Hej! Gud så trött jag är, har en del saker att berätta för er känner jag... Jag börjar med iförrgår, då en del saker hände. Jag var först och främst hos en Dietist, men allt det hon sa om kosten och det visste jag ju redan, det gäller bara att lyssna för mig också och följa dessa råd... Som att dra ner på sött, äta mer grönsaker och äta allmänt mer regelbundet. Sen så vägde jag mig där och jag insåg att jag verkligen hade gått ner 4 kg! Jag hade vägt mig dagen innan men jag trodde knappt mina ögon, så jag stod på vågen flera gånger alltså flera olika omgångar. Jag frågade till och med Dietisten om ens våg kan "ljuga" eller vara något fel på och visa felaktigt resultat, haha... Hon sa såklart att det är isåfall max 1 kilos skillnad, annars så stämmer det. Jag är så glad att jag har gått ner 4 kg! Kan det vara en kombination utav sprutorna som jag tar nu (så man får mindre aptit) och för att jag har vart ute och gått lite mer? Idag har jag t.ex vart ute exakt vartenda dag förutom igår, för då var jag sjukt trött. Jag ska berätta varför jag var sjukt trött...

Jag har vart hos en medium/helare... Hon utövade healing på mig så att säga. Det innebär att man lägger sig bekvämt med en massagebänk, med en dämpad belysning, lyssna på avslappnande musik och ligga där med kudde och filt ovanpå sig. Så hon tog fram händerna medans jag blundade och utförde detta, utan att röra mig. Svårt att förklara hur det gick till... Men jag blev starkt påverkad av det här, hon sa också att hon kände att det var väldigt starkt. Jag kände starka vibrationer genom min kropp, ungefär som rysningar fast starkare... blandat med kyla och värme, hela tiden. Efter det var klart så kände jag mig lugnare och mer avslappnad, jag hade inte en enda tanke i mitt huvud. I vanliga fall är det kaos i mitt huvud men det var det inte den här gången. Lugnet höll i sig... Men jag märkte dagen efter att jag blev väldigt tömd på energi... Jag kände tom inom mig på grund utav den här upplevelsen och jag blev senare lite smått aggressiv... Det visade sig (jag har tagit reda på det) att det jag gjorde var något liknande med New Age... Alltså hon utför vit magi. Eftersom hon inte helade mig i Guds namn utan hon följde någon healings guide... Det rekomenderas INTE! Det känns bra för stunden och känns ofarligt men i längden kan man bli bunden av detta och eftersom det känns skönt först så kan man troligen bli smått "beroende" att utöva den här regelbundet i hopp om att man blir/mår bättre... Nu fick jag i alla fall en upplevelse och vet att jag inte ska syssla med sånt. Jag håller mig till Gud, vill någon hela mig så ska det vara i Guds namn och ingen konstig osynlig guide ska få syssla med min själ! Det här är ofarligt från början med det utvecklas till något mer senare ju mer man håller på, såklart...

Jag gillar inte att mamma gjorde en sittning där, alltså att hon spådde min mamma... Delvis för mamma blev knäpp efter den stunden men även för att hon varnade, alltså mediumet som "helade" mig varnade mig och sa att om man mår dåligt och gör en sittning alltså att man "spår" en så kan man må dåligt i längden om man redan mår dåligt i själen. Ärligt talat så mår mamma mycket sämre än mig. Hon blev ju som sagt knäpp efter denna stund... Hon sa att morfar är här och vakar över oss, sa att det är morfar som får saker att försvinna (då små saker försvinner lite då och då och sånt här hemma) och sa att han vakar över oss. Fine, är inget fel med att han vakar över oss :). Men det som var knäppt med mamma var att hon ropade ut till morfar och försökte tala till honom :S . Jag sa åt henne att låta bli, för fortsätter hon med sånt här och blir mer besatt så kan andar komma hit och börja spöka på riktigt, mer rejält... I riktigt värsta fall, demoner... Alltså mamma kan släppa in något osunt i vårt hem. Jag går inte med på det! Som kristen så är man skyddad i Guds namn, det är man väldigt känd för och det talar man tydligt om i kyrkan och sådant. Så jag är inte rädd, någon som däremot eventuellt borde vara rädd är mamma, chansen är mycket större att just hon blir utsatt eftersom hon inte alls vet vad hon ger sig in på... Mamma, akta dig för sånt!

Idag har jag träffat Viola, en själavårdare kan man säga. Det var hon som uppenbarade mig för det här och varande mig... Hon sa faktiskt att innan vi träffades och innan vi ens hade bestämt att träffas (alltså innan jag tog mig iväg till mediumet) så kände hon en stark känsla/kallelse att hon absolut MÅSTE få träffa mig, då hon inte kan träffas något nästa vecka... Så när jag berättade vad jag och mamma hade gjort så förstod hon varför hon kände en sån stark kallelse, hon sa åt mig att sånt kan bli farligt i längden och sa åt mig att hålla mig borta. Hon sa att även om mamma håller på med sånt men jag håller mig undan så förblir jag trygg och skyddad i längden, då jag inte går emot Guds natur med flit :). Jag går inte över till "den andra sidan" alltså till den osunda sidan med andra ord... Hon sa själv att jag kan fråga vilken troende kristen som helst som har erfarenhet av detta, så kommer alla säga likadant - att jag ska hålla mig undan från sånt. Jag höll ju på med något liknande innan jag blev kristen och jag mådde som värst då på den tiden. Jag blev beroende & mådde sämre på grund av det, men kunde inte sluta... Så ja, sådant binder en tyvärr... 

Hur som helst, efter vi hade det snacket så gick vi in till olika affärer. Hon köpte smink borttagare, mascara och sådant. Jag köpte ett läppstift som är nude, alltså "hudfärgat" med rosa undertoner... Äntligen hittade jag "den rätta" färgen som jag så länge har velat ha men inte har hittat! Det är från BareMinerals, den heter Be Free och den kostar tyvärr hela 290 kr. Men det är värt vartenda krona trots det är det dyraste läppstiftet jag har köpt, då den är otroligt återfuktande för läpparna, både för stunden och i längden, den innehåller vitamin E bland annat och annat bra som återfuktar läpparna. Den är täckande och väldigt mjukgörande på läpparna som sagt... Sen när jag kom hem har jag vilat, ätit mat och kollat på Idol :)

Men nu så ska jag gå. Jag är sjukt trött, nu vill jag bara lyssna på musik och eventuellt kolla på någon serie. Jag har ändå skrivit mer än tillräckligt... Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya 

Hej! Är det inte tragiskt när ens egen mamma inte känner en så bra som hon själv tror? Haha, jag har alltid vetat om det. Hon ser mig helt enkelt inte :). Varken mina problem eller för den jag egentligen är. Nu ska jag berätta för er vad jag pratar om. Mamma har kommit i kontakt med något slags medium/healare och har beställt en tid för oss båda, imorgon kväll :). Den kvinnan ska alltså hela mig på något sätt, mamma berättade att det gick till så att alla undertrycka känslor och blockeringar som man har i själen (vilket jag har, det kan man lugnt påstå) det ska hon lösa upp och att en del personer kan efteråt känna sig väldigt ledsna ett par dagar och det är för att alla undertrycka känslor & blockeringar inom en löser upp. Då kollade mamma på mig med fullaste allvar, kollade mig rakt in i ögonen och sa: Men du har inte blockeringar i dig, så du kanske inte märker så stor skillnad efter hon har utfört healingen på dig. Jag bara stirrade tillbaka på mamma med en allvarlig blick och jag ba: :|... Och kände helt tom inom mig. Jag suckade lite lätt och tänkte: Mamma, älskade mamma... Om du bara visste, hur pass skadad jag egentligen är på grund utav min skadade barndom. Om hon bara visste hur mycket jag har svårt med att egentligen uttrycka mina känslor, jag stängde ner mina känslor för det var enda sättet för mig att överleva min barndom. Utan det, hade jag vart ännu mer knäckt idag kan jag lova er! Jag bloggar endast för att det är rena terapin för mig, det är det enda sättet för mig att få ur alla mina känslor. Utan bloggen hade jag nog mått mycket sämre i längden. Så jag bloggar inte eran skull, utan för min egen skull såklart :).

Så man kan lugnt påstå att det är kaos inom mig, jag har en massa tankar som flyger igenom mig som jag inte kan tysta ner. Alla möjliga tankar, både bra och dåliga saker. Nutiden, framtiden och förflutna. Om mina sjukdomar, ångesten, min diagnos, om min blivande man som jag inte har träffat ännu, om mina vänner, också tänker jag väldigt mycket på att jag inte kan förlåta mina föräldrar. Så man kan LUGNT påstå att jag har en hel del blockeringar inom mig och det är för att det var så det var tvungen att bli för att jag skulle överleva och inte totalt tappa förståndet och på riktigt bli sjukt sinnesförvirrad. Jag märkte ju strax innan jag blev kristen att jag tappade greppet om verkligheten. Jag kände att jag allt mer och mer inte kunde skilja på rätt och fel snart längre, att allt var skitsamma och att det inte var viktigt att älska, utan man skulle hämnas & ge sig på dom man hatade. Även om det var ens egen familj, det fanns inga begränsningar för mig. Jag började se allt mer klart när jag blev frälst och insåg hur kallt & hård mitt hjärta var innan, hur pass skadad jag var och att jag näst intill bokstavligen såg världen helt svart... Så jo, jag är desperat behov av healingen. Jag är väldigt nervös men ändå glad & ser fram emot morgon dagen på grund av det! Jag vill mer än allt annat i hela världen bli hel, jag är lite desperat just nu att bli psykiskt frisk snart. Hade jag inte blivit kristen så LOVAR jag er att jag hade vart sjukare idag, psykiskt. Jag hade troligen vart helt okapabel till att kunna förlåta överhuvudtaget & skulle jag förlåta någon så måste personen be, tigga & be om min förlåtelse, gärna lida ett tag + jag ska "bestraffa" eller ge mig på personen. För exakt sån var jag förut. Tänk er om det hade fortsatt sådär, tänk er gå i det spåret... Vad tror ni att det hade blivit av mig idag då, 5 år senare?

Jag kan garantera er att jag hade vart så full av hat så jag hade inte ens klarat av att kolla på min mamma, jag hade känt att hon måste bort från mitt liv föralltid... att jag måste dra och bryta all kontakt som finns. Jag hade inte kunnat respektera henne, jag hade inte haft de vänner jag har idag för det hade börjat växa hat i mig på grund av misstag som folk har gjort. Jag hade kanske, endast kanske börjat skära mig regelbundet. Trots att jag är rädd för blod och smärta egentligen, så hade jag ändå trotsat och gjort det för att bli av med den psykiska smärtan. Jag var ju redan lite smått på väg ditåt och jag håller på och bryter den onda cirkeln helt och hållet. Mina tankar skriker inte åt mig längre att skada mig själv så fort jag lider eller blir sårad... Utan det är mer som en liten viskning som säger: Gör det, du vet att du vill... Men jag avfärdar det ända tills tankarna ger med sig. Så jag kan ärligt talat säga att jag är väldigt nära på att bryta mitt självskade beteende (på alla sätt, inte bara det fysiska) helt och hållet. Jag är stark nog att klara det och vad som helst, bara jag vill det, kämpar... och har Gud vid min sida. För han ger mig styrkan, kraften och orken att tro när min kropp och tankar skriker åt mig att ge upp, så viskar hoppet åt mig gång på gång att försöka igen, igen och igen. Så jag ger aldrig upp faktiskt, även om jag känner att halva jag är död/skadad till och från... :).

Oj, detta vart ett långt inlägg. Jag avrundar det här :). Nu så ska jag gå. Jag ska lyssna på musik och njuta av det och sen kanske fortsätta se på Gossip Girl, vi får se :). Men ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram! /Tanya

Hej! Jag bara kände mig tvungen att blogga, kunde inte låta bli. Har sjukt ont i magen just nu då jag har levt ett dåligt oregelbundet liv tyvärr dom här senaste dagarna :(. Eller ja, jag har levt så i många år till och från nu, men ni fattar... Jag vet inte varför jag kände mig TVUNGEN, har inget speciellt att berätta liksom... 

Idag har jag vart handlat, plockat undan disk, städat mitt rum och sånt... Tråkigt att göra sånt på en lördagskväll men det kändes nödvändigt för min del eftersom det var väldigt stökigt här hemma, kunde inte stå ut med att det skulle se ut sådär i en dag till! Det var jag som motiverade mamma och fick henne att resa på sig... Medans hon gjorde det, så stack jag till Ica för att handla det viktigaste. Perfekt timing! Jag slapp städa och plocka undan då, samtidigt som jag gjorde nytta och handlade :). Jag hatar städning och sådant så mycket så jag handlar hellre, är med en tråkig person, sover... Ja vad som helst! Jag fick en del utav min vilja igenom, yay! 

Egentligen brukar jag äta chips med dipp lördagskvällar, men eftersom jag gjorde det igår + min mage håller på och dödar mig så skippar jag det. Jag nöjer mig med någon enstaka glas läsk istället :). Jag kommer ihåg när jag var beroende utav läsk för några år sen! Jag fick för mig att läsken "helade" mig och jag fick en sån härlig känsla utav det, jag ersatte läsken med vatten till och med... Drack knappt vatten. Jag minns en gång mamma skulle iväg och göra något under en helg och hon hade köpt 2 liter Coca-Cola till mig och hon sa att det skulle räcka till mig hela helgen, alltså från Fredag till Söndag. Jag blev skit arg och sa att hon var grymt snål, att nu måste jag snåla på läsken för att det ska räcka till hela helgen... Jag pratade med en kompis samtidigt i telefon när jag hade den här diskussionen med mamma, hon sa att min mamma var allt annat än snål och att det jag gjorde var sjukligt... Såklart lyssnade jag inte på min kompis och tyckte hon var dum i huvudet och tyckte att jag hade rätt. Så på söndagen när mamma kom hem var jag missnöjd och berättade för henne hur mycket jag fick "snåla" med Coca-Colan så att det skulle räcka till hela helgen... Idag när jag ser tillbaka på det så tycker & inser jag att det är helt sjukt!

