Hej! Idag har jag haft en väldigt bra dag. Jag har varken haft ångest eller haft magsmärtor idag... Yay! Jag har ätit frukost, duschat, sminkat mig & sen dragit till kyrkan... Där frågade jag om människor som ber för andra, även kunde be för mig... Be för mina ätstörningar som jag upplever har blivit en aningen värre. Jag överlever, men lever inte... Det suger :(. Förresten... Jag känner mig redo nu att "bekänna" vad jag har upptäckt vad jag bland annat lider utav... Jag tror att jag lider utav Neurotisk depression... Det innebär:

Neurotisk ångest uppstår när driftsimpulser från detet och jaget kommer i kollisionskurs med överjagetsförbud. 
Den neurotiska ångesten framkallar symptom som får den drabbade att söka komma undan dem - den ligger på ett medvetet plan och den som upplever denna neurotiska ångest har sjukdomsinsikt. Neurotisk ångest är vanlig och snarast en beteckning för en neurotisk reaktion, t.ex på stress.

Ångestneuros har ingen orsak i nuet, som t.ex i miljön. Den kännetecknas av psykiska uttryck som muskelspänningar, huvudvärk eller somatiska besvär (från kroppen). De psykiska uttrycken är spänningar, oro eller rädsla. Den starkaste varianten är panikångest. 

Ångestreaktioner indelas i fyra delar:

1) oro - skräck - panik 
2) kroppsliga symptom som svettningar, hjärtklappning, svimningskänsla 
3) tvångstankar, typ: jag får inte svimma här, hissen får inte stanna nu osv. 
4) det yttre beteendet som oftast är flykt, dvs. den ångestdrabbade försöker undvika situationer eller platser/människor som tidigare utlöst ångesten. I värsta fall innebär detta total isolering.

Den neurotiska ångesten är för stark för att ge positiva resultat via ansträngning. Individen kan då inte med egen vilja hantera eller strukturera rädslan utan är snarare offer för den. 

Detta stämmer tyvärr in på mig till 100%...  Jag upplever en överdriven rädsla dagligen och försöker så gott det går undvika människor/platser som orsakar mig ångest. Jag kände senast igår att jag var extremt yr så det kändes som om jag skulle falla ihop när som helst... Jag kände det i över 1 timme pågick det... Jag kunde då inte göra något annat än att ligga i sängen, kunde inte ens sätta mig... Jag känner också en del ilska som jag inte kan uttrycka, har också läst att det kan leda till fysiska symptomer & det beror på psykiska besvär egentligen... Alltså jag kan uttrycka mig via sms/internet kan jag verkligen vara elak via internet & kunna vräka ur mig det mesta... Men i verkligheten så låser jag in det så djupt, så även när jag är arg kan jag upplevas som vänlig eller ja "för snäll." Sen så lider man också utav tvångsbeteenden/tankar. Det som är orsaken till det här problemet är på grund av konflikter, problem eller trauman som jag går gått igenom barndomen som jag inte har kunnat bearbeta... Jag har också massor med gånger (jag gör det dagligen) försöker tänka positivt men det GÅR INTE för inom max någon timme men oftast redan efter några minuter ersätts den med en negativ tanke direkt, jag kan inte hjälpa det... :(. Till exempel: Jag tänker att jag kan söka hjälp för mina ätstörningar och att allt kommer att bli bra då till slut. Men då ersätts den tanken direkt med att det är kört för mig och även om jag blir bättre så kommer jag ändå aldrig bli frisk, jag kommer aldrig bli helt nöjd med mitt liv och kommer aldrig någonsin bli lycklig... och så bråkar dom 2 tankarna ett tag ända tills den positiva tanken tystas ner... Jag kan bara inte hjälpa det :'(. Sen så kommer den positiva tanken igen för att ge mig hopp, sen så pågår det ett krig i mitt inre där jag inte kan bestämma mig vad jag ska tro på riktigt eller vad man ska lyssna på till slut... och så fortsätter det DAGLIGEN, år in och året ut, dygnet runt och så undrar folk varför jag inte mår bra och är så negativ utav mig... NU VET NI SANNINGEN. 

Så därför har jag funderat på (eftersom det är det enda sättet som kan bota mig) är att gå på något slags beteende terapi då inget snack eller psykolog i världen har hjälpt mig i längden... Inte vanliga läkare heller eller dietist. Jag är bara trött på att må dåligt. Med ångest och överdriven rädsla och jag känner aldrig att det jag gör är tillräckligt bra då oron/rädslan försvinner inte. Den kan tystas ner för en stund ja, men sen så kommer den tillbaka och ger sig på mig igen. Jag vill inte vara något offer längre pga ångest, ätstörningar, magsmärta, oro, rädsla osv... Jag vet inte hur, eller vart jag ska börja söka. Men allt jag vet är att nästa år ska jag söka något slags hjälp, även om en del av mig skriker just nu att jag klarar mig ensam på egen hand & att jag inte behöver någon hjälp... Jag har en överdrivet stort ego som försöker hindra mig och försöker övertala mig till att ingen kan hjälpa mig. Vet ni vad? Stundvis lyckas den få mig att tvivla på att söka hjälp... Jag har kommit till instikt att jag behöver hjälp men en stor del av mig vill bara strunta i allt och fortsätta tänka & tro på att ingen kan hjälpa mig... att jag klarar mig själv.

Gud vad trött jag blev av att skriva det här inlägget, orkar inte skriva mer! Nu så ska jag äta lite choklad medans jag kollar på Gossip Girl :). Något annat orkar jag inte just nu... Bara så att ni vet, jag har inte den diagnosen som jag skrev om idag och jag är ingen läkare så kan inte sätta diagnos på mig själv (även om jag tycker att jag är bättre än läkare oftast då många av dom är idioter.) Men ja, jag tror seriöst att det är det jag lider utav. Vilket också klassas som en psykisk sjukdom/störning... Kul. Jag har alltid vetat om att det är något fel på mitt psyke som är skapad/orsakad pga mitt skadade förflutna. 70% av mitt liv om inte mer, ångrar jag att jag har fått uppleva och gått igenom allt jag har gjort. Jag tycker fortfarande att det var ett stort misstag att jag föddes till den här sjuka miljön och den sjuka världen... Okej nu så ska jag sluta blogga, jag drar ner mig själv bara och jag måste seriöst distrahera mig själv nu från dessa tankar... Ha det så bra. Puss och kram! /Tanya