Hej... Jag tänkte egentligen inte blogga idag men jag känner mig tvungen just nu. Jag har dåligt samvete och känner mig hemsk... Allt började vid matbordet. Jag, mamma och min syster åt middag. Som vanligt så skulle mamma ta upp onödiga samtalsämnen som leder till tjafs eller liknande. Det händer nästan alltid, så därför brukar jag be min mamma att inte prata vid matbordet, att jag föredrar tystnaden... Det är väl inte så konstigt? Självklart så ältade mamma över något fjantigt som hände igår, så jag sa åt henne att släppa det för att gårdagen är över. Då kollade hon snett på mig, sa att jag knappt rörde maten och sa att jag äter som en 9 månaders bebis. Jag sa åt henne då: Nu kommer jag verkligen inte kunna äta när du säger sådär, fattar du väl... Hon fortsatte och hon sa det på ett elakt sätt. Så vad hände? Jag satt där tyst... Mamma och min syster hade ätit klart, så de gick därifrån... Jag kände hur jag sjönk inom mig. Jag kände att något inom mig brast, något okontrollerbart monster kom fram som jag inte kunde kontrollera. Som tur var så hade min mamma och min syster lämnat matbordet vid det laget, medans jag pillade på maten och kunde inte få i mig något... Jag försökte, men det slutade med att jag spottade ut maten och blev äcklad. 

Så jag började att gråta... Först försiktigt, när jag märkte att jag började tappa kontrollen och inte kunde lugna ner mig så gick jag då till badrummet och då brukar jag alltid låta vattnet rinna, så att ingen hör/uppmärksammar när jag gråter & bryter ihop... Precis då kom mamma in, var chockad och frågade vad det var med mig... Hon sa att hon hade en stark känsla av att något inte stämde med mig, hon lovade dyrt och heligt att hon inte hörde mig gråta eller liknande... Men hon gick på den här känslan att något var verkligen fel... Jag sa åt henne att försvinna därifrån och knuffade bort henne. Då fortsatte hon att fråga vad det var med mig... Så jag halvt skrek och frågade henne hur hon kunde göra såhär mot mig, jag sa att jag hatar henne flera gånger och knuffade bort henne och var helt hysterisk. Jag sa att jag inte valde att ha ätstörningar och att hon VET att jag lider utav ätstörningar så jag fattar inte hur hon kunde vara så grym och elak mot mig och använda det emot mig... Mamma kollade på mig som om jag vore en total främling för henne, lovade dyrt och heligt att hon hade bara skojat med mig när hon sa att jag äter som en bebis :S. Jag såg då inte skämtet i det här... Hon blev så chockad och sa att hon hade aldrig sett mig bryta ihop sådär... Då lovade hon mig dyrt och heligt att hon inte skulle skämta om mina ätstörningar något mer och hon bad om ursäkt hela tiden... Jag sa åt henne att släppa det bara för jag orkade bara liksom inte. För förlåta kan jag inte göra, jag är tyvärr inte stark nog ännu att kunna göra det. Såren är fortfarande öppna och alldeles för färska för att jag ska kunna förlåta. Jag måste bli hel först... Eller ja, må bättre i alla fall på insidan.

Så nu skäms jag över hur jag tappade kontrollen över mig själv, grät och halvt skrek att jag hatade henne... Jag ville slå henne men jag kunde inte, jag var för svag och jag bara skakade... Så då knuffade jag undan henne istället. Efter det så försökte jag äta mer men det gick inte jag bara tog några tuggor och spottade ut det. Som tur är så känner jag mig inte hungrig, så magen känns bra just nu. Nu är jag helt lugn... Tom i huvudet på något sätt. Även om jag har dåligt samvete att jag sa att jag hatade min mamma (vilket jag bad om ursäkt för väldigt snabbt då jag ABSOLUT INTE menade det jag sa) så kändes det skönt på något sätt att bara släppa allt och kunna gråta och till och med skrika ut... Som jag i vanliga fall ALDRIG gör inför människor...

Jag är helt tom på ord och tankar nu. Jag måste samla mig själv, lyssna på musik och fortsätta se på Gossip Girl. Vi får se om jag orkar duscha nu ikväll senast kl 11, för jag är helt uttömd på energi på grund utav mitt utbrott så vi får se... Ni får i alla fall ha det så bra. Jag hoppas ni mår bättre än vad jag gör just nu i alla fall. Puss & kram. /Tanya

 

cc

24 september 2013 21:06

Jag är också en sån där hopplös morsa som gör allt fel mot mina barn ibland, du behöver inte tänka på att förlåta när det var vårt eget fel.
*kram*

Tanya

25 september 2013 21:00

Tack så mycket, så gullig du är. Jo men man får ju dåligt samvete när man vräker ur sig att man hatar sin egen mamma när man såklart inte menar det. Jag älskar verkligen min mamma, men hon har en tendens att trigga igång mig och även andra människor i sin omgivning då hon är lite retsam och dramatisk av sig :).Förlåta måste man göra för att kunna gå vidare här i livet, annars bygger man tyvärr på en massa agg inom sig, vilket jag tyvärr också har gjort genom åren. Kram!

 

En flicka som är stark

25 september 2013 11:36

Kram till dig!!

http://enflickasomarstark.se

Tanya

25 september 2013 21:01

Kram till dig med! Blir så glad av att du kommenterade min blogg! :)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hej hej alla! Jag har haft fullt upp dem senaste dagarna. Varit med en tjejkompis i söndags, samt drog till kyrkan den dagen. I måndags var jag med bästa vännen hela dagen och kvällen. Igår träffade jag min gamla pastor och fikade, kom hem och vilade...

Hej hej! Jag kände för att göra ett litet inlägg. Det jag har i tankarna och på hjärtat är en kille. En utav mina killkompisar för att vara mer specifik. Jag tänker på året 2023, som var. Vi har kommit närmare varandra, tack Jesus för det! (Ja jag gi...

Hej. Jag tänkte att jag skriver ett andra och sista inlägg för det här året. Jag är hemma hos min lillasyster, hennes sambo är med. Lilla bebis Léon som nu sover, mamma och min systers hund Charlie!   . Jag har tänkt på att ta mer hälsosamma val näst...

Hej hej! Jag bara känner att jag vill blogga innan året 2024 är officiellt här! Jag har aldrig förut (vad jag kan komma ihåg) varit ett helt år utan att blogga förut, så jag vill ha ett blogginlägg nu till 2023 som är kvar!   Så, hur har mitt år vari...

Hejsan, nu skriver jag från mitt hjärta. Jag känner sorg just nu. Vart tog mina krisnta vänner vägen? Tyvärr så lever jag för mycket utifrån känslolivet nu snarare än från Guds ande, där det finns glädje och frid att hämta. Istället så känner jag und...