Hejsan. Idag har den hära dagen vart väldigt jobbigt för mig - känslomässigt...

För idag var det den dagen då det var Dinos sista dag här hemma. Jag vet, jag bloggade tidigare om att Dino skulle försvinna men jag orkade inte blogga sen att han var kvar ett tag till, för varje gång jag gjorde det så fick jag en liten hopp inom mig att han kan/kunde stanna här längre... Det gjorde ont inom mig när verkligheten kom i fatt mig och visade klart och tydligt... att Dino inte skulle vara kvar här så länge till...

Han bor nu ute på landet, utanför Enköping. En av mammas nära väninnor kände dom och dom var villiga att ta emot Dino, vilket är väldigt bra och snällt. Dom är snälla, jag var hos dom idag när vi lämnade Dino där. Man märkte att Dino trivdes verkligen, både inomhus och utomhus :) . Dom sa att vi fick komma dit och hälsa på Dino såklart... :)

Jag är självklart glad för Dinos skull. Om jag bara tänker och inte tillåter mig känna en massa känslor så är jag glad för hans skull och inser nu att detta var för hans bästa. Vi släppte honom för vi älskar honom så otroligt mycket.

Han förtjänar att vara lycklig, även om det innebär att vi var tvugna att släppa honom och vi själva på köpet blir ledsna och lider...

Men vi kommer att gå vidare, vi kommer över det. Däremot om Dino hade fått stannat kvar här hade han fortsatt att vara olycklig och bara jamat hela tiden, just för att han behöver komma ut. Han har alltid vart en ute katt och vi kunde tyvärr inte erbjuda honom det... Så någon annan fick "rädda" Dino :) .

Det gör så sjukt ont inom mig, även om jag är såklart glad för hans skull.

När jag kom hem idag så kollade jag bara rakt ut i hallen med öppen dörr och stirrade... Det kändes just då som om jag blev "förlamad." 

Jag kollade bara rakt in där, det kändes så konstigt... jag fällde en tår.

Innan jag åt mat så gick jag ut till balkongen och kollade ut och tänkte på Dino, han älskade att vara där ute, han sov där ibland också... Så jag grät.

Mamma kom och tröstade mig. Sen så åt jag. Jag kom hit sen till datorn...

Jag kollade bilder på Dino... Jag grät hysteriskt... Min syster märkte det.

Hon sa åt mig att sluta plåga mig själv. Hon sa att om hon hade plågat sig själv med att kolla på Dinos bilder och verkligen stirrat och tänka tankar som "han kommer aldrig mer sova här, han kommer aldrig mer hoppa upp i min famn och bara börja spinna" så hade min syster också blivit sjukt ledsen och börjat gråta. 

Varför är jag sån? Jag plågar mig själv känslomässigt och psykiskt när jag mår dåligt. Jag är så duktig på att plåga mig själv. Varför skadar jag mig själv? Jag måste sluta med detta... Det är något slags av "självskade beteende" om man säger så... Hjälp, det får jag ta upp med min psykolog så jag lär mig att sluta tortera mig själv psykiskt med mina tankar och handlingar.

Jag vet att jag borde egentligen sova snart, men jag tror inte att jag klarar av det... I alla fall inte just nu. Jag kommer absolut inte rolla sängen heller!

Det här är mitt sätt att "sörja" även om jag tänker positivt och är mycket väl medveten om att detta är för hans bästa, jag vet verkligen det, okej?...

Det tar bara tid för mig att hantera såna situationer. Förlust.

Förändringar, sorg och smärta.

Sånt är svårt för mig och tar tyvärr tid för mig att komma över sånt...

Men nu så ska jag gå. Jag tänker fortsätta lyssna på musik. Jag har kollat nyss på 2 avsnitt av Vampire Diaries och jag känner att jag inte orkar eller känner för att kolla på fler avsnitt just nu. Jag får fortsätta med det imorgon helt enkelt :) .  

Ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya