Hejsan... Idag är jag äntligen frisk, så jag tog mig ut! Gick på stan, jag behövde ändå köpa en ny schampo så jag passade på att köpa "lite" annat också, hehe... Det jag köpte sammanlagt var: En schampo från Wella, alltså en frisör schampoo som är just till för känsligt hårbotten, vilket jag har/lider utav. Sen så köpte jag läppbalsam från Biotherm, jag köpte även en återfuktande ansiktsmask från Biotherm, jag köpte även en ny Mascara från Loréal - Mega Volume miss manga. Jag köpte även en body butter fast det var inte till mig, utan det var till min lillasyster :). Jag bara kände för att köpa det till henne, inte så att hon fyller år än på ett tag eller så... Det jag ser mest fram emot att få använda/testa är den nya ansiktmasken (som jag ska använda ikväll) och även den nya mascaran, som jag ska använda nångång i helgen... Ska jag vara ärlig så behövde jag inte köpa en ny mascara, jag har redan 2 stycken... Men jag kunde inte motstå den här gången, färgen på själva locket (som är rosa) var så frestande, dessutom så älskar jag volym mascaror och just denna mascara är en volym mascara... :). Allt som allt, gick det på lite över 600 kr, hehe... Förstår inte varför jag skäms så mycket varenda gång jag köper saker för även 500 kr. Har jag fått dåligt samvete, har jag "mognat" inom den fronten?

Jag vet inte, men det känns inte bra att köpa "onödiga" saker för över 500 kr. Jag var ju värre förut, när jag var i Stockholm så kunde jag lätt köpa Lush produkter för mellan 500-800 kr och då var det body lotions, badbomber, bubbelbitar och tvålar och kanske någon enstaka ansikts produkt... Jag köpte en del onödiga grejer med andra ord, lite som jag har gjort idag. Det enda nödvändiga som jag egentligen har köpt idag är schampo och ansiktsmask... De andra var rätt så onödiga. Men men, jag har ju råd att göra så den här månaden, så varför inte? :).

Här är en bild på mig förresten, jag tog den bilden tidigare idag vid 3 tiden: 

Efter jag kom hem från stan så har jag försökt äta mat, men konstigt nog så fick jag ont i magen av maten, så det blev inte så mycket mat för min del... Jag får se till att inte lägga mig tom i magen i natt i alla fall, är inte bra för mitt blodsockervärde, tyvärr. Jag har kollat på Dr Phil idag, Våra bästa år & The big bang theory :). Nu så bloggar jag, ska lyssna på musik nu och om jag orkar (och känner för det) så ska jag eventuellt se på någon serie. Ska självklart (som alltid) tvätta bort sminket innan jag lägger mig och testa den nya ansiktsmasken... Förresten angående den, den luktar verkligen... manligt?!

Men det kanske "passar" mig eftersom min egen mamma säger att jag är som en man ibland... Hahaha! Enligt henne så gnäller jag lika mycket som en man när jag är sjuk... Kvinnor är liksom van vid sånt lidande, tar oftast hand om hemmet, barn och sådant när de är sjuka... Medans jag vill knappt äta när jag är sjuk och gnäller rätt så mycket och blir tjurig för det minsta lilla när jag blir sjuk, hahaha! Det sägs också att jag är som en man när det gäller mina känslor. Håller mycket inom mig, kan prata om det till en viss del så länge jag själv inte är känslosam då och sånt... Jag beter mig tydligen också som en man när det gäller shopping. Jag planerar mina köp, köper det jag vill ha/behöver och går därifrån sen. Medans typiskt jobbiga tjejer/kvinnor ska ta sig till 100 olika affärer, testa 100 olika plagg och köpa någon enstaka plagg, om ens något alls... Det kan pågå allt ifrån en halvtimme (OM MAN HAR VÄLDIGT TUR) till flera timmar... JAG HATAR DET! Seriöst era dryga kvinnor, planera era köp och sen låt det va, eller beställ från nätet och prova i lugn och ro och skicka tillbaka dom ni inte gillar... Eller kör med eran dryga stil NÄR JAG INTE ÄR MED! Jag hatar sånt, så drygt :O. Hinner ju tröttna och ruttna tills en tjej blir klar från några affärer... :P. På det sättet är jag faktiskt inte alls tjejig av mig, hehe :). Det är jag glad för, vem i helvete orkar vara en dryg tjej som inte vet innebörden av att köpa det som är nödvändigt och sen dra? Utan man måste dra ut på allting i helst sisådär minst 2 timmar?! Gah, jag blir bara trött av att tänka på det xD. 

