Hejsan! Det känns som om det var längesen jag bloggade senast... Mycket har hänt sen sist jag bloggade (bra saker!) Jag har ÄNTLIGEN lärt mig efter alla dessa år att förlåta min egen pappa! Det var ingen lätt uppgift kan jag lova er... Speciellt inte att förlåta en person som inte ångrar sig/inte inser sina fel, som min pappa i det här fallet. För honom var det inte konstigt alls att han har totalt struntat i att ta ansvar för mig, skyller allt på mig och mamma och tycker att det är helt okej att endast hans fru från hans frus sida vet om att jag existerar. Mina bröder vet inte om att jag existerar och om han, eller hans fru eller jag får för oss att berätta att jag finns, så kommer barnen heller aldrig veta om mig... De är så pass unga/små just nu men jag tycker personligen att när de blir äldre så borde de få reda på min existens. Sen så får dom göra vad dom vill med den informationen... Kasta bort den som min pappa gjorde eller försöka ta tag i det & "fixa" saker och ting som jag gör... Hur som helst, tillbaka till förlåtandet: Jag har som sagt förlåtit min pappa på djupet och det har verkligen ändrat min syn på män. Hur gick förlåtelsen till undrar ni kanske? Jag träffade Viola en dag & hennes mamma (min föredetta pastor från kyrkan som jag har träffat nu ända sen jag blev krisen.) Vi pratade om hur vi hade haft det i våra liv och insåg att vi hade mycket gemensamt. Jag kände sen att något hände i mitt hjärta, som om jag på något sätt var redo att förlåta... Så jag frågade Viola och hennes mamma om vi kunde be tillsammans. Så vi gick till kyrkan och satt i ett rum (privat såklart) och så bad dom för mig specifikt om förlåtelse & lite annat. Helt plötsligt hörde jag en röst som sa: Tanya du måste förlåta. Släpp smärtan och förlåt din pappa nu. Sen så grät jag bara ut och det var som om en STOR börda försvann från mina axlar... Jag kände mig så lättad & chockad så jag fattade knappt vad som hade hänt med mig...

På vägen hem kände jag mig mycket lyckligare & friare inombords! Jag bara log och kände mig glad samtidigt som jag kände mig chockad! Jag insåg dock senare samma dag innan jag skulle lägga mig (allt detta hände den 29 Januari - på min mammas födelsedag.) Jag insåg att min syn på män hade förändrats dramtiskt. Jag ser inte dom längre som värdelösa varelser som endast ska utnyttjas och inte älskas. Det värsta var väl att jag inte insåg hur mycket jag såg ner på män & äcklades utav dom förrän EFTER jag hade förlåtit... Plötsligt så kunde jag se klart. Jag ville seriöst förut ha ett förhållande där jag styr och ställer och han jag är med ska helst inte säga emot mig någonsin och delar vi inte samma åsikter så skulle han hålla käften enligt mig. Jag ville inte bli känslomässigt intim utan jag ville mest ha någon så jag kunde bli bekräftad och slippa känna mig ensam... Jag trodde det jag ville ha förut var kärlek - vilket i grund och botten var/är sant såklart. Men samtidigt så ville jag egentligen ha någon att slava och bossa med. Inga känslomässiga band inblandade för min del och jag skulle "utnyttja" honom på det sätt som gynnar mig... Nu fattar jag seriöst inte hur jag kunde tänka sådär längre! Jag vill ha endast äkta kärlek just nu, jag vill inte ha någon att utnyttja eller köra över. Självklart vill jag bli bekräftad & älskad för den jag är men det är inte på den sjuka själviska nivån längre utan nu vill jag seriöst ha jämnställdshet & jag inser att både män och kvinnor är lika mycket värda. Bara det att vissa lär sig fortare av sina misstag än andra, andra är mer ärliga och öppna (som jag) medans vissa vägrar inse verkligheten och lever i sin lilla bubbla (som min pappa skulle jag tro.) Vissa är helt enkelt dåliga människor som inte bryr sig eller ens vill/försöker vara de bästa dom kan vara medans andra är goda och vill ständigt utvecklas och bli bättre som människa oavsett kön (som jag alltså) :) .

Det är en STOR befrielse att jag har äntligen släppt smärtan och gått vidare! Nästa person jag måste verkligen förlåta nu är min egen mamma och det är den största utmaningen någonsin... Men jag lovar både mig själv & er att en dag ska jag klara det, för min egen skull åtminstone! Innan jag lägger mig så ska jag lägga upp 2-3 nya bilder på mig som togs idag! Jag vill bara lägga upp det eftersom jag vill bli påmind om hur bra jag har mått idag & på senaste tiden sen jag förlät min pappa på riktigt & på djupet... Men nu så ska jag gå. Jag har en tid hos psykologen att passa imorgon (eller snarare idag då det är efter 12, men eftersom jag inte har lagt mig än så är det natt/inte en ny dag enligt mig ännu, haha! Men ni får ha det så bra och sköt om er... Puss & kram! /Tanya