Hejsan. Idag har den hära dagen vart väldigt jobbigt för mig - känslomässigt...

För idag var det den dagen då det var Dinos sista dag här hemma. Jag vet, jag bloggade tidigare om att Dino skulle försvinna men jag orkade inte blogga sen att han var kvar ett tag till, för varje gång jag gjorde det så fick jag en liten hopp inom mig att han kan/kunde stanna här längre... Det gjorde ont inom mig när verkligheten kom i fatt mig och visade klart och tydligt... att Dino inte skulle vara kvar här så länge till...

Han bor nu ute på landet, utanför Enköping. En av mammas nära väninnor kände dom och dom var villiga att ta emot Dino, vilket är väldigt bra och snällt. Dom är snälla, jag var hos dom idag när vi lämnade Dino där. Man märkte att Dino trivdes verkligen, både inomhus och utomhus :) . Dom sa att vi fick komma dit och hälsa på Dino såklart... :)

Jag är självklart glad för Dinos skull. Om jag bara tänker och inte tillåter mig känna en massa känslor så är jag glad för hans skull och inser nu att detta var för hans bästa. Vi släppte honom för vi älskar honom så otroligt mycket.

Han förtjänar att vara lycklig, även om det innebär att vi var tvugna att släppa honom och vi själva på köpet blir ledsna och lider...

Men vi kommer att gå vidare, vi kommer över det. Däremot om Dino hade fått stannat kvar här hade han fortsatt att vara olycklig och bara jamat hela tiden, just för att han behöver komma ut. Han har alltid vart en ute katt och vi kunde tyvärr inte erbjuda honom det... Så någon annan fick "rädda" Dino :) .

Det gör så sjukt ont inom mig, även om jag är såklart glad för hans skull.

När jag kom hem idag så kollade jag bara rakt ut i hallen med öppen dörr och stirrade... Det kändes just då som om jag blev "förlamad." 

Jag kollade bara rakt in där, det kändes så konstigt... jag fällde en tår.

Innan jag åt mat så gick jag ut till balkongen och kollade ut och tänkte på Dino, han älskade att vara där ute, han sov där ibland också... Så jag grät.

Mamma kom och tröstade mig. Sen så åt jag. Jag kom hit sen till datorn...

Jag kollade bilder på Dino... Jag grät hysteriskt... Min syster märkte det.

Hon sa åt mig att sluta plåga mig själv. Hon sa att om hon hade plågat sig själv med att kolla på Dinos bilder och verkligen stirrat och tänka tankar som "han kommer aldrig mer sova här, han kommer aldrig mer hoppa upp i min famn och bara börja spinna" så hade min syster också blivit sjukt ledsen och börjat gråta. 

Varför är jag sån? Jag plågar mig själv känslomässigt och psykiskt när jag mår dåligt. Jag är så duktig på att plåga mig själv. Varför skadar jag mig själv? Jag måste sluta med detta... Det är något slags av "självskade beteende" om man säger så... Hjälp, det får jag ta upp med min psykolog så jag lär mig att sluta tortera mig själv psykiskt med mina tankar och handlingar.

Jag vet att jag borde egentligen sova snart, men jag tror inte att jag klarar av det... I alla fall inte just nu. Jag kommer absolut inte rolla sängen heller!

Det här är mitt sätt att "sörja" även om jag tänker positivt och är mycket väl medveten om att detta är för hans bästa, jag vet verkligen det, okej?...

Det tar bara tid för mig att hantera såna situationer. Förlust.

Förändringar, sorg och smärta.

Sånt är svårt för mig och tar tyvärr tid för mig att komma över sånt...

Men nu så ska jag gå. Jag tänker fortsätta lyssna på musik. Jag har kollat nyss på 2 avsnitt av Vampire Diaries och jag känner att jag inte orkar eller känner för att kolla på fler avsnitt just nu. Jag får fortsätta med det imorgon helt enkelt :) .  

Ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

 

K.B

14 augusti 2011 02:27

Klart det gör ont att förlora nån man älskar...men och andra sidan så har ju inte du förlorat din katt utan du har gjort en god gärning och befriat honom,det är starkt gjort Tanya,du och din familj måste vara vänliga och goda människor,som letat ett hem åt honom,jag tycker du ska vara stolt över din mamma och dig själv och din syster,ni har gjort en katt glad och lycklig,ni ska vara stolta över er själva för hur många gör så som ni :)?Få ska du veta fåtal med människor,som har ett sånt gott hjärta.Kram

Tanya

14 augusti 2011 14:16

Ja det stämmer, vi gjorde Dino en tjänst helt enkelt :) . Tack så mycket, dom orden värmer.
Ja, vi har gjort en katt lycklig och varit osjälviska och det känns bra i längden, även om det ändå känns lite tufft då och då...
men det blir det värt som sagt för då vet jag i alla fall att Dino är lycklig nu :) .

Tack så mycket, det värmer att du säger att vi har ett gott hjärta. Tack för dom fina orden. Dom hjälper och värmer! Kramar :)

 

Isa

14 augusti 2011 11:39

aw så tråkigt gumman:(
finns här för dig finns alltid här och de vet du hoppas jag:)<3
Men nu mår han säkert bra iaf och de är jätte bra att ni få hälsa på han. De kommer kännas jobbigt i början och så men de kommer nog kännas bättre för dag för dag:) Dino kommer aldrig glömma all den kärlek som han fick från er och aldrig glömma er heller :D

http://www.isajohansson.blogg.se

Tanya

14 augusti 2011 14:11

Ja det vart tråkigt, men vad ska man göra? Man är tvungen att gå vidare helt enkelt...
Ja han mår bra nu, det vet jag och det är det som hjälper mig mot det svåra :) .
Fast i natt hade jag dörren öppen och även garderoben lite grann för Dino brukade vilja vara i min garderob ibland... Så jag låtsades att Dino var här och sov i min säng vid mina fötter som han brukade göra...

Det var det ändå sättet för mig just då att trösta mig själv, lugna ner mig och kunna sova gott. Annars hade jag väl bara gråtit eller tänkt på Dino i flera, flera timmar i sängen.

Nej jag hoppas i alla fall att han inte glömmer oss... Jag älskar honom verkligen :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej alla! Jag har haft fullt upp dem senaste dagarna. Varit med en tjejkompis i söndags, samt drog till kyrkan den dagen. I måndags var jag med bästa vännen hela dagen och kvällen. Igår träffade jag min gamla pastor och fikade, kom hem och vilade...

Hej hej! Jag kände för att göra ett litet inlägg. Det jag har i tankarna och på hjärtat är en kille. En utav mina killkompisar för att vara mer specifik. Jag tänker på året 2023, som var. Vi har kommit närmare varandra, tack Jesus för det! (Ja jag gi...

Hej. Jag tänkte att jag skriver ett andra och sista inlägg för det här året. Jag är hemma hos min lillasyster, hennes sambo är med. Lilla bebis Léon som nu sover, mamma och min systers hund Charlie!   . Jag har tänkt på att ta mer hälsosamma val näst...

Hej hej! Jag bara känner att jag vill blogga innan året 2024 är officiellt här! Jag har aldrig förut (vad jag kan komma ihåg) varit ett helt år utan att blogga förut, så jag vill ha ett blogginlägg nu till 2023 som är kvar!   Så, hur har mitt år vari...

Hejsan, nu skriver jag från mitt hjärta. Jag känner sorg just nu. Vart tog mina krisnta vänner vägen? Tyvärr så lever jag för mycket utifrån känslolivet nu snarare än från Guds ande, där det finns glädje och frid att hämta. Istället så känner jag und...