Hejsan. Seriöst, vad är det som händer?! Jag känner att den ena efter det andra dåliga händer mig hela tiden innan det blir bättre igen...

Okej, låt mig ta detta från början: Jag var glad först. Jag var helt omedveten angående det med Justin och hans sanna känslor. Jag såg fram emot min rosa dator som jag använder just nu. Jag var så glad och lycklig just den dagen jag fick min rosa dator. Inte bara för datorns skull, utan även för att det själv var en bra dag. Hade trevligt sällskap med mamma, hennes väninna Linnéa och så :) .
Bra tider det (Y) .

Dagen efter så rasar allt... Jag fick reda på det med Justin. Hans sanna känslor om mig, att han kände att han inte hade kvar sina romantiska känslor för mig.

Jag blev ledsen och grät... Mådde verkligen dåligt den dagen då.

Pratade med min vän Markus. Han tröstade mig. Vi bad tillsammans och jag kände mig stark och jag kände att detta klarar jag, även om det är/var tufft just då. Så jag var beredd på att jag är tvungen att kämpa och ta mig upp med hjälp av mina vänners hjälp och framför allt Guds hjälp! Det var jobbigt, men jag var redo att kämpa för detta.

2 veckor senare fick jag höra att vi kommer göra oss av med Dino.

Mådde jätte dåligt då, grät en hel del... Mådde så dåligt att jag knappt klarade av att vara hemma ens. För en dag så fick vi hem en katt som heter Mimmi.

Hon fräste åt Dino. Dino följde efter henne överallt för han var nyfiken, men hon ville helt enkelt inte. Hon var dryg mot Dino. Det fick vi ta tänkte vi... men sen så vägrade hon gå på toa. Hon bajsade på badrums mattan. Mamma fick nog, då vi har hört att när en katt väl börjar hålla på att kissa och bajsa inomhus, så fortsätter dom göra det lite överallt. Så hon fick panik, gjorde oss av med Mimmi efter vi hade haft henne i 5 timmar. Där försvann hoppet att kunna behålla Dino så han kan bli lycklig och sluta jama jämt, då han vill vara ute hela tiden...

Så där hamnade jag på ruta 1 igen.

För några dagar sen fick jag reda på att min läkare hade ringt mamma och hon föreslog att jag ska käka ännu mer mediciner... ta såna anti-depressiva mediciner tror jag... Jag blev riktigt ledsen och grät. Känner mig misslyckad som människa. Jag är inte självmordbenägen (även om jag föredrar döden före livet.)  Jag är inte ens självskadebenägen... Trots det, så tycker min läkare att mediciner behövs för min del. Varför?! Jo, för att jag ska må psykiskt "bättre"... Pfft, bullshit! Man kan faktiskt bli sämre/värre av såna mediciner.
Man kan sluta vara sig själv. Bli annorlunda som person. Kanske bli lite FÖR GLAD... Vilket inte är bra! Eller så kan man bli ännu mer nedstämd och/eller deprimerad så att man seriöst vill nästan ta livet av sig. Så mycket kan gå fel...

Jag anser att jag seriöst inte behöver fler mediciner än vad jag tar just nu.
Jag tar ju redan sammanlagt 8 mediciner om dagen... Ska jag börja ta 15 mediciner istället, för att 8 inte räcker?! Åh, blir så irriterad och ledsen...

Dom medicinerna jag tar just nu är nödvändiga, då jag har hormonrubbningar, diabetes är på gång och så... men att behöva ta anti-depressiva är att gå för långt tycker jag! Det innebär att jag har gett upp. Min hjärna har gett upp. Den vill inte vara glad och positiv på egen hand längre. Då innebär det att jag behöver mediciner för att jag ska fortsätta att orka leva utan att känna sig nedstämd jämt... Vilken röra allt detta är... Jag ska nog snacka med min läkare och ställa en massa frågor. Jag tänker inte börja med flera mediciner bara sådär helt plötsligt! :S . Jag tror, hoppas och anser att jag kan bli lycklig på egen hand, utan några mediciner inblandade... men men, vi får se hur allt detta slutar. Hur den hära röran, den ena katastrofet efter den andra slutar...
Om det ens slutar här... Vem vet, det kanske dyker upp värre saker senare?

Det skulle inte förvåna mig, helt seriöst...

Allt detta har hänt på 2-3 veckor... Inte ens en hel månad har gått med andra ord. Den ena skiten efter den andra dyker upp... Förstå att jag är sjukt ledsen och mår dåligt och blir nedstämd och deprimerad! Det är inte så konstigt när allt rasar och när allt dessutom kommer samtidigt...

Från att få reda på att man har Aspergers syndrom, till att söka hjälp och gå till psykologen. Jag gör det. Sen lämnar Justin mig. Dino ska bort tydligen.
Jag ska antagligen börja med anti-depressiva mediciner... och folk undrar varför jag är så negativ och varför jag är som jag är... Är det inte uppenbart?!

Nej, jag orkar inte med detta. Jag är sur, arg, ledsen och besviken på livet, människorna runt om kring mig och hela tillvaron. Nu så ska jag leva som en drogad knarkare också som antagligen bryter ner, dämpar eller förändrar min personlighet... Great...

Jag orkar inte blogga mer just nu. Jag är som sagt irriterad, nedstämd och ledsen. Kom och döda mig någon så jag slipper allt skit... Nä nu ska jag inte ta i så mycket, men aa det är jobbgt...
Ni får ha det så bra. Puss och kram. /Tanya.