Idag har jag vart på bra humör, det är jag glad för. För att jag ska fortsätta orka vara på glad humör och inte inom kort förvandlas till en dryg bitch så måste jag äta något, hehe :P. Så nu räcker det med bloggandet tycker jag, jag har skrivit mer än tillräckligt :). Ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram! /Tanya

Hej... Nu så ska jag göra något som krävs väldigt mycket mod utav mig... Det här blir inte enkelt, men jag tvekar samtidigt inte... Så nu kör jag. Jag ska berätta sanningen för er, om mig själv. Jag drömde en dröm... Jag vaknade gråtandes och jag fortsatte att gråta även när jag var vaken. Jag försökte stoppa mig själv genom att säga åt mig själv att skärpa mig, men något inom mig sa att jag lider så det är okej att gråta ut...

Jag drömde att jag blev misshandlad. Jag har upplevt det på riktigt, i verkligheten... När jag var barn, fram tills jag var 16/17 år. Jag lärde mig genom de åren att de är inte okej att vara ärlig, för då fick man stryk. Ljög man för att komma undan och man blev påkommen sen, var mycket värre. Jag lärde mig att jag dög aldrig någonsin, jag var inte okej. Gjorde jag något som inte var passande, så fick jag stryk. Ibland hade jag tur och fick någon enstaka slag bara, ibland så fick jag ordentligt med stryk så jag grät och skrek halsen ur mig. Jag märkte att ju mer jag skrek och grät, ju mer blev personen igångtriggad. Ju mer slog den personen mig... Men när jag lärde mig på den hårda vägen att svälja mina tårar och inte protostera, så blev misshandeln mildare och den personen misshandlade mig inte lika länge... Det är därför som jag har så extremt svårt med mina känslor idag, för jag har lärt mig att om man gråter inför någon eller pratar om sina smärtsamma känslor, så får man blickar och folk trampar ner en. Så jag slutade att öppna upp mig allt mer och mer, sakta men säkert. Skulle jag idag gråta inför någon jag inte är 100% trygg med, så kan jag inte erkänna att jag är ledsen. Jag ljuger och säger att ingenting är fel, att jag mår bra men att jag gråter för jag är väldigt trött eller har ont någonstans. Vilket på sätt och vis är sant, jag är trött på livet och jag har ont i själen, så det är inte 100% lögn liksom...

Jag tänker absolut inte skriva vem det var som misshandlade mig, det är privat. Mina närmaste vänner vet det och eventuellt några till... Jag väljer att skriva av mig för jag har haft det på hjärtat hela tiden idag. Personen som misshandlade mig har gråtit, bönat och bett mig om förlåtelse... Jag kollade bort bara, suckade och sa att det finns ingenting att göra åt nu... Jag kan omöjligt förlåta den personen även om jag ville det, jag är alldeles för arg för det. För jag trodde på fullaste allvar att jag var ond när jag var tonåring... Eftersom jag njöt när andra led, bokstavligen... Jag ville att andra skulle lida så som jag led. Hade jag bråkat med någon vän/kompis så ville jag att den personen skulle lida ordentligt och jag har BOKSTAVLIGEN skrattat personen rakt upp i ansiktet när personen kunde storgråta inför mig... Jag minns det tydligt. Eftersom jag också var fylld med ilska och hat, innan jag började med mina tabletter som skulle lugna ner mina hormoner... Så slog jag min syster till och från. Kunde skrika att jag hatade henne och bitchslapade henne och jag ångrade mig inte på den tiden, jag tyckte det var helt okej och tänkte att det är så det ska va... Jag märkte att jag dessutom inte var normal, att något var fel på mig och att det inte är okej att jag skrattade/njöt när folk led, så jag kunde från och till få enormt mycket dåligt samvete och bara grät... Men sen så körde jag på med min stil igen... Jag älskade även att kontrollera andra. Kunde tvinga folk att säga eller göra saker för min skull, om inte så skulle personen få konsekvenser och jag använde sanningen och svagheten emot den personen... Jag gjorde så mot mina egna vänner, för jag verkligen njöt av att ha makt och kontroll över dom, när jag hade förlorat kontrollen över mitt liv och mina känslor för länge sen...

Idag så skäms jag så mycket över hur jag var förut, men har insett att jag inte var ond som barn/tonåring, utan jag var bara väldigt skadad. Jag är fortfarande skadad än idag. Kanske inte lika djupt så jag skrattar/njuter när folk lider, men fortfarande kan jag sakna empati/sympati när folk lider och tänker: Äh, sköt ditt och skyll dig själv. Jag har blivit "känslokall" men samtidigt aggressiv av mig, alltså känslosam på flera sätt. Mina känslor pendlar från att inte bry mig om någon eller något, till att intensivt bry mig... Ärligt talat så gillar jag mer min "robot" sida mycket mer, för den skyddar mig... Jag är inte lika sårbar då. Jag är så glad för att misshandeln slutade, för hade det fortsatt så hade jag verkligen polisanmält personen och sån ilska som jag har, hade jag kunnat vara dramtiskt och börjat överdriva för att se till att den personen får fängelsestraff. Jag hade till exempel kunnat ljuga om att den personen slog mig tills jag började att blöda, för att straffa personen och se den personen lida. Sån var jag, på den tiden... 

