Hej. Jag vet att jag inte har bloggat på ett tag, men ärligt talat... Så har jag känt mig helt knäckt, speciellt dom senaste dagarna... Vissa dagar jag velat dö. Då menar jag inte som att ta mitt liv såklart... utan som att dö en naturlig död, så fort som möjligt! Jag har mått väldigt dåligt i 2 månader nu och det är lite som värst just nu... Jag trodde att jag fortfarande var "frisk" men det visade sig att jag har blivit ännu sjukare och det värsta är att jag har vart det i över ett halvår utan att ens veta om det... Jag var ju hos en läkare i Januari och tog en del prover, då sa läkaren (han har fått sparken förresten) att jag inte hade diabetes... Nu ca ett halvår senare får jag reda på att jag har det och att jag har haft det i flera månader nu om inte ännu längre tid tillbaka. 

Jag blev så extremt chockad, när mamma berättade för mig att jag hade diabetes (hon berättade det för mig i Tisdags) så lyssnade jag inte på henne och trodde henne inte, hon sa att jag hade fått en akuttid (redan dagen efter) men jag vägrade att lyssna på henne och hade ingen avsikt att ta mig till den tiden heller... Men jag blev övertalad (inte av mamma dock, då hon släppte det som en bomb för mig och tilltalade mig på ett hårt sätt, så då lyssnade jag inte på henne och helt stängde in mig själv.) Jag insåg sen att jag var tvungen att åka till den här akuttiden trots att jag inte trodde på att jag hade diabetes, jag ville inte tro på det och jag levde i en förnekelse...

Dagen efter när jag åkte till Uppsala till sjukhuset med min mormor (hon skjutsade dit mig, tack och lov att mormor följde med och inte mamma, då mamma är alldels för hård mot mig och tilltalar mig på ett väldigt hårt sätt ibland, vilket jag hatar.) När läkaren sa att jag hade fått diabetes så fick jag en sån stor chock så jag bara grät och grät helt non stopp, jag tappade förmågan att lyssna och fick be henne att upprepa sig om och om igen tills jag förstod då jag var absolut helt chockad och knäckt... Hon frågade mig hur jag mår och så, jag sa sanningen att jag mår extremt dåligt och att jag inte ens orkar med mig själv längre, att jag allt mer och mer stänger in mig själv och orkar inte riktigt prata med folk längre eller ens bry mig om vissa... Ännu mindre bry mig om mig själv. Hon sa då att hon hör och märker att detta är väldigt tufft för mig och att patienter med diabetes har det tufft och har det svårt med att få till rutinerna och sånt, tänk då på mig som också har Asperger på köpet, då är man extra orkeslös dynget runt! Så detta är dubbelt så svårt för mig, att ha diabetes och Aspergers syndrom samtidigt är ingen bra eller rolig kombination kan jag lova er, detta önskar jag mig inte ens min värsta fiendé. Hur som helst, läkaren sa att jag behöver få proffsionell hjälp av en psykolog att jag skulle träffa en för att få min styrka tillbaka...

Jag var ju som sagt redan chockad då, så jag grät ännu mer då det kändes alldeles för mycket för mig och jag sa till min mormor att jag är svag och psykiskt sjuk, då sa hon åt mig att det inte är så och att jag inte ska vara så hård mot mig själv och att detta klarar jag... Inte nog med det, så frågade läkaren mig om jag ville få medicin mot min oro men jag tvärnekade då jag är livrädd för biverkningar... Jag har hört att man kan bli ännu sämre och sånt. Men däremot var jag tvungen att gå med på att få sprutor för min diabetes + såndär... blodsocker mätare. Vet inte vad den heter riktigt men den mäter ens blodsocker i alla fall och det är för att ha koll och se om mitt blodsocker är för högt, lågt eller är på normal nivå och om den är för högt eller lågt vad man kan göra åt det... Jag fick lära mig på plats hur jag ska hantera sprutorna och blodsocker mätaren och allt, vilket var väldigt tufft då jag grät hela tiden som sagt och hade svårt att lugna ner mig...

Som tur var så sa läkaren att jag har en mild diabetes, diabetes typ 2 och att jag kan bli "frisk" ifrån det med hjälp av sprutor, mediciner och mat och motion... Rätt mat, såklart. Jag kan alltså i framtiden helt och hållet slippa dessa sprutor om jag skärper mig, de sa att mina chanser är väldigt goda för att lyckas eftersom jag har insulin kvar i kroppen, men sprutan är som en "nyckel" som hjälper till med att insulinet kommer åt hela kroppen så som det ska göra... Läkaren sa till mig också att hon märkte att jag var orkeslös och hon rekomenderade mig att jag skulle endast satsa på att äta rätt mat och få i mig sprutorna i mig regelbundet, varje dag under en och samma tid... Jag har valt att ta den på morgonen för då är det överstökat och som tur är så behöver jag bara ta en spruta om dagen då den håller i ett helt dygn :) . 

När jag kom hem så tänkte jag på fullaste allvar slänga dessa nya mediciner som jag hade fått, jag hade panik och jag rusade in i köket, öppnade papperskorgen och tänkte slänga allt, det som hindrade mig från att göra det var att papperskorgen var fullt så jag kunde då inte göra det och om jag skulle byta och hålla på så skulle jag hinna ångra mig och det visste jag eftersom jag är extremt impulsiv av mig ibland, vilket också kan fort "gå över" ibland har jag märkt... Så jag bara la den vid köksbordet, kollade på tv och bara kände mig helt förstörd och stirrig, jag somnade en stund, drömde om diabetes och så vidare, vaknade och grät... 

Det värsta är inte att jag har fått diabetes, utan att det är mitt fel. Jag har orsakat mig själv det här, eftersom jag är en självdestruktiv människa. Jag skadar mig själv... Mamma har rätt, jag behöver inga fiender då jag är min egen största fiende... Läkaren sa också åt mig att vara snäll mot mig själv och min kropp, mot slutet så gav hon mig en kram och sa att hon skulle ringa tillbaka ca 1 vecka senare och se hur det har gått, då det finns vissa biverkningar och det är att man tappar aptiten för mat, man kan må illa och få problem med magen... jag har mest haft problem med maten (det är inte så mycket värre än förut dock, tack och lov) och har inte haft större problem med mitt illamående vilket jag tycker är skönt...

Hur som helst, jag tar ju nu i alla fall sprutorna regelbundet och ska jag vara helt ärlig så tycker jag personligen att det är mycket enklare och lättsammare att ta sprutor och sticka mig än att ta mediciner, hade jag fått välja så hade jag lätt valt sprutor över mediciner... eftersom mediciner måste jag ta flera gånger om dagen och i samband med mat (ganska så mycket mat också.)

Hur som helst... Jag känner att jag har bloggat mer än tillräckligt just nu... så nu så ska jag gå. Jag ville mest bara skriva av mig. Jag gråter i alla fall inte på grund av det längre, försöker acceptera att jag är sjuk och att jag måste ändra vissa matvanor... Men men, ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya