Hej... Jag vill bara skriva av mig lite. Jag tror att jag håller på och går under... Jag har förändrats... Jag har upplevt så otroligt mycket smärta genom hela mitt liv, men speciellt dom senaste månaderna så jag har gått och blivit nedstämd/deprimerad. Samtidigt som det gör fruktansvärt ont, så en del av mig själv bryr mig inte om mig själv längre och det skrämmer mig lite grann faktiskt... För jag vet vad det betyder. För mig betyder det, att det är en tidsfråga tills jag också börjar sluta bry mig om andra människor runt om kring mig... Sakta, men säkert. Jag har redan slutat att bry mig om vissa människor (men det är lika bra det, eftersom dessa är bara energi tjuvar och får mig att må sämre i längden.) Men jag är rädd för att jag ska sluta bry mig om människor som jag verkligen älskar... Visst, kärlek försvinner inte/dör inte ut för min del, jag menar inte så... jag menar bara att jag kommer ignorera människor allt mer och mer, vara mer och mer kall/likgiltlig på utsidan även om jag egentligen bryr mig innerst inne... 

Så fort jag flyttar hemifrån så kommer jag stänga in mig själv ännu mer och bryta kontakten med folk allt mer, även familjemedlemmar... bland annat min egen mamma. Inte för att jag inte bryr mig om henne, utan för att jag inte orkar ha med människor att göra som konstant är på en, såna går på mina nerver och såna ska inte finnas i min framtid... Oroa er inte! En efter en så ska ni försvinna, jag ska rensa i mitt liv! Ni som går på mina nerver och/eller är energi tjuvar, er alla ska jag göra mig av med. Det spelar ingen roll om det är en familje medlem eller någon "vän" utan jag gör det jag måste göra - för att överleva... Jag kommer aldrig bli riktigt lycklig eller få uppleva äkta frihet och kärlek, då jag har levt i hela mitt liv med plågor, smärta och sorg i snart 23 år, varför skulle jag då helt plötsligt må bra, även om jag kämpar? Jag har massor med gånger försökt och kämpat, men som tack får man en fet käftsmäll av människor och livet så man faller hårt och gör illa sig... Då ligger jag där ett tag och försöker sen ta mig upp igen och sen så blir det samma sak. Jag orkar inte resa mig den här gången, jag tänker stanna kvar där jag är... 

För jag orkar inte med någon eller något längre. Jag bara ser fram emot så mycket just nu att få flytta och bryta kontakten med flera människor, åh vilken befrielse det kommer att bli! Jag var förut livrädd för att förlora människor men jag har insett att de flesta är energi tjuvar eller idioter rakt igenom, så det finns inget att vara rädd för... Det är bara att slänga ut dom alla med huvudet före :) . Innerst inne är jag fortfarande en kämpe, även om det inte känns så eller verkar så... Vet ni varför? Jo, för jag tar dessa nya helvetes sprutor varje dag och det gör jag i tid, hade jag helt gett upp så lovar jag er att inte ens Gud själv hade kunnat rädda mig... Jag vill fortfarande träffa psykolog även om det tar emot, jag vill flytta hemifrån och jag vill slippa människor och stänga in mig själv ännu mer och slippa ta hänsyn till äckel falska människor... Jag orkar bara inte längre helt enkelt. Jag hoppas att jag orkar resa på mig igen snart, annars så kommer jag att bli värre/sjukare, bli mer känslokallare och då kommer jag helt seriöst slutföra det jag redan "planerar" i mitt huvud och det är att göra av mig de flesta utav er...

Nu så ska jag gå. Jag tänkte fortsätta lyssna på musik, äta mat sen och hoppas på att jag orkar äta mer än 5 tuggor sammalagt och att magen inte dödar mig sen igen... Sen så får vi se vad jag gör. Men ni får ha det så bra. Puss och kram. /Tanya