Hade inte Gud kommit och räddat mitt liv, räddat mig från mig själv så vet jag inte vad det hade blivit av med mig. Allt jag vet är att jag hade blivit värre än någonsin. Jag hade haft allt mer kontroll behov utav andra människor, jag hade försökt köra över dom flesta. Jag hade fortsatt att hata mig själv, jag hade tyckt att jag är värdelös, ful, hemsk & ond och jag hade försökt ta överdos av tabletter, jag hade fortsatt försökt att skada mig själv fysiskt och jag hade fortsatt att fundera på att seriöst en dag ta mitt eget liv. Men det är borta idag, jag vill inte skada mig själv, vill inte ta överdos av tabletter (vill faktiskt inte ta tabletter överhuvudtaget.) Jag vet att jag är vacker, god och är bra som jag är... Men jag är som sagt väldigt trasig i själen. Kommer jag någonsin bli hel, bättre än såhär? Eller har jag fastnat här, kommer det aldrig att bli bättre än såhär? Jag vet inte, men det återstår att se...

Jag orkar tyvärr inte blogga mer om det här, det tar sjukt mycket av min energi och jag är helt snurrig i huvudet, känns som om jag är någon annanstans just nu... Jag lyckades i alla fall att inte gråta/bli för känslosam medans jag skrev det här inlägget, då jag fick utlopp för mina känslor i duschen och grät där för en stund sen... Men nu så ska jag gå. Jag har inget mer att säga, men nu vet ni i alla fall sanningen om mig (en del i alla fall.) Ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram. /Tanya

Hej. Jag orkar inte längre, står inte ut! Vara sjuk, arg och nu är ångesten här också... Så sjukt fegt av den att komma tillbaka och hemsöka mig när jag är sjuk/som svagast. Jag hatar den här ångesten. DU HÖR INTE HEMMA I MIN KROPP. FÖRSVINN CP ÅNGEST! 

Jag vill bara slå något eller någon just nu, är så arg över att den är här... Jag vet att man ska acceptera ångesten så man inte spänner sig och stressar upp sig själv över det, men jag var redan arg innan, alltså så var jag spänd & irriterad innan! Jag fattar inte... Ångesten har inte släppt mig sen jag var 12-13 år, idag är jag 23. Ca 10 år med ångesten... Tjoho... Jag hatar dig, cp ångest. Du hör inte hemma i min kropp, precis som mina övriga känslor inte gör. ÅH, JAG SKULLE VILJA TA EN MEDICIN NU SOM TAR BORT ALLA KÄNSLOR SOM FINNS. VILL INTE HA NÅGOT KVAR. INTE GLÄDJE, SORG, ILSKA, ÅNGEST, HUNGER, TRÖTTHET, INGENTING ALLS ÖVERHUVUDTAGET!! Jag vill inte vara en människa längre. Snälla, gör mig till en robot någon. Jag står inte ut med mina känslor, de dödar mig. De gör så att jag vill skada mig själv fysiskt så jag slipper känna psykiska smärtan...

Var så praktiskt när jag hade min katt Dino här. Folk trodde att jag hade börjat skära mig själv, haha... Om ni bara visste. På den tiden alltså. Jag triggade igång min katt, oftast med flit med pussar och kramar, busar och lek så han skulle hoppa på mig, bita och klösa mig... Så jag känner fysisk smärta istället för psykiskt. Det hjälpte verkligen! Minns att jag hade väldigt högt ångest en gång och jag hade fått mitt hjärta krossat en av random idiot kille.  Hur som helst... Min katt sov då i min säng, la sig bredvid mig... Så vad gjorde jag? Jag väckte honom med pussar och kramar, eftersom han hatar det så bet han mig för han blev less på mig och sen så lekte vi efter ett tag och då råkade han riva mig lite överallt. Jag älskade den känslan...

JAG MÅSTE HA EN KATT SOM KAN SKADA MIG FYSISKT, NU! Saknar den tiden :'( . Saknar min katt. Hatar ångesten, den gör mig knäpp just nu. Kan typ inte tänka klart just nu. Jag vet att jag kommer "hata" mig själv & känna mig skamsen senare idag när jag ser att jag har publicerat detta då jag är lite för öppen just nu och för "hysterisk" men jag känner att jag behöver göra det här. Jag kommer verkligen ångra mig, kommer kännas sjukt pinsamt för mig att veta att folk läser det här och att jag själv kommer blogga igen förr eller senare... Skulle vara skönt att få dö just nu. Ångesten dödar ju mig ändå, kan lika gärna bokstavligen dö då. Är ingen skillnad...

