Hej. Jag vet att jag kommer ångra att jag skriver det här nu, skriver mina allra djupaste känslor. Det känns som om mina känslor kommer att döda mig... Jag är helt cp. Skrattar, gråter, är ledsen och massa andra känslor känner jag samtidigt. Sådär har jag det ofta, lite för ofta. Det tär på mig, så att jag nästan vill dö. Men bara nästan... Det går inte bra för mig. Jag har blivit sjukare. Fått diabetes. Jag mår sämre än förut, har helt tappat aptiten för maten och själva livet i sig. Jag får panik av att gå ut, av att folk ser mig... De känns som om de vet att jag har gjort något fel, att jag mår dåligt... Är de därför dessa människor stirrar på mig, för de kan se att jag är sjuk, precis som jag känner av att jag är sjuk? Jag får ångest varje gång jag ska ta en meningslös promenad för hälsans skull. Min hälsa är inte värd den här ångesten som jag utsätts för varje gång. Jag har känt så förut också men det är ännu värre nu. Min mamma sa åt mig idag att jag måste stå upp för mig själv och besegra mina inre demoner. De är för starka för mig, de har mig i sitt lilla grepp, där jag vägrar gå ut och inte vill äta och gör mitt bästa för att känna så lite ångest och känslor överhuvudtaget som möjligt. Just nu när jag skriver detta så snurrar det runt i mitt huvud lite grann... Men det gör inget, jag lär inte dö av det liksom. 

Jag är så otroligt missnöjd med mitt liv, vad andra har skapat och vad jag har misslyckats med att skapa. Döden är bättre än att må såhär varje dag. Just nu önskar jag att jag kunde vara kapabel till att kunna ta mitt liv och att jag vore extremt självmordsbenägen, då hade jag tagit den lätta fega vägen ut. Men nej, jag är tydligen för "stark" för det. Jag har kommit över såna tankar, skulle aldrig kunna göra något sånt mot mig själv. Istället så ber jag till Gud att han ska avsluta mitt liv så fort som möjligt. Jag borde troligen inte publicera det här för jag får bara panik av att ens skriva det här... Jag vet inte vad jag ska göra längre. Jag vill i alla fall inte kämpa längre, jag vill dö nu. Jag har ändå alltid velat dö ung... Jag har aldrig gillat livet. Till och med redan som barn hatade jag det här livet och förstod snabbt att människor är ondeskefulla, opålitliga och svekfulla monster. Jag hör inte hemma i den här världen, full av med onda varelser... Det är ni det. Jag har också en ond sida, det har vi alla... Jag försöker dock vara så god som möjligt. Hur som helst. Jag vill inte kämpa längre. I´m done! JAG VILL DÖ NU TACK. 

Imorgon så ska jag i alla fall ta mig till kyrkan, får se om Gud kan rädda min trasiga vilsna själ eller om jag är helt utom hopp. Jag har inte vart mig själv på sistone, känns som om jag håller på att tappar bort mig själv istället för att finna mig själv. Min andliga gåva har också vart ut balans, jag har inte kunnat "se" in i framtiden på samma sätt som förut. Jag har inte kunnat känna på mig saker, varken bra eller dåliga. Jag kan det, har alltid kunnat det... Men nu kan jag bara göra det lite smått, det är inte lika intensivt som förut... Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här men jag saknar min gåva... För då skulle jag kunna känna på mig hur mitt liv kommer att bli/sluta. Just nu så känns allt hopplöst. Det snurrar i huvudet på mig, jag är trött, nervös, oroad och stressad. Jag vet inte vad jag ska göra... Jag kan tyvärr inte ge upp helt och hållet i alla fall även om jag inte orkar kämpa just nu, för ger jag upp så kommer jag att dö... Det kommer inte finnas någon Tanya mer. Den som ni känner nu, kommer inte vara den jag är längre, kommer helt försvinna och dö innuti mig själv. Jag känner redan att jag är på väg dit och jag är desperat över att bli räddad just nu innan jag slutar att bry mig helt och hållet om mig själv... Jag behöver bli räddad... Från mina inre demoner, från mig själv. 

Jag vet fortfarande inte om jag borde publicera det här, men jag väljer att vara impulsiv och korkad nog ändå att göra det. Är ändå skönt att skriva av mina känslor även om jag känner mig halvt borta just nu. /Tanya