Stella ♥

13 juli 2013 00:29

Hej Tanya! :)
Inte för att jag är någon psykolog eller så, men jag förstår dig ändå en aning. Det där med mataptiten. Eftersom att jag själv under en lång period inte haft någon stor mataptit eller sovit tillräckligt mycket. Jag trodde själv att jag mådde lika bra som en "vanlig" människa, eftersom att jag fortfarande var pigg, såg fysiskt bra ut och var nöjd med mig själv.

Dock resulterade det till att jag blev undernärd (jag var för kort och vägde för lite för min ålder), och det försenade min pubertet utveckling. Det var min sjuksyster som märkte det först, och efter det har jag fått gå till sjukhuset /barnmottagningen under en period. Där fick jag ta flera blodprover, man blev tillfrågad en massa frågor angående ens livsvanor, jag fick dessutom röntga hjärnan och man tog bilder på mig (för att se hur min utveckling gick, och det var nog det mest pinsammaste och värsta jag gjort på ett sjukhus). Och efter alla dessa sjukhusbesök så tänkte jag att jag inte ville komma tillbaks hit något mer, genom att försöka kämpa med att komma tillbaks på fötterna. Så jag började äta frukost trots att jag inte hade lust, och lite senare började jag även äta skollunchen. Jag kom igång med utvecklingen enligt läkaren, så jag behövde inte gå till sjukhuset något mera. Men då jag började i första året i gymnasiet kom jag tillbaks till att inte äta frukost och jag åt fortfarande inte kött eller allt annat jag inte gillade. Tappade mataptiten igen. Och det var då alla effekter slog igenom mig... jag hade lättare för att somna på lektionerna, jag kunde inte koncentrera mig lika lätt som innan, så fort jag kom hem från skolan ville jag bara gå och sova, jag var dödshungrig efter varje skoldag så man ville bara rensa hela kylskåpet. Jag var inte längre den pigga och glada tjejen jag brukade vara som yngre...
Och det sägs att om man inte äter regelbundet och äter allt på en enda måltid så expanderar magen mycket mer. Så jag fick kämpa tillbaks för att börja äta regelbundet trots att jag inte hade någon mataptit. Och tro mig, med tiden så kommer allt kännas som "vanligt", man börjar inse hur viktigt maten faktiskt är för en. För överlevnad och hälsan.

Hade jag inte insett det allvarliga med att inte äta tillräckligt och fortsatt vara den personen jag var då, så hade jag troligtvis fått fler inre skador i kroppen. Jag är tyvärr ingen läkare och vet inte exakt vad för skador jag hade fått, men jag har hört att en i släkten var likadan och hennes inre mage frätes p.g.a någon syra. Det finns säkert värre effekter/skador. Men jag hoppas att varken du eller jag drabbas av det.

Och jag antar att varken du eller jag är helt fullvuxna än.
Du har fortfarande chansen att ändra på dina vanor och din syn på ätandet/drickandet, för det är inte helt omöjligt! Jag ville inte bli en dvärg för livet... ännu idag ses jag som en mindreårig av vissa personer, och det är inte alltid så kul.

Jag vet inte om du orkade läsa hela min "roman", en del av mitt liv.
Och jag vet inte om detta ger dig en positiv effekt, men jag tänkte att du kanske ville veta lite om några konsekvenser som kan uppstå.

Även fastän jag inte känner dig så hoppas jag ändå att du kommer ur din situation och att du mår bättre fysiskt och psykiskt :)♥

Tanya

13 juli 2013 13:28

Hej!Tack för att du skrev till mig, då vet jag att det är fler som känner likadant som jag gör... Som jag skrev på rampljuset, så har jag inte valt de här ätstörningarna, som jag har fått leva med hela livet. För jag vet att de finns många som får ätstörningar för de blir mobbade på grund av sin vikt eller för att många tjejer har kass självförtroende och tror att ju smalare de är desto snyggare blir dom (fast många av dom var redan smala.)

Jag har inte dessa ätstörningar pga jag tänker ytligt om min vikt eller liknande. Jag kan seriöst inte råför att jag har ALDRIG gillat mat, någonsin. Sen att det har blivit värre på senaste tiden är som jag sa innan, för att jag har nyligen börjat med nya mediciner. Jag har nämligen fått diabetes och sprutan som jag tar gör så att aptiten minskar så man varken vill eller orkar äta så mycket. Innan jag tog dessa mediciner så hade jag fortfarande svårt med maten men då kunde jag äta mycket frukt i alla fall, sen så var jag mer onyttig av mig då jag kunde äta mer choklad, kakor och sådant, speciellt om helgerna... Men nu så har jag flera helger i rad skippat sånt och hållt mig till chips och dipp istället. Förut kunde jag också äta chips och dipp 3 dagar i rad, men nu äter jag bara det 1 gång i veckan... Jag har inte samma sötsug kvar längre eller aptit, inte ens när det gäller sött och i vanliga fall så älskar jag sött...

Det är troligen därför jag ska träffa en matpsykolog, så jag ska börja äta "normalt" (vilket jag aldrig har gjort mer eller mindre) så jag vet inte hur det känns att ha en bra hälsa, helt ärligt talat... Det här är de enda som jag känner till och vet om och har levt med det i hela mitt liv som sagt.

Men tack för att du hörde av dig och la ner tid på att skriva till mig, för tro mig jag vill också börja må bättre snart... speciellt psykiskt :)