Men nej, jag orkar inte nu... Nu när jag ska lägga mig så ska jag verkligen BE TILL GUD att han ska ta bort den här cp ångesten, att han ska åter igen rädda mig från mig själv och mina cp tankar, skänka mig frid & ro i själen så man kan sova hyfsat okej i alla fall... Nu så ska jag sova (i alla fall försöka.) Sorry för detta inlägg, jag skäms redan... :( . Hejdå. /Tanya

Hej... Jag känner mig så sjukt trött och less. Trött på att vara trött och sjuk. Jag hade dock ändå tur den här gången, fick ingen feber och känner mig redan lite smått "friskare." Men jag har ont i halsen, hostar då & då, även nyser konstant... Typ efter en kvart så nyser man igen, så himla jobbigt! Brukar till och med säga NEJ!! När jag nyser för jag är så less, haha... Ingen i familjen har mått bra. Det är dock mest "synd om" mig tycker jag. Min syster har blivit frisk nu, men hon smittade ner mig med flit, då hon kramade mig och så vidare... Min mamma har blivit matförgiftad tydligen, då hon valde att vara efterbliven nog äta en kyckling som inte var färdig kokt, så jag hör henne stup i kvarten skrika "aj." Jag säger åt henne gång på gång att hålla tyst och behålla smärtan för sig själv, jag orkar seriöst inte höra henne gnälla sådär! Det är hennes fel att hon mår så dåligt, så då känner jag inte det minsta sympati för henne... Snarare tvärtom, jag har seriöst lust att ta en silvertejp och tejpa fast hennes käft så man slipper höra henne... Hon är så otroligt mesig och känslig :S . Jag har ont nästan dagligen i magen men inte skriker jag och håller på som en liten 3 åring...

Oftast märker folk inte ens att jag har ont då jag väljer att behålla smärtan för mig själv, skulle jag skrika så fort jag har ont så skulle jag skrika dygnet runt i stort sätt. Jag stör mig på såna extremt känsliga människor som inte tål någon smärta alls, som skriker/gråter för det minsta lilla... oavsett vem det är, så vill jag ge dom en fet käftsmäll innerst inne, jag kokar inombords när folk tycker jämt synd om sig själva. Jag blir bara arg av att blogga om det här... Om det drabbar något som man inte kan råför, klart jag tycker synd om personen då... Men orsakar man sin egen smärta så vill jag bara skrika åt dom att hålla käften när dom nästan gråter av smärta, oavsett vem det än är. Antigen så står man ut med smärtan eller så gör man något åt det.

Jag tycker ALDRIG någonsin synd om mig själv. Jag har fått diabestes, det är mitt fel. Jag är arg på mig själv som har fått det, men det är inte det minsta lilla synd om mig då jag själv har orsakat det. Min mamma har kol i lungorna, då hon har rökt i många år förut. När hon väl slutade så fick hon den diagnosen så hon har konstant svårt att andas till och från... Jag tycker inte det minsta lilla synd om henne, speciellt inte när hon skyller sina bekymmer på alla andra. Om hon har en dålig dag eller om någon gör henne det minsta lilla upprörd, så kan hon bli så vansinnig så hon stressar upp sig själv = hon får svårt att andas normalt. Det är inte det minsta synd om henne, hatar när folk (oavsett vem det än är) orsakar egna smärtor och sjukdomar och har ändå mage att skylla på alla andra! Blir så förbannad...

Sorry, det är inte min dag idag. Jag är skit förbannad för jag hör min mamma klaga konstant. Jag är förbannad för att jag är sjuk och det är inte mitt fel... Jag är förbannad på människor som också tror en massa om mig. Jag är arg idag! Så nu så ska jag lyssna på musik, kolla på Gossip Girl och försöka lugna ner mig lite. Men oavsett om jag är lugn eller inte så står jag vid det jag säger: Det är ALDRIG NÅGONSIN synd om människor som orsakar sina smärtor/sjukdomar/skador... Det gäller både mig själv, vänner, familjen, främlingar... Ja ALLA. Det finns absolut inga undatag, såna känner jag aldrig sympati för, utan känner bara ren ilska och irritation då... Men nu så ska jag gå som sagt. Ni får ha det så bra... Puss och kram. /Tanya

