Hejsan! Just nu så vill jag bara skriva av mig lite...

Jag känner mig trött, less och missförstådd för det mesta/hela tiden!
Det är fruktansvärt att vara jobbigt att vara mig och leva såhär, i alla fall dom flesta gångerna! Man känner sig liksom sårad och missförstådd hela tiden som sagt. Det värsta är att det inte är mitt fel, jag kan inte hjälpa det...
Jag sårar människor fast jag menar inte det, jag vill inte såra någon...
Jag önskar att jag inte hade Aspergers syndrom men nu så kan jag inte hjälpa det... Om jag kunde så skulle jag fly ifrån mig själv föralltid och aldrig mer återvända! Men det går tyvärr inte, jag är tvungen att dras med mig själv...
Frågan är, varför vill folk stanna kvar hos mig? Jag förstår seriöst inte det...
Allting sårar mig, att jag är som jag är och att jag inte kan hjälpa det.

Jag sårar andra fast jag inte vill det. Jag är elak och säger elaka/dumma/olämpliga saker fast det är min mening att vara elak eller kränka, såra någon och så vidare... Det är så fruktansvärt jobbigt det här.

Jag bara vet att hela min familj skulle ha det så mycket bättre utan mig om alla kunde bara strunta i mig och sluta antränga så mycket för min skull... För jag är inte värd det :( . Allas liv vore så mycket enklare om jag aldrig hade blivit född överhuvudtaget. På grund av mig så är mitt eget liv och andras liv också komplicerade. Det är mitt fel, men endå inte...

Jag önskar bara att jag kunde slippa alla mina sjukdomar, att jag kunde slippa ångesten, sorgen, smärtan... att jag helt enkelt kunde slippa min Aspergers syndrom... men det kommer jag inte ifrån! Det kan man inte bota utan det får man leva med hela livet ut... Det sorgligaste är nog att det är det som gör mig till den jag är. Det känns som om hela min Aspergers syndrom är hela min personlighet... både till det positiva och negativa.

Jag vill inte leva såhär, om jag ska jämt göra andras liv och mitt eget liv komplicerade, att jag ska såra andra och därmed själv bli sårad på köpet och känna sig värdelös och totalt dum i huvudet...

Jag förnekar det inte...
En del av mig önskar att jag inte existerade... Jag önskar helt enkelt att jag ska sluta lida och andra ska sluta lida på grund av mig. En del av mig längtar tills den dagen jag dör och får ro i själen, då jag hamnar hos Gud och slipper lida mer och själv såra och plåga andra...

Men tyvärr så måste jag leva vidare och försöka göra det bästa med det här, även om det är så sjukt svårt och jobbigt för mig...
Så allt jag kan göra/säga just nu är:

Förlåt! Förlåt till er alla, förlåt för att jag sårar er, säger elaka saker utan att tänka efter och förlåt för att jag får er att lida på grund av mig... Verkligen förlåt! Även om det inte är mitt fel helt och hållet så känner jag endå mycket skuldkänslor... Allt känns så orättvist, både för mig själv och andra :( .

Men men, jag hoppas verkligen att allt löser sig en dag medans jag fortfarande lever... men vi får väl se vad livet har att bjuda på...

Men nu så ska jag gå. Jag ska kolla på en film...

men ni får ha det så bra! Puss och kram /Tani.

 

chelise

12 februari 2011 00:45

jag vet hur det känns.. det enda man tyvärr kan göra, är att lära sig hantera det för att göra "problemet" mindre

http://www.chellan.blogg.se

Tanya

12 februari 2011 00:46

Naw... Ja okej det stämmer. Fast det är svårt att göra det hära "problemet" mindre bara sådär... Så det lär ju väl ta lite tid, tyvärr :/

 

Micke

12 februari 2011 19:51

Gumman, jag vet att det är svårt. Men samtidigt är det ju inget du kan hjälpa. Det är svårt för andra också, för man glömmer bort ibland vad du uppfattar som jobbigt. Men du är stark som kan prata om det här i bloggen och öppen för dina vänner tycker jag.

När du kommer till situvationer som börjar kännas jobbiga och det blir för mycket för dig så är det bra att du säger ifrån. Men du måste också tänka på att inte alltid skylle ifrån dig med "jag har asperger" utan tänka dig för hur du reagerar och låter tonmässigt. Det kanske inte alltid är det bästa att gå iväg och vara själv för det gör inget bättre att du stänger in dig och gömmer dig från utevärlden. Jag vet att det är svårt gumman, men bara säger att det kan vara värt att tänka extra på, för det är som sagt svårt för oss andra att veta hur vi ska bete oss också.

Detta säger jag som din vän och du ska veta att jag ALLTID finns bakom din rygg och vid din sida hela tiden. Jag hoppas du vet det :)<3!

http://junigrabb.blogg.se

Tanya

12 februari 2011 19:57

Ja det är verkligen svårt, tro mig...
Naw okej, tack så mkt :) . Ja jag har ju min blogg för att kunna skriva av mig och så... Jag mår ju tyvärr inte alltid så bra så någonstans måste ju mina känslor ta vägen liksom. Så det får gå ut över bloggen :P , och tyvärr över vissa människor också... :/ .

Jo jag vet att jag måste tänka mig för och kan inte alltid skylla på min Aspergers syndrom, även om det är en stor del av mig. Tro mig jag vet det... men samtidigt så är det så svårt... :( . Men men, jag ska ju skaffa hjälp så det blir lättare för mig att leva med det. För hittills så plågas jag bara av det liksom och jag vet också att det är jobbigt att vara med mig ibland... Jag tkr att jag själv är jobbig då kan plötsligt kan bli kall och anti och jag drar mig undan lite då och då... Man får liksom dåligt samvete.

Naw tack så mkt :) . Jag finns också här för dig och det vet du ^^ . Men det är skönt iaf att du försöker förstå mig och anpassa dig efter mig, trots att det är svårt... :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej alla! Jag har haft fullt upp dem senaste dagarna. Varit med en tjejkompis i söndags, samt drog till kyrkan den dagen. I måndags var jag med bästa vännen hela dagen och kvällen. Igår träffade jag min gamla pastor och fikade, kom hem och vilade...

Hej hej! Jag kände för att göra ett litet inlägg. Det jag har i tankarna och på hjärtat är en kille. En utav mina killkompisar för att vara mer specifik. Jag tänker på året 2023, som var. Vi har kommit närmare varandra, tack Jesus för det! (Ja jag gi...

Hej. Jag tänkte att jag skriver ett andra och sista inlägg för det här året. Jag är hemma hos min lillasyster, hennes sambo är med. Lilla bebis Léon som nu sover, mamma och min systers hund Charlie!   . Jag har tänkt på att ta mer hälsosamma val näst...

Hej hej! Jag bara känner att jag vill blogga innan året 2024 är officiellt här! Jag har aldrig förut (vad jag kan komma ihåg) varit ett helt år utan att blogga förut, så jag vill ha ett blogginlägg nu till 2023 som är kvar!   Så, hur har mitt år vari...

Hejsan, nu skriver jag från mitt hjärta. Jag känner sorg just nu. Vart tog mina krisnta vänner vägen? Tyvärr så lever jag för mycket utifrån känslolivet nu snarare än från Guds ande, där det finns glädje och frid att hämta. Istället så känner jag und...