Hur kunde jag vara så beroende, så blind och till och med "INBILLA" mig att läsken "helade" mig?! Om det var något den gjorde så gjorde den mig snarare sjukare. Det gick så pass långt så mamma lät mig inte dricka läsk hemma längre, förutom på helger såklart... Jag var så arg så jag passade på att dricka det när jag var i skolan + jag kunde lägga en sån där vanlig liten flaska Cola i väskan och "gömma" den och dricka hemma, haha... Jag blev av med det beroendet när jag insåg att det gick för långt + i samband med att läkaren sa åt mig att byta från Coca-Cola till Coca-Cola light... Men eftersom jag är inte förtjust i Coca-Cola light så fick Pepsi max duga istället, det tycker jag om mycket mer! Så jag var tvungen att byta ut/lägga ner med läsken... Så försvann mitt beroende för Coca-Colan tror jag. Det är jag glad för, nu räcker en 1,5 liters läsk till mig hela helgen utan problem och utan att jag behöver "snåla" + att det blir dessutom över, jag dricker inte upp allt... Helt sjukt hur beroende man kan vara av vissa saker... Jag har också haft andra konstiga beroenden och tvångstankar. Men det orkar jag inte ta just nu, jag vill verkligen se på en film nu då det är redan för sent egentligen...

Så jag får ta det en annan gång istället :). Men nu fick ni reda på lite mer saker om mig, ni som inte redan visste om det här om mig, hehe :P. Ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya

Hejsan... Idag är jag äntligen frisk, så jag tog mig ut! Gick på stan, jag behövde ändå köpa en ny schampo så jag passade på att köpa "lite" annat också, hehe... Det jag köpte sammanlagt var: En schampo från Wella, alltså en frisör schampoo som är just till för känsligt hårbotten, vilket jag har/lider utav. Sen så köpte jag läppbalsam från Biotherm, jag köpte även en återfuktande ansiktsmask från Biotherm, jag köpte även en ny Mascara från Loréal - Mega Volume miss manga. Jag köpte även en body butter fast det var inte till mig, utan det var till min lillasyster :). Jag bara kände för att köpa det till henne, inte så att hon fyller år än på ett tag eller så... Det jag ser mest fram emot att få använda/testa är den nya ansiktmasken (som jag ska använda ikväll) och även den nya mascaran, som jag ska använda nångång i helgen... Ska jag vara ärlig så behövde jag inte köpa en ny mascara, jag har redan 2 stycken... Men jag kunde inte motstå den här gången, färgen på själva locket (som är rosa) var så frestande, dessutom så älskar jag volym mascaror och just denna mascara är en volym mascara... :). Allt som allt, gick det på lite över 600 kr, hehe... Förstår inte varför jag skäms så mycket varenda gång jag köper saker för även 500 kr. Har jag fått dåligt samvete, har jag "mognat" inom den fronten?

Jag vet inte, men det känns inte bra att köpa "onödiga" saker för över 500 kr. Jag var ju värre förut, när jag var i Stockholm så kunde jag lätt köpa Lush produkter för mellan 500-800 kr och då var det body lotions, badbomber, bubbelbitar och tvålar och kanske någon enstaka ansikts produkt... Jag köpte en del onödiga grejer med andra ord, lite som jag har gjort idag. Det enda nödvändiga som jag egentligen har köpt idag är schampo och ansiktsmask... De andra var rätt så onödiga. Men men, jag har ju råd att göra så den här månaden, så varför inte? :).

Här är en bild på mig förresten, jag tog den bilden tidigare idag vid 3 tiden: 

Efter jag kom hem från stan så har jag försökt äta mat, men konstigt nog så fick jag ont i magen av maten, så det blev inte så mycket mat för min del... Jag får se till att inte lägga mig tom i magen i natt i alla fall, är inte bra för mitt blodsockervärde, tyvärr. Jag har kollat på Dr Phil idag, Våra bästa år & The big bang theory :). Nu så bloggar jag, ska lyssna på musik nu och om jag orkar (och känner för det) så ska jag eventuellt se på någon serie. Ska självklart (som alltid) tvätta bort sminket innan jag lägger mig och testa den nya ansiktsmasken... Förresten angående den, den luktar verkligen... manligt?!