Hejsan! Idag mår jag tyvärr snäppet sämre än igår. Jag har ont i halsen och är lite täppt i nästan, känner mig hängig och trött på ett "sjukligt" sätt tyvärr... Jag kan dock fortfarande känna dofter och känna det jag äter/dricker som tur är :). För jag har märkt att när jag blir sjuk och inte har några smaklökar eller kan känna dofter något mer, så vill jag knappt äta... Tycker det känns meningslöst, även om det är viktigt att äta just på grund av att man är sjuk... Men om det stannar där och inte blir värre så är jag mer än tacksam! Dock så har jag faktiskt en känsla utav att jag inte kommer bli extremt sjuk som jag var sist... Då hade jag feber, förkylning + jag kräktes konstant... I 2 veckor gjorde jag det, jag gick ner 4 kg. Synd att det inte fortsatte så man kunde gå ner 10 kg när det ändå höll igång, hehe... men 2 månader senare så gick jag upp mina 4 kg igen, typiskt :(. Det som är dock bra med mig är att jag ökar inte i vikt mer och mer för varje år som många andra kan göra, utan jag stannar i värsta fall kvar i den vikt som jag är nu eller så kan jag gå ner något kilo här och där. Men aja, hur som helst... Är glad för att jag slipper vara riktigt sjuk, för jag vet att när jag väl blir sjuk så blir det det snabbt, så jag tror med andra ord inte att jag kommer vakna med feber imorgon :).

Eftersom jag inte kunde (eller vågar snarare inte ta mig ut, är rädd för att utveckla feber då.) Så har jag läst en sminkblogg som jag följer och såg att det finns riktigt bra tips för oss tjejer som använder smink! Det är ett inlägg om hur man fixar sina ögonfransar, alltså applicerar mascara utan klumpar... De flesta tipsen använder jag mig redan utav, men ett smart tips (som jag inte gör men ska göra) är att när en mascara börjar ta slut/är torr, så kan man slänga själva mascaran men använda borten (man ska såklart tvätta ren den först med tvål och vatten.) Så när man applicerar mascara, får man klumpar, så ska man ta den extra borsten som är ren och borsta igenom fransarna så ska klumparna försvinna! Skit bra tips ju... Det ska jag testa :). Helheten kan ni läsa i den här länken, det finns så mycket mer för oss tjejer att tänka på & lära sig... Men det flesta kan jag ju redan, då jag är intresserad utav smink och är självlärd :) . http://blogg.veckorevyn.com/hiilen/2012/10/05/tipsen-till-att-lyckas-med-mascaran-utan-kladd-och-klumpar/ Gå in på den länken och läs det inlägget, det är så värt det! Man kan göra vissa misstag utan att vara medveten om det, sen när man är medveten om det och fixar till det så blir ögonfransarna så mycket snyggare... :).

Men nu så ska jag gå, hehe... Jag tänkte lyssna på musik en stund, sen fortsätta kolla på Gossip Girl... Sen så ska jag KANSKE (Jag känner mig osäker just nu) se på en film som heter Invisible... :). Vi får se hur det blir. Hur som helst, ni får ha det så bra. Puss och kram! /Tanya

Hej. Usch, jag känner att jag absolut inte orkar med NÅGOT just nu :/. Vågar inte ta mig ut idag, vaknade med att jag var täppt i näsan... Jag är livrädd för att bli sjuk, så jag håller mig inne idag... Även om chansen är bara 1% att jag blir sjuk om jag tar mig ut, så tar jag verkligen inte risken! Så vad ska jag göra? Well... Kolla på serier, eventuellt en film och så vidare. Kan inte göra så mycket när jag inte vill/vågar ta mig ut... Dessutom så ska jag ta mig ut imorgon (om jag nu inte blir sämre/sjuk såklart.) 

Jag vet typ inte ens varför jag bloggar just nu, har ändå inget vettigt att säga, haha... Tror jag börjar bli lite fäst/van vid bloggandet... Förut var det motstånd/jobbigt att blogga ibland men nu är det jobbigt att låta bli att blogga istället... Japp, jag har lätt för att skapa vanor, vissa tillfälliga, andra mer hållbara förändringar/vanor. De vanor jag oftast brukar skapa är dåligt för mig tyvärr, men att blogga oftare är knappast skadligt för mig :). 

Åh vad jag är shoppingssugen btw! Är så sugen så det kliar i fingrarna, jag till och med drömmer om att jag shoppar, haha! Jag drömde att jag köpte de sakerna jag vill köpa... Jobbigt att känna sånt "begär" eller "lust" efter shopping. Men nej, jag är inte beroende... Tro mig, hade jag vart det hade jag bokstavligen känt mig tvungen att köpa något minst en gång i veckan och då hade jag gjort det också, men det har jag inte gjort... Jag väntade en hel månad innan jag köpte det där pudret som jag nyligen har bloggat om. 

