Hejsan bloggen! Just nu så känner jag för att skriva av mig här lite...

Den hära dagen, själva veckorna, månaden och perioden har vart jobbigt för mig och då har jag inte nå större lust att blogga. Jag har större lust och ork att blogga när jag mår bra/bättre. Jag vet inte hur det är med er och hur ni känner det där, men jag känner det i alla fall så. Visst det kan vara skönt att skriva av sig när man mår dåligt, men när man mår dåligt ofta och mycket i en viss period så har man inte alltid lust att skriva av sig hela tiden, för det är oftast samma sak och det blir bara jobbigt och uttjatande då. Det är så jag tycker i alla fall...

Hur som helst... Jag drömde om Cesar i natt (eller ska man säga igår?) aja hursomhelst, så drömde jag om honom... Jag drömde att jag såg honom och jag ville prata med honom, nå honom... men han gick ifrån mig och ignonerade mig totalt. Han sa inte ett enda ord till mig... Sen så följde jag efter honom för jag ville verkligen få tag i honom och prata med honom men då blev det värre, för då började han att springa ifrån mig... Sen så vaknade jag. Det första jag gjorde, jag insåg att det var en dröm... sen så insåg jag att det är likadant i verkligheten... Det gjorde så ont inom mig och saknaden blev bara större så jag började att gråta efter honom... Sen när jag hade lugnat ner mig så smsade jag honom... Sen så har jag bröjat gråta igen, sluta, började och så fortsatte det hela dagen idag fram tills... runt 12-1 på natten nångång. Jag har sammanlagt skickat 3 sms till honom idag. Jag erkänner... jag håller mig fast vid honom och jag kan bara inte gå vidare... Det gör för ont och saknaden är för stor!

Tror du att man får något svar tillbaka?

Nej men självklart inte! Allt är precis som vanligt... dåligt, ruttet, sorgligt och tragiskt. Ibland känner jag att hela mitt liv är tragiskt. Som om det bara går ut på att jag ska gråta, lida, känna av smärta, bli utsatt för olika prövningar hela tiden och sen dras med en massa sjukdomar... Jag känner att om mitt liv går ut på att lida utan få någon ro i själen, då dör jag hellre... bokstavligen!

Nej, jag är inte självmordsbenägen, men jag känner mig nedstämd (ej demprimerad, tack och lov... det är det enda som fattas för att göra allt värre!) och ledsen, sorgsen och som om jag inte riktigt vet vad meningen med mitt liv är... Jag vet att jag vill hjälpa människor... men jag har ingen aning om hur, när, var eller vem. Jag kan ju inte ens hjälpa mig själv för tillfället! Hur ska jag då kunna hjälpa andra? Jag måste hjälpa mig själv först... men nää, allt går så segt känner jag! Jag vill gå igenom en riktig healing process nu och prata med någon psykolog så jag kan prata av mig och så vidare... men nä då! Än har jag inte fått hjälp... idioter!

Haha ursäkta mig, men jag blir lite irriterad och frustrerad när man mår dåligt både fysiskt och psykiskt och man får inte ens hjälp med psyket... jag kan inte ens prata av mig liksom och det suger!
Jaja nu så ska jag sluta gnälla och försöka se på det positiva saker jag har vilket är:

*Justin
*Gud
*Mina vänner, som Chelise, Isa och Markus bland annat :) .
*Min söta kattunge Dino!

Som ni märker... Så "lever" jag mest för andra... knappt för mig själv.
Det är dom som gör så att jag orkar ens leva överhuvudtaget :) .
Familjen räknar jag dock tyvärr inte med! Dom förstår sig inte på mig så bra...
Det är så jag känner och upplever det i alla fall.

Men nu så ska jag gå, har skrivit av mig nu en del :) . Ni får ha det så bra!
Puss och kram! /Tanya.