Hej... Jag vet inte hur jag mår längre. Jag känner mig konstant splittrad. Jag pendlar mellan hopplöshetskänslan till "det kanske finns hopp kvar för mig ändå." Jag kan helt enkelt inte bestämma mig... :(. Allt jag vet är att jag är extremt trött på det här livet. På min omgivning, på mig själv. Jag vill seriöst fly ifrån allt och alla. Allt det jag vet, vill jag inte veta längre. Allt det jag är, vill jag längre inte vara. Allt det jag har gått igenom, vill jag radera. Om det fanns, om man kunde seriöst gå igenom något slags operation så man kunde glömma vem man är & hela ens liv, allt man har gått igenom... Hade jag lätt gjort det, oavsett priset! Tänk vad skönt att få vakna med en ny start... Jag skulle lämna allt det gamla bakom mig, det skulle vara så enkelt för då känner man inte till något annat! Då hade jag format mig själv till en helt annan person, jag skulle inte ha haft kontakt med min familj eller mina släktingar men däremot kanske någon enstaka vän... Max 3-4 personer, resten hade jag lämnat bakom mig.

Jag hade inte velat bo kvar där jag bor nu, jag hade troligen bytt förnamn och efternamn. Tänk, jag skulle vara "hel" då. Ingen ångest, ingen smärta, inga hemska minnen som förföljer en varje dag eller hemska känslor som sorg, splittrad, ångest, likgiltlighet, förvirrad, ätstörningarna och så vidare. Listan kan göras lång. Jag ångrar nästan allt jag har gått igenom. Morfars död, min katt som man fick ge bort endast för att bli avliven till slut, min egen pappa som valde att lämna mig, utan att ångra sig, be om ursäkt eller ta ansvar för det. Min mamma som också har delvis förstört mitt liv och orskat den här konstanta ångesten som finns i min kropp dygnet runt. Sen så mycket annat som jag har gått igenom som jag inte vill ta det här på bloggen... Jag skulle inte behöva känna mig splittrad längre över något. Tänk er, en helt ny Tanya... Åh, underbara tanke! Varför kan inte det bara slå in?! Jag vill inte behöva kämpa för något längre, behöva för att kämpa att överleva, att stå ut med vardagen dag in och dag ut när man bara egentligen väntar på att få dö snart... Jag säger gång på gång att jag inte står ut längre, men det värsta är att jag gör det. Det är därför som jag är kvar i skiten, jag är tydligen inte desperat nog att ta mig ur det här. Än... 

Så varför ändrar jag inte mitt tillvaro om jag nu hatar mitt liv så mycket? För jag hatar inte den tillräckligt, även om mitt liv är långt ifrån bra. Jag har ingen motivation och har svårt för att veta vart man ens ska börja någonstans. Sen så känner jag konstant den här hopplösheten, att jag inte kommer klara det... att jag i bästa fall bara klarar av det halvdant och ni som känner mig vet att jag HATAR allt som är halvdant. Jag är en person som tänker: Allt eller inget. Jag har valt inget, då jag inte tror att jag har styrkan att göra allt och jag nöjer mig inte med halvdant. Så jag är fast i skiten. Mina vänner tycker att jag borde skaffa proffsionell hjälp. Det tycker jag med. Önskar att man kunde avliva människor så som man gjorde med djur, hade direkt beställt tid då, haha... Nej men seriöst nu. Jag ska skaffa proffsionell hjälp. Jag vet bara inte vart jag ska starta någonstans, men jag kommer på det... Nångång tidigt nästa år hade jag tänkt mig.

Aja, nu orkar jag inte blogga mer. Jag ska snart fortsätta kolla på Gossip Girl så man slipper tänka & känna efter, det driver mig till vansinne. Att jag konstant kollar på serier/filmer är mitt sätt att fly ifrån allt och det får mig att må bättre... Just so you know :). Men ja, dags att fly igen till min lilla värld och slippa ta del utav den här hemska verkligheten! Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram. /Tanya