Hejsan! Jag vet inte vad jag ska skriva exakt, troligen för att "beklaga" mig själv och smått gnälla som vanligt (som om det vore något nytt, haha.) Men så är det tyvärr när man lider utav en depression... På tal om depression: Ni vet väl om att det är faktiskt en sjukdom och med det "ingår" det att naturligt ha sömnproblem? Man antingen sover för mycket alltså non stopp och hur mycket (eller lite) man är sover är man ändå hängirg, trött, seg, rastlös osv. Men man kan också sova för lite alltså ha väldigt svårt för att somna under flera timmar tills man äntligen somnar. Samt man tappar intresset för att vara social och göra saker men en gång i tiden tyckte var roligt. Utmaningen kan kännas för stor/mäktigt med att TVINGA sig själv att ta sig upp ur sängen, äta något, fixa sig och ta sig iväg någonstans även om man gör något mysigt eller roligt... Bara hela processen kan vara ångest framkallande då det blir för mycket motstånd tyvärr. Man måste nästan jämt tvinga sig själv ända tills man "lär sig" att gå emot sina känslor. Det sägs att det blir lättare med tiden, men är det verkligen så? Jag tror snarare man lär sig att överleva och vara starkare med tiden, tror inte det blir lättare. Det blir snarare svårare med tiden om man inte med en gång tar tag i det man har problem med och/eller inte har någon självinsikt. i det här fallet har jag knappast sovit för mycket. Det tog hela 5 timmar (!!!) för mig igår att äntligen somna. Bara för att jag förlorade 5 timmar sömn kan man inte sova till 19:00 direkt... Jag tvingade upp mig själv trots jag fick bara 4 timmars sömn. Men sen så efter jag åt frukost och kollade på dagens inspelade Våra bästa år, så gick jag och la mig och sov 3-4 timmar non stopp... (Jag gick endast upp en gång för jag hade alarm på, för utan den kan jag sova i EVIGHETER.) Min inre väckarklocka fungerar tyvärr inte så bra... Inte undra på när min sömn är helt rubbad.

Jag blir lite orolig, för just nu klarar min kropp av det fortfarande då jag är ung osv... Men om 20 år då? Ska jag då få en massa farliga sjukdommar, få cancer och dö vid 50 års åldern? Ursäkta om jag låter lite dramatisk nu vilket jag vet att jag gör, men jag måste tänka på min framtid och framtida hälsan. Fine, jag kanske aldrig får cancer... men min diabetes kan bli mycket värre. Det är ändå att tänka realistisk då jag faktiskt har sjukdomar vilket gör mig ännu mer rädd och orolig eftersom jag vet att det sättet jag lever på, är allt annat än okej och sunt... Jag är deprimerad och har svårt att fokusera och överhuvudtaget ta bra beslut för mig själv. Jag gör ofta små misstag här och där då jag inte i tid inser konsekvenserna och inte är alltid kapabel till att ta rätt beslut som sagt. Det är ett STORT hinder i mitt liv som faktiskt oroar mig då det verkligen begränsar hela mitt liv. Jag vet inte hur mitt liv någonsin ska bli bra, jag vet verkligen inte. Jag får helt enkelt lägga det i Guds händer då jag inte har någon kontroll kvar längre över mitt eget liv och välmående, tyvärr. Jag tror att allting (om inte mycket åtminstone) kommer lösa sig när jag flyttar hemifrån vilket blir snart! :). Samt så måste jag få mycket hjälp. Jag behöver proffsionellt hjälp så jag kan ta mig ur det här. Jag måste verkligen ändra mitt sätt att se på livet, mig själv och min situation. Kanske inse att jag inte är så hjälplös som jag känner mig just nu? Jag menar... ingenting är ju omöjligt. Det är svårt för mig att leva ett så normalt liv som möjligt, men absolut inte omöjligt! :)

Ja, jag känner att jag har skrivit mer än tillräckligt. Det kändes skönt att skriva av sig faktiskt. Sen så känns det allmänt skönt just nu då jag är nyduschad samt jag känner mig ganska så allmänt trött och lugn inombords just nu. Förhoppningsvis går det bättre med att sova i natt... Ja, jag känner att jag inte har så mycket mer att skriva. Sköt om er. Puss och kram. /Tanya