sorry för att jag inte har bloggat på ett tag, men jag känner ärligt talat inte för att blogga så mycket mer längre... Men samtidigt så vet jag att jag "måste" blogga eftersom det är typ det enda (nästan det enda sättet i alla fall) för mig att få ur mig mina känslor. Men just nu så känner jag mig tom. Varken trött eller pigg. Glad eller ledsen, inte arg, ingen ångest... Bara... Ingenting i stort sätt? Jag vet att jag bloggar inom väldigt orimlig tid (snälla döm inte mig för det, haha!) Jag tvingade mig själv igår att vara vaken till 8 på morgonen utan sömn... Varför? Jo, för min syster ville att jag skulle sminka henne innan hon drog iväg till skolan... Jag HATAR att bli väckt tidigt på morgonen, blir så irriterad och eventuellt aggressiv faktiskt... Så jag valde den "enkla" vägen genom att hålla  mig vaken. Jag ångrar nu att jag gjorde så... jag har konstant sovit till & från hela dagen fram till 6 på kvällen (har gått upp emellanåt för att äta frukt, gå på toa osv) frukost åt jag på morgonen innan jag gick och la mig... Har drömt ganska hemska drömmar. Tänker inte gå in exakt på vad det är för det har jag upplevt i verkligheten fast i drömmen var det värre. Jag ska ge er ett exempel: Jag har i verkligheten blivit misshandlad. Men inte så att jag fick blåmärken eller började blöda. Men i drömmen så vart det extremt, jag började att blöda. Jag höll all smärta inom mig och berättade inte det för NÅGON! Nu handlade inte drömmen om misshandeln utan det var ett exempel. I drömmen var det något mycket värre i misshandeln vilket jag också har upplevt i verkligheten, inte bara lika grovt som i drömmen dock... Men förutom det så hade jag en annan sak gemensamt i drömmen: Jag höll tyst om det och plågades inombords. Både i drömmen och i verkligheten...

Vissa saker SKA MAN INTE prata om. I alla fall inte för min del. Det är skamligt och du kan ändå inte ändra händelsen, så varför ens ta upp det? Tyvärr så finns det folk som känner till denna "hemlighet" som jag har, vilket jag hatar för jag HATAR att prata om det. Man vill bara gräva ner det, sopa bort det och låtsas som om allt det bara vart en mardröm, att det aldrig hade hänt mig. Det är mycket enklare att hantera på det sättet... Ni som känner till mig hemlighet, vet troligen om vad jag kan prata om. Ni andra, ni behöver inte veta. Det angår faktiskt inte er! Mitt liv, min blogg, mina problem, mina hemligheter. Deal with it! Inte ens min framtida man kommer veta vad som har hänt mig förut förlängesen... Jag kommer berätta det viktiga grundsakerna så han vet varför jag är så trasig, konstig & onormal och det är: Pappa lämnade mig som barn, det skadade mig djupt. Blev misshandlad och sen så har folk alltid ljugit för mig. Det gick så långt nån gång i livet så jag kunde seriöst inte skilja på sanning eller lögn. Antingen så trodde jag på ALLT det du sa eller så trodde jag inte på någon överhuvudtaget. Jag ska också berätta om min förbannade äckliga diagnos (Aspergers syndrom) som man inte kan bota, samt att jag är psykiskt störd. Jag vet det, behöver inte göra en utredning, för er som undrar... Mer än så tänker jag inte berätta om mig själv. Det finns värre, "sjukare" saker om mig som jag inte pratar om. Men som sagt så är det skamligt så sånt pratar man inte om. Dessutom så skulle han inte märka det på mig då det är bara ännu en grej som har satt sina spår på mig, men eftersom ALLT ANNAT har skadat mig här i livet så behöver man inte berätta ALLT, utan bara själva det viktigaste och grunden som har skadat mig som allra mest... Om ni förstår vad jag menar? :) . Nu är det så att min "hemlighet" är en utav dom som har skadat mig rätt så mycket, men det är inget som förstörde min grund egentligen eller som är orsakat av mina föräldrar. Därför tänker jag inte heller nämna vissa saker... Så är det bara :)

