Hej! Är det inte tragiskt när ens egen mamma inte känner en så bra som hon själv tror? Haha, jag har alltid vetat om det. Hon ser mig helt enkelt inte :). Varken mina problem eller för den jag egentligen är. Nu ska jag berätta för er vad jag pratar om. Mamma har kommit i kontakt med något slags medium/healare och har beställt en tid för oss båda, imorgon kväll :). Den kvinnan ska alltså hela mig på något sätt, mamma berättade att det gick till så att alla undertrycka känslor och blockeringar som man har i själen (vilket jag har, det kan man lugnt påstå) det ska hon lösa upp och att en del personer kan efteråt känna sig väldigt ledsna ett par dagar och det är för att alla undertrycka känslor & blockeringar inom en löser upp. Då kollade mamma på mig med fullaste allvar, kollade mig rakt in i ögonen och sa: Men du har inte blockeringar i dig, så du kanske inte märker så stor skillnad efter hon har utfört healingen på dig. Jag bara stirrade tillbaka på mamma med en allvarlig blick och jag ba: :|... Och kände helt tom inom mig. Jag suckade lite lätt och tänkte: Mamma, älskade mamma... Om du bara visste, hur pass skadad jag egentligen är på grund utav min skadade barndom. Om hon bara visste hur mycket jag har svårt med att egentligen uttrycka mina känslor, jag stängde ner mina känslor för det var enda sättet för mig att överleva min barndom. Utan det, hade jag vart ännu mer knäckt idag kan jag lova er! Jag bloggar endast för att det är rena terapin för mig, det är det enda sättet för mig att få ur alla mina känslor. Utan bloggen hade jag nog mått mycket sämre i längden. Så jag bloggar inte eran skull, utan för min egen skull såklart :).

Så man kan lugnt påstå att det är kaos inom mig, jag har en massa tankar som flyger igenom mig som jag inte kan tysta ner. Alla möjliga tankar, både bra och dåliga saker. Nutiden, framtiden och förflutna. Om mina sjukdomar, ångesten, min diagnos, om min blivande man som jag inte har träffat ännu, om mina vänner, också tänker jag väldigt mycket på att jag inte kan förlåta mina föräldrar. Så man kan LUGNT påstå att jag har en hel del blockeringar inom mig och det är för att det var så det var tvungen att bli för att jag skulle överleva och inte totalt tappa förståndet och på riktigt bli sjukt sinnesförvirrad. Jag märkte ju strax innan jag blev kristen att jag tappade greppet om verkligheten. Jag kände att jag allt mer och mer inte kunde skilja på rätt och fel snart längre, att allt var skitsamma och att det inte var viktigt att älska, utan man skulle hämnas & ge sig på dom man hatade. Även om det var ens egen familj, det fanns inga begränsningar för mig. Jag började se allt mer klart när jag blev frälst och insåg hur kallt & hård mitt hjärta var innan, hur pass skadad jag var och att jag näst intill bokstavligen såg världen helt svart... Så jo, jag är desperat behov av healingen. Jag är väldigt nervös men ändå glad & ser fram emot morgon dagen på grund av det! Jag vill mer än allt annat i hela världen bli hel, jag är lite desperat just nu att bli psykiskt frisk snart. Hade jag inte blivit kristen så LOVAR jag er att jag hade vart sjukare idag, psykiskt. Jag hade troligen vart helt okapabel till att kunna förlåta överhuvudtaget & skulle jag förlåta någon så måste personen be, tigga & be om min förlåtelse, gärna lida ett tag + jag ska "bestraffa" eller ge mig på personen. För exakt sån var jag förut. Tänk er om det hade fortsatt sådär, tänk er gå i det spåret... Vad tror ni att det hade blivit av mig idag då, 5 år senare?

Jag kan garantera er att jag hade vart så full av hat så jag hade inte ens klarat av att kolla på min mamma, jag hade känt att hon måste bort från mitt liv föralltid... att jag måste dra och bryta all kontakt som finns. Jag hade inte kunnat respektera henne, jag hade inte haft de vänner jag har idag för det hade börjat växa hat i mig på grund av misstag som folk har gjort. Jag hade kanske, endast kanske börjat skära mig regelbundet. Trots att jag är rädd för blod och smärta egentligen, så hade jag ändå trotsat och gjort det för att bli av med den psykiska smärtan. Jag var ju redan lite smått på väg ditåt och jag håller på och bryter den onda cirkeln helt och hållet. Mina tankar skriker inte åt mig längre att skada mig själv så fort jag lider eller blir sårad... Utan det är mer som en liten viskning som säger: Gör det, du vet att du vill... Men jag avfärdar det ända tills tankarna ger med sig. Så jag kan ärligt talat säga att jag är väldigt nära på att bryta mitt självskade beteende (på alla sätt, inte bara det fysiska) helt och hållet. Jag är stark nog att klara det och vad som helst, bara jag vill det, kämpar... och har Gud vid min sida. För han ger mig styrkan, kraften och orken att tro när min kropp och tankar skriker åt mig att ge upp, så viskar hoppet åt mig gång på gång att försöka igen, igen och igen. Så jag ger aldrig upp faktiskt, även om jag känner att halva jag är död/skadad till och från... :).

Oj, detta vart ett långt inlägg. Jag avrundar det här :). Nu så ska jag gå. Jag ska lyssna på musik och njuta av det och sen kanske fortsätta se på Gossip Girl, vi får se :). Men ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram! /Tanya