Men det kanske "passar" mig eftersom min egen mamma säger att jag är som en man ibland... Hahaha! Enligt henne så gnäller jag lika mycket som en man när jag är sjuk... Kvinnor är liksom van vid sånt lidande, tar oftast hand om hemmet, barn och sådant när de är sjuka... Medans jag vill knappt äta när jag är sjuk och gnäller rätt så mycket och blir tjurig för det minsta lilla när jag blir sjuk, hahaha! Det sägs också att jag är som en man när det gäller mina känslor. Håller mycket inom mig, kan prata om det till en viss del så länge jag själv inte är känslosam då och sånt... Jag beter mig tydligen också som en man när det gäller shopping. Jag planerar mina köp, köper det jag vill ha/behöver och går därifrån sen. Medans typiskt jobbiga tjejer/kvinnor ska ta sig till 100 olika affärer, testa 100 olika plagg och köpa någon enstaka plagg, om ens något alls... Det kan pågå allt ifrån en halvtimme (OM MAN HAR VÄLDIGT TUR) till flera timmar... JAG HATAR DET! Seriöst era dryga kvinnor, planera era köp och sen låt det va, eller beställ från nätet och prova i lugn och ro och skicka tillbaka dom ni inte gillar... Eller kör med eran dryga stil NÄR JAG INTE ÄR MED! Jag hatar sånt, så drygt :O. Hinner ju tröttna och ruttna tills en tjej blir klar från några affärer... :P. På det sättet är jag faktiskt inte alls tjejig av mig, hehe :). Det är jag glad för, vem i helvete orkar vara en dryg tjej som inte vet innebörden av att köpa det som är nödvändigt och sen dra? Utan man måste dra ut på allting i helst sisådär minst 2 timmar?! Gah, jag blir bara trött av att tänka på det xD. 

Idag har jag vart på bra humör, det är jag glad för. För att jag ska fortsätta orka vara på glad humör och inte inom kort förvandlas till en dryg bitch så måste jag äta något, hehe :P. Så nu räcker det med bloggandet tycker jag, jag har skrivit mer än tillräckligt :). Ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram! /Tanya

Hej... Nu så ska jag göra något som krävs väldigt mycket mod utav mig... Det här blir inte enkelt, men jag tvekar samtidigt inte... Så nu kör jag. Jag ska berätta sanningen för er, om mig själv. Jag drömde en dröm... Jag vaknade gråtandes och jag fortsatte att gråta även när jag var vaken. Jag försökte stoppa mig själv genom att säga åt mig själv att skärpa mig, men något inom mig sa att jag lider så det är okej att gråta ut...

Jag drömde att jag blev misshandlad. Jag har upplevt det på riktigt, i verkligheten... När jag var barn, fram tills jag var 16/17 år. Jag lärde mig genom de åren att de är inte okej att vara ärlig, för då fick man stryk. Ljög man för att komma undan och man blev påkommen sen, var mycket värre. Jag lärde mig att jag dög aldrig någonsin, jag var inte okej. Gjorde jag något som inte var passande, så fick jag stryk. Ibland hade jag tur och fick någon enstaka slag bara, ibland så fick jag ordentligt med stryk så jag grät och skrek halsen ur mig. Jag märkte att ju mer jag skrek och grät, ju mer blev personen igångtriggad. Ju mer slog den personen mig... Men när jag lärde mig på den hårda vägen att svälja mina tårar och inte protostera, så blev misshandeln mildare och den personen misshandlade mig inte lika länge... Det är därför som jag har så extremt svårt med mina känslor idag, för jag har lärt mig att om man gråter inför någon eller pratar om sina smärtsamma känslor, så får man blickar och folk trampar ner en. Så jag slutade att öppna upp mig allt mer och mer, sakta men säkert. Skulle jag idag gråta inför någon jag inte är 100% trygg med, så kan jag inte erkänna att jag är ledsen. Jag ljuger och säger att ingenting är fel, att jag mår bra men att jag gråter för jag är väldigt trött eller har ont någonstans. Vilket på sätt och vis är sant, jag är trött på livet och jag har ont i själen, så det är inte 100% lögn liksom...

