Hejsan! I detta videoinlägg pratar jag bland annat om vad jag har gjort idag och att jag snart ska ÄNTLIGEN färga hårutväxten... Efter sån lång tid sen man ju tydligt nyans skillnaden på det färgade håret och det utväxten... Jag pratar bland annat om VARFÖR jag gillar isolera mig själv... För jag föredrar att vara ensam. Inget tjafs, missförstånd eller skit får jag från er då det är VÄLDIGT FÅ som verkligen förstår sig på mig, dom flesta dömer mig tyvärr och misstolkar mina avsikter... Jag menar alltid väl men folk ser inte det :/. Jag känner mig helt enkelt inte som en utav er... Jag är annorlunda, ni är "normala." Jag är alltså inte normal... Ni som säger att jag verkar vara normal... Ja men hallå?! Det är det som är meningen. Ni lever inte med mig så ni vet inte hur jag är i min vardag, vilka konstiga rutiner eller fixidéer jag kan ha... och har. Sen att jag "beter mig normalt" eller "verkar vara normal" är för att jag anpassar mig. T.ex: Jag gillar inte så mycket fysisk kontakt, men när man träffar vissa människor så kramas man eller skakar hand (beror på situationen.) Ska jag då vägra röra vid er och säga: ew, låt mig va, ni har massa äckliga bakterier på er, Gud vet vad ni har gjort med era händer... Eller ska man hålla tyst då, ge den där kramen eller skaka hand? Klart jag väljer det som får mig att verka normal eller hur? Även om jag HATAR baktierer och är emot att skaka hand då jag inte vet vad ni har gjort med era händer tidigare, haha... Sen så pratar jag även om att jag trivs mer att vara bland kristna än er. Varför? Jag är själv kristen så man har samma grund, tro och förståelse. De kanske nödvändigtvis inte förstår sig på min diagnos, men jag har inte heller upplevt att de kritiserar mig eller vill ändra på mig emot min vilja, vilket MÅNGA av er andra "normala" icke troende har gjort. Inse fakta bara - Jag är inte en av er, ni är inte som mig. Vi är som 2 helt skilda varelser i jämförelse. Jag är en utomjording jämfört med er och det kan jag tyvärr inte ändra på, kan bara försöka dölja det som gör så att jag sticker ut i min vardag och bete mig "normalt" bland er, när jag egentligen inte alls orkar med folk... Man måste jämt på något sätt anstränga sig och behålla masken på, vilket jag inte orkar med alla dagar... Självklart är jag alltid mig själv men man måste jämt anpassa sig, då är det för oss alla egentligen mer eller mindre men för mig är det extra ansträgande att bete sig normalt, ta mer fram utav min normala sida när jag inte alls känner mig på det viset... Sen så har jag såklart andra åsikter och tankar än vad ni andra har, då har vissa gett mig konstiga blickar och inte alls förstår sig på mig... Det är så kränkande för mig att vara bland er då, jag gör mitt bästa men pga jag är annorlunda och/eller tycker något helt annat än vad ni gör, så blir man dömd eller så har man världens ONÖDIGASTE töntig diskussion om det så går ut på att få mig att ändra på mig/min åsikt men det slutar med att jag inte gör det, då blir situationen bara skumt sedan... Då håller man sig undan. DÄRFÖR trivs jag och ÄLSKAR jag att vara ensam... Så nu vet ni det. Men nu så ska jag gå, ska fixa något att äta... Puss och kram! /Tanya