Hej. Jag känner mig ledsen, arg och frusterad just nu. Men mest ledsen ärligt talat... Jag är så trött på människor och relationer. Det känns som om, hur mycket jag än försöker så lyckas jag inte utveckla en 100% sund relation. Det är antingen komplicerat eller rent ut sagt, giftigt. Jag har redan rensat dåliga människor från mitt liv, men frågan är... Behöver jag rensa ytterligare? Det vet jag inte ännu. Jag är bara så otroligt trött på alla dessa missförstånd som konstant sker, då uppstår även konflikter många gånger. Jag orkar inte med det. Så fort det blir konflikter, hur liten/"oskyldigt" det än är, så är min första instinkt att fly och skita i allting. Från personen/persoerna i mitt liv/tillvaro, antingen ta paus eller liksom i princip helt säga upp kontakten. För tro mig, om jag hade kunnat så hade jag inte haft kontakt med någon människa idag. Max 3 personer isåfall. Men jag är tyvärr i behov utan mänsklig kontakt - även om behovet inte är stort så finns det ändå där såklart. 

Problemet är att, många människor ser inte till mitt inre. De bara ser när jag blir arg, frustrerad eller på något sätt har panik. Men varför. vad det beror på... Det spelar antagligen ingen roll. Det folk inte fattar med mig trots de har känt mig i flera år, är att när jag är ledsen så jag nästan inte kapabel till att kunna säga det rakt ut eller ens visa det, jag visar det i form av rädsla, panik, oro eller ilska. För att visa när jag är ledsen krävs det av mig att ödmjuka mig rätt så mycket - vilket jag inte är villig att göra. Jag har gjort det misstaget många gånger och folk har trampat på mig och sänkt mig. Så jag blir hellre arg och eventuellt riskerar att sabba en relation än att behöva visa hur ledsen jag egentligen är. Jag vet, det kallas för stolthet, arrogans. Vilket jag tyvärr har gott om. Men jag vill inte ge upp det, för även om det förstör relationer för mig så får det mig samtidigt att överleva. Det får mig att tänka "äsch, det är struntsamma. Ingen människa är värd att visa sin allra sårbaraste sida för." Jag tänker såhär: Människor, vartenda en går att ersättas. Inte för att de jag redan har i mitt liv inte är viktiga för mig, för de är de för annars hade jag ju inte känt mig så ledsen. Det är snarare så att det är det livet har lärt mig. Den enda jag kan räkna med till 100% är mig själv och Gud. Resten är ersättbara, folk kommer och går. 

Det gör mig ledsen, men det är så det är. Det är något jag har lärt mig att acceptera, även det innebär att min trasighet förblir. Men jag ser ingen annan utväg. Att jag ska börja ödjmjuka mig för människor, när jag är så ledsen... Tyvärr, men nej. Det är enklare att lämna människor eller ignorera de. De ser ändå inte till mitt hjärta, de ser bara till det yttre. De ser min hårda, ibland kalla attityd som uppstår ibland. Så vad spelar det för roll? Varför ens försöka när chanserna inte är så speciellt stora att man innerligt börjar förstå sig på mig, så man kan äntligen komma någonvart? Jag lever ett isolerat liv, jag gillar det. Jag har valt det. Jag mår dåligt av att vara med människor för mycket... Jag vet inte hur eller varför det skulle förändras liksom.

Jag har ett eget inre krig som pågår inom mig varje dag, jag föredrar att hålla människor borta. Det angår ändå inte de, inte deras problem. Eller hur? Ganska enkelt, va? Jag är den som alltid finns där för alla andra och visst, de finns de dom finns där för mig. Jag förnekar inte det. Men fortfarande, jag har alltid en mur runt om kring mig. Jag förväntar mig alltid det värsta, livet har lärt mig att det är så det går till. Människor är oförstående, svekfulla. Det är bättre att hålla sig borta från människor än att se deras mörka sida på riktigt nära håll. Jag blir bara bränd då... Så om folk bryr sig verkligen om mig, så håll dig borta ifrån mig. Jag är trött på missförstånd, konflikter och allt som ingår i dessa relationer. Skona mig bara, för jag förväntar mig verkligen inte att NÅGON kommer någonsin se in i mitt hjärta, se mig bakom min kalla, högmodiga sida där jag visar ilska istället sorg... Många gånger när jag skriver till människor i ren av panik eller ilska, så gråter jag. Jag blir så fruktansvärt ledsen, men det är inget jag är villig att visa. Inte direkt i alla fall. Jag kan nämna att jag är ledsen, medans jag kan vara hård mot en person och anta det värsta. Människor ändrar inte sitt perspektiv för mig, det tänker jag inte heller göra. Så vad gör man då? Jo, svaret är enkelt: Håll dig borta från dig. Det är bäst för oss alla inblandade, ärligt talat...

Jag orkar inte blogga något mer känner jag just nu, för annars kommer jag nog bara fortsätta älta. Jag har fått ut allting jag ville blogga om. Tack och lov för bloggen, den finns alltid där för mig... Haha. Hejdå. /Tanya