Jag tänker absolut inte skriva vem det var som misshandlade mig, det är privat. Mina närmaste vänner vet det och eventuellt några till... Jag väljer att skriva av mig för jag har haft det på hjärtat hela tiden idag. Personen som misshandlade mig har gråtit, bönat och bett mig om förlåtelse... Jag kollade bort bara, suckade och sa att det finns ingenting att göra åt nu... Jag kan omöjligt förlåta den personen även om jag ville det, jag är alldeles för arg för det. För jag trodde på fullaste allvar att jag var ond när jag var tonåring... Eftersom jag njöt när andra led, bokstavligen... Jag ville att andra skulle lida så som jag led. Hade jag bråkat med någon vän/kompis så ville jag att den personen skulle lida ordentligt och jag har BOKSTAVLIGEN skrattat personen rakt upp i ansiktet när personen kunde storgråta inför mig... Jag minns det tydligt. Eftersom jag också var fylld med ilska och hat, innan jag började med mina tabletter som skulle lugna ner mina hormoner... Så slog jag min syster till och från. Kunde skrika att jag hatade henne och bitchslapade henne och jag ångrade mig inte på den tiden, jag tyckte det var helt okej och tänkte att det är så det ska va... Jag märkte att jag dessutom inte var normal, att något var fel på mig och att det inte är okej att jag skrattade/njöt när folk led, så jag kunde från och till få enormt mycket dåligt samvete och bara grät... Men sen så körde jag på med min stil igen... Jag älskade även att kontrollera andra. Kunde tvinga folk att säga eller göra saker för min skull, om inte så skulle personen få konsekvenser och jag använde sanningen och svagheten emot den personen... Jag gjorde så mot mina egna vänner, för jag verkligen njöt av att ha makt och kontroll över dom, när jag hade förlorat kontrollen över mitt liv och mina känslor för länge sen...

Idag så skäms jag så mycket över hur jag var förut, men har insett att jag inte var ond som barn/tonåring, utan jag var bara väldigt skadad. Jag är fortfarande skadad än idag. Kanske inte lika djupt så jag skrattar/njuter när folk lider, men fortfarande kan jag sakna empati/sympati när folk lider och tänker: Äh, sköt ditt och skyll dig själv. Jag har blivit "känslokall" men samtidigt aggressiv av mig, alltså känslosam på flera sätt. Mina känslor pendlar från att inte bry mig om någon eller något, till att intensivt bry mig... Ärligt talat så gillar jag mer min "robot" sida mycket mer, för den skyddar mig... Jag är inte lika sårbar då. Jag är så glad för att misshandeln slutade, för hade det fortsatt så hade jag verkligen polisanmält personen och sån ilska som jag har, hade jag kunnat vara dramtiskt och börjat överdriva för att se till att den personen får fängelsestraff. Jag hade till exempel kunnat ljuga om att den personen slog mig tills jag började att blöda, för att straffa personen och se den personen lida. Sån var jag, på den tiden... 

Hade inte Gud kommit och räddat mitt liv, räddat mig från mig själv så vet jag inte vad det hade blivit av med mig. Allt jag vet är att jag hade blivit värre än någonsin. Jag hade haft allt mer kontroll behov utav andra människor, jag hade försökt köra över dom flesta. Jag hade fortsatt att hata mig själv, jag hade tyckt att jag är värdelös, ful, hemsk & ond och jag hade försökt ta överdos av tabletter, jag hade fortsatt försökt att skada mig själv fysiskt och jag hade fortsatt att fundera på att seriöst en dag ta mitt eget liv. Men det är borta idag, jag vill inte skada mig själv, vill inte ta överdos av tabletter (vill faktiskt inte ta tabletter överhuvudtaget.) Jag vet att jag är vacker, god och är bra som jag är... Men jag är som sagt väldigt trasig i själen. Kommer jag någonsin bli hel, bättre än såhär? Eller har jag fastnat här, kommer det aldrig att bli bättre än såhär? Jag vet inte, men det återstår att se...

Jag orkar tyvärr inte blogga mer om det här, det tar sjukt mycket av min energi och jag är helt snurrig i huvudet, känns som om jag är någon annanstans just nu... Jag lyckades i alla fall att inte gråta/bli för känslosam medans jag skrev det här inlägget, då jag fick utlopp för mina känslor i duschen och grät där för en stund sen... Men nu så ska jag gå. Jag har inget mer att säga, men nu vet ni i alla fall sanningen om mig (en del i alla fall.) Ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram. /Tanya

Hej. Jag orkar inte längre, står inte ut! Vara sjuk, arg och nu är ångesten här också... Så sjukt fegt av den att komma tillbaka och hemsöka mig när jag är sjuk/som svagast. Jag hatar den här ångesten. DU HÖR INTE HEMMA I MIN KROPP. FÖRSVINN CP ÅNGEST! 

Jag vill bara slå något eller någon just nu, är så arg över att den är här... Jag vet att man ska acceptera ångesten så man inte spänner sig och stressar upp sig själv över det, men jag var redan arg innan, alltså så var jag spänd & irriterad innan! Jag fattar inte... Ångesten har inte släppt mig sen jag var 12-13 år, idag är jag 23. Ca 10 år med ångesten... Tjoho... Jag hatar dig, cp ångest. Du hör inte hemma i min kropp, precis som mina övriga känslor inte gör. ÅH, JAG SKULLE VILJA TA EN MEDICIN NU SOM TAR BORT ALLA KÄNSLOR SOM FINNS. VILL INTE HA NÅGOT KVAR. INTE GLÄDJE, SORG, ILSKA, ÅNGEST, HUNGER, TRÖTTHET, INGENTING ALLS ÖVERHUVUDTAGET!! Jag vill inte vara en människa längre. Snälla, gör mig till en robot någon. Jag står inte ut med mina känslor, de dödar mig. De gör så att jag vill skada mig själv fysiskt så jag slipper känna psykiska smärtan...

