Hej... Jag har vart sjuk dom här dagarna... och nu är jag ledsen. Jag känner att jag borde/behöver blogga av mig, om mina känslor och den fruktansvärda hemska drömmen som fick mig att må såhär dåligt. Snälla, tänk inte "men herregud det var bara en dröm." Ni vet inte vad jag har gått igenom. Drömmar påverkar mig starkt i allmänhet oavsett om det är en sanningsdröm eller inte men detta är en sanningsdröm... Jag drömde att jag var här hemma i min säng... Jag var på gång med en kille. Jag ville bara prata & allmänt umgås men han var lite... för på. För sexuell. Emot min vilja. Jag sa åt honom att sluta... Men han höll fast mina händer vid sängen... Jag fick panik. Han ville sen våldta mig... Han sa: Nu ska vi ha sex... Innan han hann göra något, så gick jag upp snabbt därifrån för att slippa honom och jag tänkte berätta för mamma vad som precis hade kunnat hända mig... Men hon log så oskyldigt och ovetandes så jag ville inte förstöra det... Så jag låtsasdes som ingenting och jag åt mat... Det värsta var att exakt samma scen upprepades igen, jag låg helt plötsligt i min säng igen i mörkret med honom och återigen försökte han ha sex med mig emot min vilja. Jag fick återigen panik och jag skrek efter min mamma men hon hörde inget... Jag gick och kollade till henne och såg att hon sov. Så jag störde henne inte och sa återigen inte något. Sen EN TREJDE GÅNG upplevde jag exakt samma scen igen (allt detta under en och samma dröm, jag vaknade inte emellanåt eller något.) Jag skrek efter Guds hjälp, jag grät... (Nej han hann inte våldta mig men återigen så var han på väg att göra det.) Så helt plötsligt kom jag på att jag hade min mobil under kudden... Jag greppade tag i den, jag vart helt borta i huvudet (typ som om jag vart drogad, det var verkligen jättekonstigt.) Så jag tänkte återigen skriva mammas nummer men insåg att jag inte såg vad jag skrev då allt vart dimmigt och mobilens skärm (det som lyser alltså, så man ser vad man gör på mobilen när det är mörkt) fungerade inte så jag gjorde mitt bästa. Jag ringde till fel nummer, jag bad om ursäkt och tänkte lägga på... men kom på sen att detta kunde vart min räddning. Så kvinnan visade intresset (det var en gammal kvinna) och lyssnade på mig medans jag bara pratade och pratade av mig... Sen så vaknade jag äntligen!!

Jag tror att det betyder att jag har vart igenom en del trauma i mitt liv som jag ALDRIG pratar om, jag har aldrig någonsin ens bloggat om det... Det betyder att jag måste ta mig igenom det genom att prata ut med någon. Men jag kan inte :'( . Jag är alldeles för skamsen för det som har hänt mig i det förflutna, känns som om mycket hemskt i mitt liv som har hänt mig är mitt eget fel och att jag borde verkligen lida & betala för det... Detta hade jag verkligen inte kunnat videobloggat om då jag är känslosam och ledsen just nu, jag grät för en liten stund sedan... Det gör bara så ont, jag får panik. Det jag har gått igenom kan jag inte prata om... Det finns några få som vet om det jag har gått igenom... Det traumat... Men... Jag pratar aldrig om det. Det gör ont att prata om det. Pratar man om det så vill jag antingen byta samtalsämne eller skämta bort det... Det är så jag hanterar det. Tror inte ens jag har någonsin berättat för en psykolog vad jag har gått igenom. Vet inte heller om jag borde det. Jag tänker inte nämna för er vad jag har gått igenom, det är MITT förflutna och ni har ingen aning om det jag drömde i drömmen har verkligen hänt på riktigt eller om det är en bild om att jag allmänt måste öppna upp mig pga olika trauman som jag har gått igenom... Jag känner mig sårad, ledsen, rädd, förstörd och förtvivlad. Tänk om det är det som väntar mig i framtiden? En man som behandlar mig såhär, jag lider i det tysta år efter år tills jag får nog... (Ja, jag är den typen som lider i det tysta om något sånt skulle hända pga skam, eller andra saker...) Mamma slog ju mig i MÅNGA år när jag var liten, jag led i tystnad och tog LÅNG TID innan jag kunde berätta det. Tänk om jag blir våldtagen i framtiden av en man om och om igen och jag är inte kapabel till att kunna öppna upp mig? Det är därför som jag är anti fysisk och känslomässiga band och kontakt - jag är livrädd att bli skadad utan att jag kan rädda mig själv förrän det är i princip "för sent." Jag är van att leva och vara förtryckt liksom... Det var ju så jag blev uppfostrad... Men jag försöker resa mig ur det men det är inte så lätt, speciellt inte när man har den dåliga vanan att klandra sig själv för allt dåligt som händer en...

Nu orkar jag inte tänka mer på det här, jag har bloggat mer än tillräckligt. Jag ska göra dipp, morötter med Pepsi Max och kolla på Pretty Little Liars då jag inte har sett dagens avsnitt ännu :). Det sägs att det är den sista avsnittet på den här säsongen på ett bra tag (säsong 5.) Så jag vill njuta lite extra genom att göra lite gott... Jag vet att det är sent men jag hade inte tänkt eller "planerat" att fixa snacks och sånt utan det bestämde jag i princip i sista minuten (sen har jag min tjejiga period just nu så det gör mig extra känslosam och konstig och då kan jag bara få för mig vissa saker hur som helst + jag är redan impulsiv av mig som person.)

Men nu så ska jag gå... Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya