Hej... Jag känner att jag behöver blogga av mig lite just nu, vara helt ärlig... Både mot mig själv och mot er...  Som ni alla vet (ni som känner mig och/eller läser min blogg regelbundet.) Vet att jag har väldigt svårt med att lita på människor. Självklart visste/vet jag varför - för människor har skadat mig djupt. Men jag har nu insett, nyligen... Att jag har extremt svårt att lita på människor är för att jag knappt litar på mig själv. Jag gör inte det. Jag känner inte mig själv till 100%. Jag vet inte vem jag är utan alla mina mediciner. Jag vet bara att jag är trasig och min kropp är väldigt, väldigt sjuk utan mina mediciner. En utav mina mediciner gör så att jag kan hålla mig lugnare/mer sansad. Utan det är jag extremt aggressiv, det är därför som jag inte litar på mig själv. Jag kan i princip säga vad som helst i stundens hetta och efteråt få en liten mini "black out" alltså jag minns inte ens hälften av vad jag har sagt av ren raseri... Jag är ibland lite rädd för att all min ilska ska gå ut över någon oskyldig. En nära vän sa till mig att jag är lite grann som en tickande bomb. Medicinerna och självbehärskningen håller mig under kontroll, men hur länge kan jag leva såhär? Med så otroligt mycket ilska, sorg och svek inombords? Jag vet inte hur, men en dag måste jag bli av med ALL min ilska... Antingen genom att förlåta fullt ut ALLA människor som har skadat mig eller få utlopp. Jag håller jämt igen mina känslor - min ilska. Jag tar så mycket skit av folk för jag vet hur ont det gör när folk avreagerar sig på mig - därför vill jag inte heller utsätta andra för det...

Jag blir ibland lite halvt livrädd för mig själv under perioder jag har mens. Jag brukar ibland böna och be min mamma, syster och mina vänner att ta det lugnt med mig/INTE kontakta/prata med mig, då vissa perioder är jag extremt arg så det räcker med att du ger mig en konstig blick så kan jag bryta ihop. Jag litar seriöst inte på mig själv, då jag inte vet till 100% vem jag är utan mina mediciner och min ilska. Är jag fortfarande jag, Tanya, utan dessa problem? Jag känner bara till den trasiga versionen av mig, inte hon som är hel. Vem är hon? Jag vill mer än något annat upptäcka mer, bättre sidor utav mig själv. Dom dåliga känner jag väl till och är trött på det. Jag vet sen att när jag är i ett seriöst förhållande så kommer jag vara periodvis livrädd för mig själv när jag är/mår som värst. Jag skulle till och med kunna dumpa killen och säga att det är över mellan oss i stundens hetta om jag är minsta lilla osäker på honon/våran situation (vilket jag ALLTID är, alltid osäker på andra människor och litar knappt på någon.) Min ilska kommer att förstöra mitt liv om det fortsätter såhär, även/trots jag kan tygla mig själv rätt så bra. Det är för att rädslan finns kvar och den förtär på mig något så enormt mycket. Jag vill inte ens ta mig ut när jag har mens/är riktigt ilsken vissa perioder för då kollar jag snett på folk och måste hålla igen nästan för att inte kommentera smått dryga/spydiga kommentarer... Jag brukar inte säga något till främlingar såklart, men det har tyvärr inte hindrat mig från att kolla på dom som totalt värdelösa idioter. På något sätt så avskyr jag mänskligheten mycket mer när jag mår sådär dåligt, än vad jag gör i vanliga fall. Den sjuka/sjukare versionen av mig har tagit över då.

Hur jag mår just nu? Jag är lugn, känner mig okej. Men, samtidigt så ville jag skriva av dessa tankar så jag slipper psyka mig själv med dessa tankar så jag kan få ro och så jag slipper vända och vrida i sängen i timmar sen... Det är mest därför som jag bloggar just nu. Det känns som om inga psykologer kan hjälpa mig med min ilska. Antingen så håller jag igen/dom ser inte min ilska eller så tar mig ingen seriös bara för att jag inte river ner hela lägenheten eller är kapabel till att kunna mörda eller skada någon fysiskt mer eller mindre... Det gör inte mig mindre rädd/osäker för det. Jag lider utav paranioa vilket gör så att jag får konstiga tankar. Jag får för mig att folk vill skada/mörda mig när jag går ut ibland, så jag kollar runt om kring mig hela tiden för att se till att ingen följer efter mig eller kollar skumt/ilsket på mig... Det här livet tär på mig. Men vad kan jag göra? Jag ser endast problemen, men inga lösningar. Massor med frågor, men jag har inte så mycket svar just nu. Jag önskar bara att jag kunde känna till alla mina goda sidor/potential lika mycket som jag ser dom dåliga, för då skulle jag slippa känna mig rädd/osäker och verkligen veta till 100% vem jag är i helhet som person, både det goda och det onda sidan i mig blandat, även när jag inte kämpar som en galning för att hålla igen mig ilska och inte få utbrott på någon... Hur ska jag kunna se mina goda sidor när jag ibland/oftast måste kämpa med att stå upp för mig själv mer men samtidigt inte bli galet ilksen/förbannad/ledsen osv?  Det är väldigt svårt att ta reda på all sin potential/goda sidor när man kontant är/känner mig rädd och måste jämt vara på vakt så jag inte sårar någon eller i värsta fall försöker tygla mig så jag inte får mina utbrott... Jag har ingen balans... Hur löser man detta? Några förslag? Jag vet då inte. Så många tankar, frågor... men inga svar just nu. Men det är okej att inte veta alla svaren på en gång, det vet jag vid det här laget. Jag vill bara komma till ro. Sluta tro att folk kommer att random skada/döda mig en dag, sluta tro det allra värsta om människor och bara allmänt vara öppen och kunna genomskåda människor hur dom är, så man slipper bli lurad/få falska förhoppningar också. Jag vill bara bli av med ALL min ilska och sorg inom mig som jag har byggt upp inom mig genom åren. Jag vill kunna vara jag och kunna lita på mig själv till 100%. Men så är det inte i det här fallet. I såna här tillfällen så suger det ordentligt att vara jag. Hur kul är det att vara känslomässigt instabil och vara rädd konstant? Det här är inget liv, det är en rent helvete att leva sådär dagligen i princip...

Men nu så ska jag gå. Jag känner att jag har bloggat/skrivit av mig mer än tillräckligt. Så nu har jag fått utlopp för mina känslor & jag kommer förhoppningsvis må lite bättre efteråt... Vi får se hur det blir. Men ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej alla! Jag har haft fullt upp dem senaste dagarna. Varit med en tjejkompis i söndags, samt drog till kyrkan den dagen. I måndags var jag med bästa vännen hela dagen och kvällen. Igår träffade jag min gamla pastor och fikade, kom hem och vilade...

Hej hej! Jag kände för att göra ett litet inlägg. Det jag har i tankarna och på hjärtat är en kille. En utav mina killkompisar för att vara mer specifik. Jag tänker på året 2023, som var. Vi har kommit närmare varandra, tack Jesus för det! (Ja jag gi...

Hej. Jag tänkte att jag skriver ett andra och sista inlägg för det här året. Jag är hemma hos min lillasyster, hennes sambo är med. Lilla bebis Léon som nu sover, mamma och min systers hund Charlie!   . Jag har tänkt på att ta mer hälsosamma val näst...

Hej hej! Jag bara känner att jag vill blogga innan året 2024 är officiellt här! Jag har aldrig förut (vad jag kan komma ihåg) varit ett helt år utan att blogga förut, så jag vill ha ett blogginlägg nu till 2023 som är kvar!   Så, hur har mitt år vari...

Hejsan, nu skriver jag från mitt hjärta. Jag känner sorg just nu. Vart tog mina krisnta vänner vägen? Tyvärr så lever jag för mycket utifrån känslolivet nu snarare än från Guds ande, där det finns glädje och frid att hämta. Istället så känner jag und...