Var så praktiskt när jag hade min katt Dino här. Folk trodde att jag hade börjat skära mig själv, haha... Om ni bara visste. På den tiden alltså. Jag triggade igång min katt, oftast med flit med pussar och kramar, busar och lek så han skulle hoppa på mig, bita och klösa mig... Så jag känner fysisk smärta istället för psykiskt. Det hjälpte verkligen! Minns att jag hade väldigt högt ångest en gång och jag hade fått mitt hjärta krossat en av random idiot kille.  Hur som helst... Min katt sov då i min säng, la sig bredvid mig... Så vad gjorde jag? Jag väckte honom med pussar och kramar, eftersom han hatar det så bet han mig för han blev less på mig och sen så lekte vi efter ett tag och då råkade han riva mig lite överallt. Jag älskade den känslan...

JAG MÅSTE HA EN KATT SOM KAN SKADA MIG FYSISKT, NU! Saknar den tiden :'( . Saknar min katt. Hatar ångesten, den gör mig knäpp just nu. Kan typ inte tänka klart just nu. Jag vet att jag kommer "hata" mig själv & känna mig skamsen senare idag när jag ser att jag har publicerat detta då jag är lite för öppen just nu och för "hysterisk" men jag känner att jag behöver göra det här. Jag kommer verkligen ångra mig, kommer kännas sjukt pinsamt för mig att veta att folk läser det här och att jag själv kommer blogga igen förr eller senare... Skulle vara skönt att få dö just nu. Ångesten dödar ju mig ändå, kan lika gärna bokstavligen dö då. Är ingen skillnad...

Men nej, jag orkar inte nu... Nu när jag ska lägga mig så ska jag verkligen BE TILL GUD att han ska ta bort den här cp ångesten, att han ska åter igen rädda mig från mig själv och mina cp tankar, skänka mig frid & ro i själen så man kan sova hyfsat okej i alla fall... Nu så ska jag sova (i alla fall försöka.) Sorry för detta inlägg, jag skäms redan... :( . Hejdå. /Tanya

Hej... Jag känner mig så sjukt trött och less. Trött på att vara trött och sjuk. Jag hade dock ändå tur den här gången, fick ingen feber och känner mig redan lite smått "friskare." Men jag har ont i halsen, hostar då & då, även nyser konstant... Typ efter en kvart så nyser man igen, så himla jobbigt! Brukar till och med säga NEJ!! När jag nyser för jag är så less, haha... Ingen i familjen har mått bra. Det är dock mest "synd om" mig tycker jag. Min syster har blivit frisk nu, men hon smittade ner mig med flit, då hon kramade mig och så vidare... Min mamma har blivit matförgiftad tydligen, då hon valde att vara efterbliven nog äta en kyckling som inte var färdig kokt, så jag hör henne stup i kvarten skrika "aj." Jag säger åt henne gång på gång att hålla tyst och behålla smärtan för sig själv, jag orkar seriöst inte höra henne gnälla sådär! Det är hennes fel att hon mår så dåligt, så då känner jag inte det minsta sympati för henne... Snarare tvärtom, jag har seriöst lust att ta en silvertejp och tejpa fast hennes käft så man slipper höra henne... Hon är så otroligt mesig och känslig :S . Jag har ont nästan dagligen i magen men inte skriker jag och håller på som en liten 3 åring...

Oftast märker folk inte ens att jag har ont då jag väljer att behålla smärtan för mig själv, skulle jag skrika så fort jag har ont så skulle jag skrika dygnet runt i stort sätt. Jag stör mig på såna extremt känsliga människor som inte tål någon smärta alls, som skriker/gråter för det minsta lilla... oavsett vem det är, så vill jag ge dom en fet käftsmäll innerst inne, jag kokar inombords när folk tycker jämt synd om sig själva. Jag blir bara arg av att blogga om det här... Om det drabbar något som man inte kan råför, klart jag tycker synd om personen då... Men orsakar man sin egen smärta så vill jag bara skrika åt dom att hålla käften när dom nästan gråter av smärta, oavsett vem det än är. Antigen så står man ut med smärtan eller så gör man något åt det.

