Hejsan. Idag är det ännu en dålig, deprimerande dag... Det har vart mycket snack på den senaste tiden att sälja Dino hit och dit... mamma har till och med nämnt att avliva honom på grund av att han inte är lycklig! :S . Men då blev jag arg, det är sjukt fel! Jag vet att Dino kan bli lycklig... jag tror/vet bara att om han stannade här tills på hösten så skulle han lugna ner sig, för han är värst på sommaren för det är då han vill ut som mest. Men nej... INGEN VILL LYSSNA PÅ MIG!! Jag blir kallad för självsik, egoistisk istället och så vidare...
Men nej, vi kommer inte att avliva honom. I värsta fall så ger vi bort honom :/ .
Åh... jag mår sjukt dåligt! Först Justin och nu Dino! :S . Känns som om jag ALLTID får allt skit på mig samtidigt!! Varför kan inte EN SAK KOMMA ENSAM?! Sen så några månader senare så kan nästa skit komma... men nej då, utan ALLT SKIT SKA KOMMA SAMTIDIGT! Fyfan för det hära livet alltså. Jag HATAR, HATAR OCH HATAR LIVET! Finns inget mening med mitt liv.

Jag vet att jag aldrig någonsin borde ha blivit född... Det var ett stort misstag! :/ . Jag har ju som sagt aldrig gillat livet, inte ens när jag var liten...
Jag har aldrig någonsin känt mig hemma någonstans. Varför? Jo, för jag helt enkelt inte hör hemma här på jorden. Det är inte min plats. Så enkelt är det.

Jag hör hemma hos Gud! Vid andra sidan, där mitt riktiga liv börjar...
Utan sorg, smärta, lidande, förtvivlan, svek, förvirringar, sjukdomar och så vidare... Hade jag vart svag som människa, så hade jag vart död nu...

"Tyvärr" så har jag valt att vara stark som människa + jag har det i mig.
Då kämpar och kämpar man in till det sista, tills man känner att ens själ dör...
Ska det vara såhär?! -.-

Jag skiter fullständigt i om min kropp ruttnar bort eller inte. Jag bryr mig inte om det hära livet. Det betyder inget för mig helt enkelt. Jag existerar i helt onödan... Det enda jag bryr mig om är Gud och min älskade Dino... Ja och några vänner då, men det är i stort sätt allt. Jag bryr mig om min egen själ, att den ska bli "räddad" och tro mig det är den... Det är bara min kropp, min hälsa och mitt psyke som går under. Som om jag bryr mig? Ja, en liten del... men mesta dels så nej. Jag skiter fullständigt i vad som händer med mig.

Jag orkar inte blogga mer just nu. Jag är ledsen, besviken, förbannad och upprörd. Inget går som jag vill... Ingenting är rätt längre känns det som.
Hejdå... / Tanya.