Jag har seriöst inget vettigt att säga just nu, så därför tänkte jag bara fortsätta se på serien Gossip Girl... Den serien är inget jag är beroende utav, men den är ganska underhållande... Jag var/blev beroende utav att se på serierna Pretty little liars & Vampire Diaries... Jag saknar att kolla på dessa serier, kan inte kolla på nya avsnitt förrän typ i slutet av Oktober... typiskt, man ska behöva vänta i över 1 månad... Men men, är inte så mycket att göra åt än att vänta och göra annat undertiden, såklart...

Men nu så tänkte jag gå, har ändå inget mer att säga just nu... Ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram! /Tanya

Hejsan! Igår så hade jag en... normal, men ändå en konstig, lite smått jobbig dag, som ändå vart bra i slutändan... Jag gick inte ut för att ta en promenad igår... Först så var jag trött och bara tog det lugnt, sen när jag tänkte ta mig ut så fick jag en dundrande huvudvärk... Vi hade ingen Alvedon eller Iprem hemma, så jag kunde inte heller lindra det... Jag var bara hemma och led utav huvudvärk och går jag ut och går då, så finns risken att jag att huvudvärken blir värre, då jag vill väldigt gärna undvika solen när jag har huvudvärk...  Känns som om huvudvärken nästan ökar då. Som tur var så köpte mamma Iprem, så jag tog den mot kvällen och då försvann huvudvärken! Men det var senare mot kvällen, jag fick lida i timmar innan dess... Sen inte nog med det, så skulle min förkylda syster ge sig på mig med flit... Hur kramade mig, var nära mig, rörde vid mig... USCH! Fick panik, nu riskerar jag att bli sjuk pga henne :'(. Hon sa att jag hade redan kramat henne när hon var sjuk/förkyld, men då VISSTE jag inte att hon var sjuk, det sa hon efteråt... Där är skillnaden. Hon sprang in i mitt rum och hotade med att lägga sig i min säng :O. Jag blev galen då och sa att det får hon absolut inte göra, att jag hatar baciller och bakterier överhuvudtaget... Sen så sa min syster: Vad gör du om jag skulle lägga mig i din säng? Då sa jag att jag skulle direkt byta lakanen, att hon skulle ligga i min säng är som att jag skulle vara i en toalett ute och lägga sig på golvet där, är lika äckligt tycker jag!

Som tur var så la hon sig aldrig i min säng, hon ville såklart bara retas... Hon brukar faktiskt konstant reta mig, hon säger att jag är rolig att hålla på med eftersom jag blir väldigt lätt irriterad/skrämd :P. Sen senare mot kvällen, efter jag tog min älskade Iprem... Så fixade vi chips med dipp & läsk... Sen så senare kollade vi på en film som heter "Ego" min syster valde den filmen... Hehe, jag kände igen mig lite hos karaktären :P. Jag är ego av mig (säger alla i alla fall) och han var fåfäng och brydde sig en del om sitt utseende, det gör jag också... :P. Men han var lite mer extrem, levde ett ytligt liv, låg med tjejer här och där och sen skyllde på att hans mormor hade dött för att bli av med dom... Snällt, haha! Okej, nog med filmen, vill se ni se på den så får ni själva sen på den, haha! Vill inte avslöja för mycket för er som inte har sett den och vill se den :P.

Nu idag har jag bara gått upp, ätit frukost och hållt på med mobilen... och fixat Jelly! För er som inte vet vad det är, så lägger jag upp en bild på det. Bilden tog jag från Google :).

Visst är den vacker?! :D. Jag tycker den sen väldigt fin ut... och väldigt god är den också kan jag lova! Jag har den i körsbärssmak, finns flera olika smaker :). Den är väldigt billig också, kostar typ 8 kr per paket och då räcker det till 2 portioner, alltså i 2 små skålar :). Den är VÄLDIGT enkel att göra också, det kan till och med en 10 åring hantera! Enda nackdelen med denna är att den måste svalna en stund innan man lägger den in i kylskåpet, sen efter det så lägger man det i kylskåpet i flera timmar... Så det tar tyvärr lite tid tills den stelnar, men det går att tillaga den väldigt fort och är busenkelt!

Nu så tänkte jag lägga i dom i kylskåpet, för nu har jag låtit dom svalna i 20 minuter. Så jag ska gå nu, efter det så tänkte jag se på serien Gossip Girl, sen efter det så ska jag ta mig ut och ta en promenad så man fortsätter att hålla ångesten borta, så att man kan må bra både fysiskt och psykiskt... Men just nu så tänker jag mer på mitt psyke, vill inte få ångest igen och knappt våga ta mig ut igen, var ju hemskt att ha det såhär... Men nu så ska jag gå som sagt. Ni får ha det så bra och sköt om er... Puss och kram! /Tanya

Hejsan! Idag har det vart ännu en dag då jag (såklart, som vanligt) har ont i magen... men det hindrade inte mig från att ta mig ut idag... Tvärtom, det är enklare att ta mig ut eftersom jag vet vad som väntar mig, jag blev rädd för att jag nästan skulle bli "sjukare" under en period, men har insett att den rädslan var en lögn, en inbillning. Första dagen så skrek kroppen och sinnet åt mig att stanna inne, att inte ta mig ut... Andra dagen (igår) så var det en liten viskning, som sa åt mig att inte kämpa... Idag, hade jag inga såna tankar alls, utan de enda problemet var att jag kände fysisk smärta. Men jag kom ju över det psykiska/ångesten! *Yay!* jag känner mig stolt över mig själv just nu :P. Jag pratade med en som jobbar i kyrkan, hon är proffsionell utbildad och hjälper människor som har svårigheter och så, vi pratade mycket om min ångest... Det vi kom fram till var att INTE kämpa emot min ångest genom att bli arg, utan lära sig att acceptera det men ändå göra något åt det när man kan göra något åt det. (Som att be till Gud, ta en promenad, kolla på en rolig/uppmuntrande film, prata i telefon och så vidare.) För om man accepterar ångesten så spänner inte kroppen sig, ilskan/rädslan ökar inte och då blir inte ångesten värre heller, om man lär sig att slappna av mitt i allt och bara acceptera det...

Sen så har jag tagit mig hem, vilat och så :). Nu så tänkte jag förresten skriva 10 saker om mig, som ni kanske inte visste ;). Jag var bara sugen på att göra det, så nu gör jag det!

1: Jag tror på det där med 7 dödssynderna, jag har insett att jag lider 2 utav dom (förut var det 3, men eftersom jag har jobbat på min enorma ilska som jag hade förut så är det 2 kvar.) Den första är att jag lever i dödssynden lättja. Det innebär alltså att man är extremt lat, är likgiltlig, låter gärna andra göra saker åt en och själv skiter i det mesta... Jag visste inte förut att jag levde i någon slags synd, så den synden ska BORT! Självklart kan man aldrig bli immun mot någon synd eftersom vi människor inte är fullkomliga, men man kan jobba med det och se till att man inte lever i en synd... Nästa dödssynd är att jag lider utav högmod... (Det har dock minskats eftersom jag har jobbat med mig själv.) Det innebär att man tror lite för mycket om sig själv, man kan inbilla sig att man inte behöver hjälp utifrån andra, att man kan mycket mer, mer än vad man egentligen klarar av och orkar med... Jag har t.ex nekar till psykologer förut och all slags hjälp eftersom jag ansåg att jag har kontroll över mig själv, mitt liv och mina ätstörningar... Men så är det inte i det här fallet. Så jag jobbar på med min högmod. Att ha högmod innebär också att ha överdrivet mycket stolthet... Vilket jag kan känna, hehe.

2: Jag HATAR avundsjuka människor, står inte ut med såna!! Jag är själv knappt avundsjuk av mig eftersom jag är nöjd med mig själv och en del utav det jag har, men när jag väl är avundsjuk (man är som sagt inte immun mot synder, känslor osv.) Så är jag det på ett ÖDMJUKT sätt... Jag önskar & vill alltid allas bästa, även om jag själv önskar ibland att jag också kunde ha det... 

Avundsjuka är något sjukt fult och äckligt enligt mig, såna kan sällan glädjas åt andra och vill själva ha det bästa av allt och så vidare...

3: Jag blev full för första (och sista gången) i mitt liv när jag var 5-6 år... Mamma berättade för mig att jag hade gått upp tidigt på morgonen, jag såg ofta min pappa (eller ja, min systers pappa) äta nötter och i samband så drack han öl med det... Jag var sugen på nötter och trodde att med det så ingick det öl... Så vad gjorde jag? Jo, jag drack någon/några flaskor öl och var as full & kollade på Tom & Jerry... HAHAHAHA kan inte låta bli att le/skratta bara av att tänka på det, för jag minns det nämligen... Dock var det inte bara roligt, för jag minns också hur yr jag blev, snurrig och att jag blev rädd och grät till slut, hehe... Mådde riktigt dåligt! Allt snurrade runt i huvudet på mig... Mamma vågade inte ta mig till läkaren, hon var rädd att dom skulle anmäla henne och ta mig ifrån henne, hehe... Men panik hade hon xD. Sen dess så har jag vart anti alkohol :P

4: Jag har rätt så bra/väldigt bra självförtroende, dock på ett ödmjukt sätt... Förut när jag var 15-16 så trodde jag till och från att jag var bättre än dom flesta (sa ju att jag synden högmod är något jag lider utav, hehe.) När jag vann, eller hade rätt... Så kunde jag verkligen skryta ordentligt. Men samtidigt så när jag misslyckades, så tyckte jag att jag var världens sämsta och värdelösaste människan som fanns... Sen när jag återigen hade rätt igen, hade gjort något bra eller vann när man spelade spel, så tyckte jag återigen att jag var bäst och lite bättre än alla andra... Idag är jag inte alls sån längre. Jag har självförtroendet kvar, fast på ett mer stabilt och ödmjukt sätt. Jag tycker aldrig att jag är värdelös längre och jag inser att jag är lika bra som alla andra människor, varken bättre eller sämre än någon annan :). Jag är bra & grym på mitt sätt. 

5: Jag rökte vattenpipa en gång när jag var typ 17, jag blev hög som bara den efter några bloss och var skit lycklig. Jag skrattade åt allt möjligt, fick andra att skratta och jag kunde inte sitta still, bara gick runt/sprang runt i lägenheten, dansade, skrattade och var borta i huvdet, hehe... Vilken underbar känsla det var :P. Men det är inget jag sysslar med, så sånt tänker jag inte hålla på med :P.

6: Jag hatar att vara med människor som luktar illa, usch! Hört talas om att ta en dusch och eventuellt använda parfym?! De dagar jag känner mig ofräsch så vägrar jag att träffa människor, inte ens mina närmaste vänner, hehe... För mig är det viktigt att hålla sig fräsch. Att lukta gott är ett stort plus, men att man inte luktar illa/stinker är bra det med :).

7: Jag har alltid vart hundrädd av någon konstig anledning... Jag var även rädd för katter och djur överhuvudtaget innan jag hade Dino hos mig, men har alltid vart rädd för specifikt hundar... Det är dock inget jag pratar om eftersom det känns pinsamt... Men jag kommer över den rädslan allt mer och mer (är ju tvungen) eftersom min bästa vän Nathalie har en hund, kan ju inte bli livrädd så fort jag ser honom för det skulle då hindra mig från att kunna umgås med henne... Jag är faktiskt inte det minsta rädd för honom, var knappt det ens när jag såg honom första gången... Jag märker att han gillar mig, hehe :). Så gullig han är... Poängen är: Jag håller på och jobbar på med min rädsla.

8: Jag HATAR majs och oliver... Usch! Båda stinker verkligen... Speciellt majs, kan knappt vara i samma rum de som äter majs, så då kan vi inte ens prata om att jag kan ta samma sallad om det fanns majs i den... Det stinker verkligen, jag blir nästan illamåendet av stanken... Oliver gillar jag inte heller men jag står i alla fall ut att vara i samma rum om det finns oliver i närheten, hehe...

9: När jag var yngre, så "bodde" jag tillfälligt, alltså då och då som helger och sånt, i ett annat hem... Där andra ungdomar också var, som hade olika slags svårigheter... Delvis så man själv får byta miljö, få göra olika saker och massa sånt, delvis för att föräldrarna skulle vila upp sig typ... Det var helt okej där, men det var värst med maten... De kunde tillaga något jag verkligen inte gillade och då vägrade jag att äta mat den dagen... På den tiden så visste man ju inte att jag hade Aspergers syndrom & ätstörningar, så på det sättet så var det ett rent helvete... Jag blev inte kvar där långvarigt i alla fall, då jag inte trivdes så bra i längden.

10: Jag är mycket snällare i verkligheten än vad jag är via internet... Jag kan vara mer uppkäftig, kaxig och grov i munnen genom att smsa/skriva till folk på Facebook osv... Anledningen är att jag har lättare för att prata om mina känslor (eller vräka ur mig) mina känslor när jag skriver... I verkligheten så säger jag inte så mycket, jag håller det mesta för mig själv. Alltså mina djupa känslor menar jag då... Så jag kan vara en riktig bitch på internet (mot de som triggar igång mig/förtjänar det.) Medans jag säger knappt något om man skriker på mig, gapar, är hysterisk... Jag är bara tyst och går därifrån och väntar tills personen har lugnat ner sig eftersom jag HATAR konflikter... Jag står inte ut med det, får panik när folk bråkar och håller på... Jag ser alltid till att hålla mig undan då :P.

Oj, vad långt detta inlägg blev... Ja, det var allt jag hade att säga om, skulle jag skriva mer än såhär så skulle INGEN läsa min blogg, hehe... Men nu så ska jag se på serien The big bang theory, efter det så tänkte jag äta mat... Men ni får ha det så bra och sköt om er. Puss och kram! /Tanya