Hej... Gud vad jag känner mig trött. Trött på att leva, trött på att konstant dygnet runt ha ångest... Det är oftast på jämn nivå, men det känns mindre när jag är distraherad och det känns mer när jag funderar bara... som jag gör nu typ. Ibland undrar jag hur man kan ändras så dramtiskt, så plötsligt... Jag var 14 år när allt började. Morfar dog, jag sörjde. Jag blev sjuk sen... fick konstiga symptomer. Hjärtklappningar, skakningar, ångest, yrsel och så vidare. Jag tror det var då jag fick den här ångesten som sitter kvar i mig än idag. Jag lider utav hormon rubbningar, Diabetes, Aspergers syndrom... Det tar aldrig slut. Det ena efter den andra fick jag. Jag mådde som VÄRST när jag var mellan 14-18 år. Det var då som jag ville dö på riktigt, jag funderade seriöst på att ta en massa tabletter (överdos) och dö. Men jag vågade aldrig, så feg som jag var... Jag var mer rädd för att jag skulle hamna i helvetet på grund av att jag kände mig så hemsk & ond då på den tiden... Jag var rädd för att hamna någonstans mycket värre än här i livet. Så jag tror det var rädslan som alltid stoppade mig från att på riktigt försöka ta mitt liv. Jag trodde på fullaste allvar att jag var ond, det var min största rädsla, jag kom över den rädslan när jag var 18, när jag blev kristen... 

Idag är jag rädd för att jag aldrig ska bli bra/bättre/frisk. Det är därför som jag inte heller orkar kämpa längre. Jag är trött, jag har gjort mitt och verkligen försökt om och om igen, men ju mer framsteg jag gör desto hårdare faller jag varje gång... Jag vågar inte kämpa mer. Jag är rädd. Om jag pressar mig själv och blir bättre tillfälligt, så är jag rädd för att jag faller så hårt så det kan ta år för mig innan jag ens vågar resa på mig halvdant åtminstone... Jag är helt enkelt inte stark längre, som jag var förut. Förut var mitt motto: Just fight and never give up! Nu så... klarar jag inte av att leva upp till mitt motto längre. Inte för att jag inte vill, utan för jag är rädd... Det spelar ingen roll vad jag gör, för även de dagarna som är bra dagarna så mår jag i grund och botten väldigt dåligt. Vissa dagar har jag sån ångest så jag kan inte ens ta mig ut, får panik om jag ens är ute i 5 minuter och köper något, så då kan jag GLÖMMA att jag klarar av att ta en vanlig promenad... Jag kunde det förut... Promonera, ensam. Självklart led jag utav av ångest då också, men det var inte så pass stark så det hindrade mig från att försöka i alla fall. Idag är ångesten starkare än vad jag är så jag vågar inte ta mig ut på egen hand bara sådär riktigt, är rädd för att bli mördad, våldtagen eller något... Jag försöker dock fortfarande intala mig själv att jag har kontrollen över mig själv, mitt liv och min kropp, för det ger mig en trygghetskänsla... När jag egentligen vet att jag inte har så mycket kontroll över mig själv längre. Men jag ska fortsätta intala mig själv att jag klarar mig och att jag har kontrollen, bara så att jag inte bryter ihop & börjar tro på det igen...

Jag gråter inte ens längre. Känner inte en enorm ilska inom mig längre. Jag känner inte heller en riktig glädje inom mig längre. Jag bara... finns. Utan att leva. Jag är levande död. Alla överger mig, förr eller senare. Så därför orkar jag inte heller bry mig längre. Det som händer, det händer... Dör jag imorgon, så fine. Jag bryr mig inte. Lever jag i 50 år till, så får det också vara så... Jag bryr mig fortfarande inte. Jag vill fortfarande inte kämpa längre. Jag har fått nog! Såklart jag inte ger upp till 100%, men som det är just nu så får det bara vara. Mitt öde vilar i Guds händer, sen om det slutar lyckligt eller olyckligt det återstår, men det känns just nu som om det blir väldigt tufft för mig, vilket som... Jag ska göra det jag kan göra: Gå på samtal, gå till kyrkan, fortsätta träffa vänner (när ångesten är under kontroll så man inte flippar ur.) 

Jag vet inte vad jag ska göra, för att bli av med den här ångesten för gott... Jag vet, har hört allt det här skitsnacket som att ta mediciner för ångesten vilket jag VÄGRAR. Det finns en anledning till att jag känner den här smärtan & om jag bedövar den så kommer jag ALDRIG ta tag i mitt liv, någonsin! Jag måste känna något för att göra något (typ lyssna på min kropp.) Motion är viktigt, men jag klarar inte av det längre pga ångesten... Maten är också viktigt, men jag har ingen aptit och tar inte ens mina sprutor regelbundet... Vissa dagar mår jag nästan sämre på grund utav sprutorna, därför slarvar jag...

Men nu så ska jag gå. Jag ska se på The big bang theroy nu, sen så ska jag se på Idol. Just ja, kom på att jag måste äta mat också... Aja. Det får jag göra efter The big bang theory :). Men nu så ska jag gå... Känns så skönt att blogga av sig om sina känslor och tankar. Jag behöver det här... Aja hur som helst. Ni får ha det så bra (till skillnad från mig, haha.) Puss och kram! /Tanya