Hej... Nu så ska jag göra något som krävs väldigt mycket mod utav mig... Det här blir inte enkelt, men jag tvekar samtidigt inte... Så nu kör jag. Jag ska berätta sanningen för er, om mig själv. Jag drömde en dröm... Jag vaknade gråtandes och jag fortsatte att gråta även när jag var vaken. Jag försökte stoppa mig själv genom att säga åt mig själv att skärpa mig, men något inom mig sa att jag lider så det är okej att gråta ut...

Jag drömde att jag blev misshandlad. Jag har upplevt det på riktigt, i verkligheten... När jag var barn, fram tills jag var 16/17 år. Jag lärde mig genom de åren att de är inte okej att vara ärlig, för då fick man stryk. Ljög man för att komma undan och man blev påkommen sen, var mycket värre. Jag lärde mig att jag dög aldrig någonsin, jag var inte okej. Gjorde jag något som inte var passande, så fick jag stryk. Ibland hade jag tur och fick någon enstaka slag bara, ibland så fick jag ordentligt med stryk så jag grät och skrek halsen ur mig. Jag märkte att ju mer jag skrek och grät, ju mer blev personen igångtriggad. Ju mer slog den personen mig... Men när jag lärde mig på den hårda vägen att svälja mina tårar och inte protostera, så blev misshandeln mildare och den personen misshandlade mig inte lika länge... Det är därför som jag har så extremt svårt med mina känslor idag, för jag har lärt mig att om man gråter inför någon eller pratar om sina smärtsamma känslor, så får man blickar och folk trampar ner en. Så jag slutade att öppna upp mig allt mer och mer, sakta men säkert. Skulle jag idag gråta inför någon jag inte är 100% trygg med, så kan jag inte erkänna att jag är ledsen. Jag ljuger och säger att ingenting är fel, att jag mår bra men att jag gråter för jag är väldigt trött eller har ont någonstans. Vilket på sätt och vis är sant, jag är trött på livet och jag har ont i själen, så det är inte 100% lögn liksom...

Jag tänker absolut inte skriva vem det var som misshandlade mig, det är privat. Mina närmaste vänner vet det och eventuellt några till... Jag väljer att skriva av mig för jag har haft det på hjärtat hela tiden idag. Personen som misshandlade mig har gråtit, bönat och bett mig om förlåtelse... Jag kollade bort bara, suckade och sa att det finns ingenting att göra åt nu... Jag kan omöjligt förlåta den personen även om jag ville det, jag är alldeles för arg för det. För jag trodde på fullaste allvar att jag var ond när jag var tonåring... Eftersom jag njöt när andra led, bokstavligen... Jag ville att andra skulle lida så som jag led. Hade jag bråkat med någon vän/kompis så ville jag att den personen skulle lida ordentligt och jag har BOKSTAVLIGEN skrattat personen rakt upp i ansiktet när personen kunde storgråta inför mig... Jag minns det tydligt. Eftersom jag också var fylld med ilska och hat, innan jag började med mina tabletter som skulle lugna ner mina hormoner... Så slog jag min syster till och från. Kunde skrika att jag hatade henne och bitchslapade henne och jag ångrade mig inte på den tiden, jag tyckte det var helt okej och tänkte att det är så det ska va... Jag märkte att jag dessutom inte var normal, att något var fel på mig och att det inte är okej att jag skrattade/njöt när folk led, så jag kunde från och till få enormt mycket dåligt samvete och bara grät... Men sen så körde jag på med min stil igen... Jag älskade även att kontrollera andra. Kunde tvinga folk att säga eller göra saker för min skull, om inte så skulle personen få konsekvenser och jag använde sanningen och svagheten emot den personen... Jag gjorde så mot mina egna vänner, för jag verkligen njöt av att ha makt och kontroll över dom, när jag hade förlorat kontrollen över mitt liv och mina känslor för länge sen...

Idag så skäms jag så mycket över hur jag var förut, men har insett att jag inte var ond som barn/tonåring, utan jag var bara väldigt skadad. Jag är fortfarande skadad än idag. Kanske inte lika djupt så jag skrattar/njuter när folk lider, men fortfarande kan jag sakna empati/sympati när folk lider och tänker: Äh, sköt ditt och skyll dig själv. Jag har blivit "känslokall" men samtidigt aggressiv av mig, alltså känslosam på flera sätt. Mina känslor pendlar från att inte bry mig om någon eller något, till att intensivt bry mig... Ärligt talat så gillar jag mer min "robot" sida mycket mer, för den skyddar mig... Jag är inte lika sårbar då. Jag är så glad för att misshandeln slutade, för hade det fortsatt så hade jag verkligen polisanmält personen och sån ilska som jag har, hade jag kunnat vara dramtiskt och börjat överdriva för att se till att den personen får fängelsestraff. Jag hade till exempel kunnat ljuga om att den personen slog mig tills jag började att blöda, för att straffa personen och se den personen lida. Sån var jag, på den tiden... 