Det jag däremot tänker berätta och måste berätta för i stort sätt alla som jag släpper in i mitt liv... Är att jag har en djup ilska inom mig. Ibland kan jag inte kontrollera mig så jag kan vräka ur mig vad som helst bara för att knäcka/såra personen med flit, tillfälligt... Som tur är så tar jag mediciner för det, förut utan dessa mediciner så blev jag typ våldsam... Jag var kapabel till att slå folk, riva dom allt jag kunde så de började att blöda (jag har vassa naglar, haha) och bokstavligen SKRATTA när folk lider/gråter inför mina ögon... Det är som ett slags... "tillfredställelse" för mig, jag blir "lugn" på något sätt när folk som har fått mig att må dåligt och lida djupt, lider tillbaka, helst dubbelt så värre... Jag blir liksom känslokall och bryr mig inte alls om den andra personens känslor längre (dock är det tillfälligt, förr eller senare får man ändå dåligt samvete.)  Jag sa ju att jag är psykiskt störd, det är KNAPPAST normalt att skratta/njuta när folk lider/gråter inför mig... Jag "njuter" inte på samma sätt längre, men jag har en mörk sida som gillar att se folk lida folk som har skadat mig. Skulle min pappa t.ex bli lämnad av hans fru och hans barn skulle överge honom, så skulle jag tycka att det är "kul" då han minst sagt förtjänar det och så mycket mer... Han förtjänar allt ont som händer honom. (Inte överdrivet som att han eller någon han känner ska få cancer och dö, men inom "rimliga" gränser så att säga.) Jag har ju gränser liksom, jag "njuter" inte av vad som helst, haha... Någon som jag tyvärr också tycker förtjänar att lida (i alla fall en del av mig tycker det) är min egen mamma... hon har och fortfarande orsakar mig oändligt mycket smärta, så jag skulle inte ha något emot själv få dö bara för att hon ska ångra sig allt  ont hon någonsin sagt och gjort mot mig... Då skulle jag "njuta" av det. Så jag tycker sällan synd om min mamma när hon mår dåligt, har ont eller lider på andra sätt. Jag bara... struntar i henne. Jag orkar inte heller lyssna på henne när hon säger en massa strunt, för det skadar mig bara och jag är trött på sånt. 

Hur som helst... Jag är i alla fall "glad" att jag ändå tar dom medicinerna jag tar, för att överleva. Utan dom så skulle min diabetes vart i mycket farligare nivå + min ilska skulle garanterat ta över. Det skulle svartna till framför mina ögon väldigt ofta och jag skulle tycka det är skit kul när folk lider, folk som har skadat mig alltså! Inte vem som helst såklart... Nu så kan jag kontrollera min "onda" sida mer och mer eller mindre tvinga/tänka fram mitt samvete, tänka mer logiskt och känna sympati/empati, även för idioter. För i grund och botten så är det synd om folk som är så sabbade så de konstant förstör för andra på ett annat sätt. De vet väl inte hur de ska göra rätt eller vara goda individer, haha... Okej, nog om sånt snack nu. Jag ska sova... Får se om jag orkar ta mig till kyrkan imorgon... får troligen tvinga dit mig själv om jag ens ska orka ta mig iväg... Men ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej alla! Jag har haft fullt upp dem senaste dagarna. Varit med en tjejkompis i söndags, samt drog till kyrkan den dagen. I måndags var jag med bästa vännen hela dagen och kvällen. Igår träffade jag min gamla pastor och fikade, kom hem och vilade...

Hej hej! Jag kände för att göra ett litet inlägg. Det jag har i tankarna och på hjärtat är en kille. En utav mina killkompisar för att vara mer specifik. Jag tänker på året 2023, som var. Vi har kommit närmare varandra, tack Jesus för det! (Ja jag gi...

Hej. Jag tänkte att jag skriver ett andra och sista inlägg för det här året. Jag är hemma hos min lillasyster, hennes sambo är med. Lilla bebis Léon som nu sover, mamma och min systers hund Charlie!   . Jag har tänkt på att ta mer hälsosamma val näst...

Hej hej! Jag bara känner att jag vill blogga innan året 2024 är officiellt här! Jag har aldrig förut (vad jag kan komma ihåg) varit ett helt år utan att blogga förut, så jag vill ha ett blogginlägg nu till 2023 som är kvar!   Så, hur har mitt år vari...

Hejsan, nu skriver jag från mitt hjärta. Jag känner sorg just nu. Vart tog mina krisnta vänner vägen? Tyvärr så lever jag för mycket utifrån känslolivet nu snarare än från Guds ande, där det finns glädje och frid att hämta. Istället så känner jag und...