Hej... Jag känner mig så sjukt trött och less. Trött på att vara trött och sjuk. Jag hade dock ändå tur den här gången, fick ingen feber och känner mig redan lite smått "friskare." Men jag har ont i halsen, hostar då & då, även nyser konstant... Typ efter en kvart så nyser man igen, så himla jobbigt! Brukar till och med säga NEJ!! När jag nyser för jag är så less, haha... Ingen i familjen har mått bra. Det är dock mest "synd om" mig tycker jag. Min syster har blivit frisk nu, men hon smittade ner mig med flit, då hon kramade mig och så vidare... Min mamma har blivit matförgiftad tydligen, då hon valde att vara efterbliven nog äta en kyckling som inte var färdig kokt, så jag hör henne stup i kvarten skrika "aj." Jag säger åt henne gång på gång att hålla tyst och behålla smärtan för sig själv, jag orkar seriöst inte höra henne gnälla sådär! Det är hennes fel att hon mår så dåligt, så då känner jag inte det minsta sympati för henne... Snarare tvärtom, jag har seriöst lust att ta en silvertejp och tejpa fast hennes käft så man slipper höra henne... Hon är så otroligt mesig och känslig :S . Jag har ont nästan dagligen i magen men inte skriker jag och håller på som en liten 3 åring...

Oftast märker folk inte ens att jag har ont då jag väljer att behålla smärtan för mig själv, skulle jag skrika så fort jag har ont så skulle jag skrika dygnet runt i stort sätt. Jag stör mig på såna extremt känsliga människor som inte tål någon smärta alls, som skriker/gråter för det minsta lilla... oavsett vem det är, så vill jag ge dom en fet käftsmäll innerst inne, jag kokar inombords när folk tycker jämt synd om sig själva. Jag blir bara arg av att blogga om det här... Om det drabbar något som man inte kan råför, klart jag tycker synd om personen då... Men orsakar man sin egen smärta så vill jag bara skrika åt dom att hålla käften när dom nästan gråter av smärta, oavsett vem det än är. Antigen så står man ut med smärtan eller så gör man något åt det.

Jag tycker ALDRIG någonsin synd om mig själv. Jag har fått diabestes, det är mitt fel. Jag är arg på mig själv som har fått det, men det är inte det minsta lilla synd om mig då jag själv har orsakat det. Min mamma har kol i lungorna, då hon har rökt i många år förut. När hon väl slutade så fick hon den diagnosen så hon har konstant svårt att andas till och från... Jag tycker inte det minsta lilla synd om henne, speciellt inte när hon skyller sina bekymmer på alla andra. Om hon har en dålig dag eller om någon gör henne det minsta lilla upprörd, så kan hon bli så vansinnig så hon stressar upp sig själv = hon får svårt att andas normalt. Det är inte det minsta synd om henne, hatar när folk (oavsett vem det än är) orsakar egna smärtor och sjukdomar och har ändå mage att skylla på alla andra! Blir så förbannad...

Sorry, det är inte min dag idag. Jag är skit förbannad för jag hör min mamma klaga konstant. Jag är förbannad för att jag är sjuk och det är inte mitt fel... Jag är förbannad på människor som också tror en massa om mig. Jag är arg idag! Så nu så ska jag lyssna på musik, kolla på Gossip Girl och försöka lugna ner mig lite. Men oavsett om jag är lugn eller inte så står jag vid det jag säger: Det är ALDRIG NÅGONSIN synd om människor som orsakar sina smärtor/sjukdomar/skador... Det gäller både mig själv, vänner, familjen, främlingar... Ja ALLA. Det finns absolut inga undatag, såna känner jag aldrig sympati för, utan känner bara ren ilska och irritation då... Men nu så ska jag gå som sagt. Ni får ha det så bra... Puss och kram. /Tanya