Jag tycker ALDRIG någonsin synd om mig själv. Jag har fått diabestes, det är mitt fel. Jag är arg på mig själv som har fått det, men det är inte det minsta lilla synd om mig då jag själv har orsakat det. Min mamma har kol i lungorna, då hon har rökt i många år förut. När hon väl slutade så fick hon den diagnosen så hon har konstant svårt att andas till och från... Jag tycker inte det minsta lilla synd om henne, speciellt inte när hon skyller sina bekymmer på alla andra. Om hon har en dålig dag eller om någon gör henne det minsta lilla upprörd, så kan hon bli så vansinnig så hon stressar upp sig själv = hon får svårt att andas normalt. Det är inte det minsta synd om henne, hatar när folk (oavsett vem det än är) orsakar egna smärtor och sjukdomar och har ändå mage att skylla på alla andra! Blir så förbannad...

Sorry, det är inte min dag idag. Jag är skit förbannad för jag hör min mamma klaga konstant. Jag är förbannad för att jag är sjuk och det är inte mitt fel... Jag är förbannad på människor som också tror en massa om mig. Jag är arg idag! Så nu så ska jag lyssna på musik, kolla på Gossip Girl och försöka lugna ner mig lite. Men oavsett om jag är lugn eller inte så står jag vid det jag säger: Det är ALDRIG NÅGONSIN synd om människor som orsakar sina smärtor/sjukdomar/skador... Det gäller både mig själv, vänner, familjen, främlingar... Ja ALLA. Det finns absolut inga undatag, såna känner jag aldrig sympati för, utan känner bara ren ilska och irritation då... Men nu så ska jag gå som sagt. Ni får ha det så bra... Puss och kram. /Tanya

Hejsan! Idag mår jag tyvärr snäppet sämre än igår. Jag har ont i halsen och är lite täppt i nästan, känner mig hängig och trött på ett "sjukligt" sätt tyvärr... Jag kan dock fortfarande känna dofter och känna det jag äter/dricker som tur är :). För jag har märkt att när jag blir sjuk och inte har några smaklökar eller kan känna dofter något mer, så vill jag knappt äta... Tycker det känns meningslöst, även om det är viktigt att äta just på grund av att man är sjuk... Men om det stannar där och inte blir värre så är jag mer än tacksam! Dock så har jag faktiskt en känsla utav att jag inte kommer bli extremt sjuk som jag var sist... Då hade jag feber, förkylning + jag kräktes konstant... I 2 veckor gjorde jag det, jag gick ner 4 kg. Synd att det inte fortsatte så man kunde gå ner 10 kg när det ändå höll igång, hehe... men 2 månader senare så gick jag upp mina 4 kg igen, typiskt :(. Det som är dock bra med mig är att jag ökar inte i vikt mer och mer för varje år som många andra kan göra, utan jag stannar i värsta fall kvar i den vikt som jag är nu eller så kan jag gå ner något kilo här och där. Men aja, hur som helst... Är glad för att jag slipper vara riktigt sjuk, för jag vet att när jag väl blir sjuk så blir det det snabbt, så jag tror med andra ord inte att jag kommer vakna med feber imorgon :).

Eftersom jag inte kunde (eller vågar snarare inte ta mig ut, är rädd för att utveckla feber då.) Så har jag läst en sminkblogg som jag följer och såg att det finns riktigt bra tips för oss tjejer som använder smink! Det är ett inlägg om hur man fixar sina ögonfransar, alltså applicerar mascara utan klumpar... De flesta tipsen använder jag mig redan utav, men ett smart tips (som jag inte gör men ska göra) är att när en mascara börjar ta slut/är torr, så kan man slänga själva mascaran men använda borten (man ska såklart tvätta ren den först med tvål och vatten.) Så när man applicerar mascara, får man klumpar, så ska man ta den extra borsten som är ren och borsta igenom fransarna så ska klumparna försvinna! Skit bra tips ju... Det ska jag testa :). Helheten kan ni läsa i den här länken, det finns så mycket mer för oss tjejer att tänka på & lära sig... Men det flesta kan jag ju redan, då jag är intresserad utav smink och är självlärd :) . http://blogg.veckorevyn.com/hiilen/2012/10/05/tipsen-till-att-lyckas-med-mascaran-utan-kladd-och-klumpar/ Gå in på den länken och läs det inlägget, det är så värt det! Man kan göra vissa misstag utan att vara medveten om det, sen när man är medveten om det och fixar till det så blir ögonfransarna så mycket snyggare... :).

Men nu så ska jag gå, hehe... Jag tänkte lyssna på musik en stund, sen fortsätta kolla på Gossip Girl... Sen så ska jag KANSKE (Jag känner mig osäker just nu) se på en film som heter Invisible... :). Vi får se hur det blir. Hur som helst, ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya