Hejsan. Jag mådde verkligen skit dåligt igår... Idag är det något bättre och vi pratade ut angående hur jag kände mig, det dära med att jag kände att hon och alla andra dömer mig, inte förstår mig och så vidare... Så det gick bra :) .
Men mina problem, sorg och så vidare är ju fortfarande kvar såklart (även om jag inte känner av det just nu och att det känns bättre nu.)
Jag tror att jag insåg att... jag kanske inte är så ensam trots allt, oavsett vad mina tankar säger? Sanningen är att jag har själv gjort mig ensam genom att isolera mig själv, ignonera människor och undvika livet... Sorgligt men sant.
Jag ska sakta men säkert (om jag får rätt hjälp och stöd) bryta den onda cirkeln, mina dåliga vanor som jag har. Som att jag t.ex lägger mig sent och på konstiga tider, att jag äter "konstigt" och lite och att jag föredrar ensamheten före sällskap. Det gör ju också sitt, dom grejerna får mig att må dåligt och jag vet det men det är så svårt, jobbigt och jag är van vid att känna mig ensam och sen krypa tillbaka till mitt skal igen...

Men jag måste ändra det, jag måste lyckas... Självklart så kommer jag att misslyckas ibland och falla tillbaka till mina gamla spår, men då gäller det att ta sig upp och försöka på nytt igen.
Jag får inte ge upp... Så är det bara. Om jag kämpar och vill så vet jag att jag kommer att lyckas, det blir värt det. Det går om man vill.

Men nu så ska jag gå, men ni får ha det så bra!
Jag kände att jag ville bara skriva av mig lite :) .
Puss och kram /Tanya.

Hejsan. Åh Gud vad jag känner mig less på allting just nu!
Folk ska alltid tjata, gnata och har en massa förväntningar på en som man inte orkar med. Dömer, är hårda. Dom menar väl... men det kan gå för långt, jag vill inte höra sånt. Låt mig va! Låt mig dö om jag så vill, men lägg er inte i mitt liv!
Jag har inge lust för 50 öre att vara glad, social och så vidare.
Jag orkar knappt ens låtsas längre att jag är glad, att jag mår bra och att allting är okej. För det är inte okej, det är LÅNGT ifrån ordet okej!

Det känns som om all ork är borta från mig. Jag får mer eller mindre tvinga mig själv att ens "orka" att ta fram en gnutta liten hopp i mig, som ligger djupt inom mig men har svårt att få fram det... Det är som om all min energi är som bortblåst. Som om min själ dör, sakta men säkert...
Det känns som om jag gråter och skriker på hjälp hela tiden, men ingen ser mig, ingen hör mig... Vissa vill hjälpa men dom lyckas inte, dom måste förstå mig, hela mig för den jag är för att ens kunna "hjälpa" mig...

Det känns som om jag gråter hela tiden. Kanske inte utanpå, men inombords.
Jag har mer eller mindre alltid sorg, oro, ångest och panik inom mig.
Folk förstår inte, dom dömer bara och säger att jag som kristen inte borde bete mig såhär... Dom säger att kristna ska vara glada, trevliga, sociala. Inte "tråkiga" osociala och otrevliga människa som jag är.
För nej då, kristna människor har minsann inga känslor!

Dom är glada, trevliga, snälla dygnet runt och dom ska/borde ALLTID må bra!
För i helvete, tänk efter... Vi är människor, med känslor brister och fel precis som vilka som helst är, troende som icke troende och så vidare!
Är man osocial, så är jag en hyckleri, jag har tydligen dubbelmoral eftersom jag inte beter mig som en kristen "ska" göra... Åt helvete med er och era fittiga fördomar! Jag hatar mänskligheten, det är så fel och misslyckat.
Jag längtar tills den dagen jag dör och slipper det hära cp livet.
Jag är less på allting helt enkelt...

Jag vill inte ens existera just nu... men nej, jag är INTE självmordbenägen, bara väldigt irriterad och sårad!
Jaja, jag orkar inte blogga mer, ska gå nu...

Ha det så bra! Puss och kram. /Tanya