Hej... Jag mår så fruktansvärt dåligt just nu. Men jag vill inte tynga ner mina vänner. De har nog med sitt ändå. Tur att man har bloggen då! :). Jag har verkligen problem... med mänskligheten. Min relation till de, men även min syn. Speciellt män. Jag vill både så gärna ha en man men samtidigt kan jag knappt stå ut med en, för i grund och botten fattas det fullständigt tillit. Det finns alltid rädslor och oro där som ligger bakom, som konstant spökar och gör sig påmind. Jag och en kompis pratade om män... deras dåliga sidor utav de så att säga. Deras onda, mörka, djuriska sida som alla män har. Helt plötsligt, från ingenstans. Så började jag att bryta ihop. Jag fick upp dåliga minnen, flashbacks. Saker som har hänt mig i det förflutna, som jag aldrig kom över. (Vad det exakt är tänker jag inte blogga om.) Mina närmaste vet ändå vad jag pratar om, vad jag har gått igenom. ALLA (speciellt inte främlingar) behöver inte känna till vartenda liten detalj om mig, mitt liv eller mitt förflutna. Men det har skapat ett djupt sår i min själ. Det är som att jag fortfarande blöder, jag har inte läkt ännu. Jag har ignorerat det så länge, låtsas som om det inte var viktigt. Som att "äsch, det som har hänt har hänt." Men sannngen är, jag har inte alls återhämtat mig, inte ens i närheten. Den bördan är väldigt tung att bära, så det går ut på andra människor istället, omedvetet. 

Jag har väldigt mycket ilska inom mig (dock har det minskats) det håller på och går över till ren sorg... Men jag är fortfarande i det stadiet där jag är arg, förbannad. Men jag håller på och omvandlar den ilskan till ren sorg istället... Vilket i sig är bra, det håller på och omvandlar till en viss acceptans. Men under tiden är väldigt jobbigt. Det är jobbigt att vara vaken om nätterna, gråta helt hysteriskt i timmar, sedan för att ta en paus för att återhämta mi styrka och sedan så smäller det igen. Det är inget jag kunde kontrollera riktigt, allt behövde komma ut. Det gör så fruktansvärt ont, att även blogga om det här gör mig ledsen och jag känner mig gråtfärdig redan nu ärligt talat. Tårarna rinner och jag måste bara acceptera det.  Det är tur att jag har Gud och bloggen att vända mig till, så jag slipper gå igenom allt det här helt ensam. Det här är svårt att prata om, jag föredrar att inte nämna det alls.

Angående Gud, så drömde jag faktiskt att Jesus besökte mig. Han rörde vid mig och helade mig. Jag kände en stark ström, en energi ifrån hans händer. Det var väldigt mäktigt. Men det första jag gjorde  när jag vaknade var att jag brast ut i tårar. Jag kände mig så nära Gud men även så nära denna hemska upplevelsen. Ärligt talat, jag vill inte gå igenom det här. Jag vill sopa under mattan och låtsas som om det aldrig ens hände mig. Inte tänka på det, ännu mindre blogga om det. Men jag kan inte ljuga för mig själv. Allt är redan uppe här på ytan för mig, så vad är meningen med att förneka det? Det gör endast allting värre. Jag måste ta denna smärta som det är och bara... lida. Samt försöka hålla människor utanför detta, varför ska be behöva hantera min djupa smärta? 

Jag känner mig helt slut, utmattad. Jag orkar inte skriva mer just nu. Jag är för slutkörd, trött och lite hungrig. Jag behöver få i mig något... Samt jag känner att jag behöver vara ifred just nu. Jag orkar inte med människor, jag är för utmattad och slutkörd. Orkar inte prata på som om jag inte mår dåligt... Tror jag behöver gråta ut lite mer ärligt talat, det känns så. Hur jag ska orka, det vet jag inte. Jag känner mig redan uttömd nog som det är. Men aja, det som händer, det får hända. Man kan inte kontrollera allting här i livet, speciellt inte känslor. Men ni får ha det så bra och sköt om varandra. Puss och kram. /Tanya