Hade inte Gud kommit och räddat mitt liv, räddat mig från mig själv så vet jag inte vad det hade blivit av med mig. Allt jag vet är att jag hade blivit värre än någonsin. Jag hade haft allt mer kontroll behov utav andra människor, jag hade försökt köra över dom flesta. Jag hade fortsatt att hata mig själv, jag hade tyckt att jag är värdelös, ful, hemsk & ond och jag hade försökt ta överdos av tabletter, jag hade fortsatt försökt att skada mig själv fysiskt och jag hade fortsatt att fundera på att seriöst en dag ta mitt eget liv. Men det är borta idag, jag vill inte skada mig själv, vill inte ta överdos av tabletter (vill faktiskt inte ta tabletter överhuvudtaget.) Jag vet att jag är vacker, god och är bra som jag är... Men jag är som sagt väldigt trasig i själen. Kommer jag någonsin bli hel, bättre än såhär? Eller har jag fastnat här, kommer det aldrig att bli bättre än såhär? Jag vet inte, men det återstår att se...

Jag orkar tyvärr inte blogga mer om det här, det tar sjukt mycket av min energi och jag är helt snurrig i huvudet, känns som om jag är någon annanstans just nu... Jag lyckades i alla fall att inte gråta/bli för känslosam medans jag skrev det här inlägget, då jag fick utlopp för mina känslor i duschen och grät där för en stund sen... Men nu så ska jag gå. Jag har inget mer att säga, men nu vet ni i alla fall sanningen om mig (en del i alla fall.) Ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram. /Tanya

Hej. Jag orkar inte längre, står inte ut! Vara sjuk, arg och nu är ångesten här också... Så sjukt fegt av den att komma tillbaka och hemsöka mig när jag är sjuk/som svagast. Jag hatar den här ångesten. DU HÖR INTE HEMMA I MIN KROPP. FÖRSVINN CP ÅNGEST! 

Jag vill bara slå något eller någon just nu, är så arg över att den är här... Jag vet att man ska acceptera ångesten så man inte spänner sig och stressar upp sig själv över det, men jag var redan arg innan, alltså så var jag spänd & irriterad innan! Jag fattar inte... Ångesten har inte släppt mig sen jag var 12-13 år, idag är jag 23. Ca 10 år med ångesten... Tjoho... Jag hatar dig, cp ångest. Du hör inte hemma i min kropp, precis som mina övriga känslor inte gör. ÅH, JAG SKULLE VILJA TA EN MEDICIN NU SOM TAR BORT ALLA KÄNSLOR SOM FINNS. VILL INTE HA NÅGOT KVAR. INTE GLÄDJE, SORG, ILSKA, ÅNGEST, HUNGER, TRÖTTHET, INGENTING ALLS ÖVERHUVUDTAGET!! Jag vill inte vara en människa längre. Snälla, gör mig till en robot någon. Jag står inte ut med mina känslor, de dödar mig. De gör så att jag vill skada mig själv fysiskt så jag slipper känna psykiska smärtan...

Var så praktiskt när jag hade min katt Dino här. Folk trodde att jag hade börjat skära mig själv, haha... Om ni bara visste. På den tiden alltså. Jag triggade igång min katt, oftast med flit med pussar och kramar, busar och lek så han skulle hoppa på mig, bita och klösa mig... Så jag känner fysisk smärta istället för psykiskt. Det hjälpte verkligen! Minns att jag hade väldigt högt ångest en gång och jag hade fått mitt hjärta krossat en av random idiot kille.  Hur som helst... Min katt sov då i min säng, la sig bredvid mig... Så vad gjorde jag? Jag väckte honom med pussar och kramar, eftersom han hatar det så bet han mig för han blev less på mig och sen så lekte vi efter ett tag och då råkade han riva mig lite överallt. Jag älskade den känslan...

JAG MÅSTE HA EN KATT SOM KAN SKADA MIG FYSISKT, NU! Saknar den tiden :'( . Saknar min katt. Hatar ångesten, den gör mig knäpp just nu. Kan typ inte tänka klart just nu. Jag vet att jag kommer "hata" mig själv & känna mig skamsen senare idag när jag ser att jag har publicerat detta då jag är lite för öppen just nu och för "hysterisk" men jag känner att jag behöver göra det här. Jag kommer verkligen ångra mig, kommer kännas sjukt pinsamt för mig att veta att folk läser det här och att jag själv kommer blogga igen förr eller senare... Skulle vara skönt att få dö just nu. Ångesten dödar ju mig ändå, kan lika gärna bokstavligen dö då. Är ingen skillnad...

Men nej, jag orkar inte nu... Nu när jag ska lägga mig så ska jag verkligen BE TILL GUD att han ska ta bort den här cp ångesten, att han ska åter igen rädda mig från mig själv och mina cp tankar, skänka mig frid & ro i själen så man kan sova hyfsat okej i alla fall... Nu så ska jag sova (i alla fall försöka.) Sorry för detta inlägg, jag skäms redan... :( . Hejdå. /Tanya